Som svar på bostadsbristen i Umeå gläntar nu allt fler politiska partier på dörren till en möjlig utförsäljning av allmännyttans äldre bestånd. En åtgärd som emellertid snarare skulle förvärra än förbättra den bostadspolitiska situationen i Umeå. Vi vill flytta fokus från bostaden som en vara, till att utgöra en grundläggande rättighet, och tittar här på framväxande rörelser i Italien för inspiration.
Umeå är, precis som många andra svenska städer, en stad med allt svårare bostadsbrist. Under lång tid har bostadsbyggandet släpat efter befolkningsutvecklingen, och vidgat glappet mellan tillgång och efterfrågan. Men problemet är större än så. Under de senaste decennierna har hyrorna successivt stigit mer än de boendes disponibla inkomster. I klartext innebär detta att en allt större del av de boendes inkomster går till att betala hyran.
Nybyggnationerna förstärker, snarare än motverkar, denna tendens. De nya husens hyresnivåer är för många av oss i princip omöjliga att betala med dagens inkomstnivåer. Nybyggnationerna riskerar dessutom att trissa upp hyrorna än mer på omkringliggande fastigheter, när området i fråga livas upp och framställs som mer attraktivt. Umeå använder idag ett hyressättningssystem som kallas ”poängen” där bland annat Umebornas attityder gentemot olika områden används för att värdera hyresnivåerna. Även tillgång till kollektivtrafik, närhet till butiker, lekparker, parker och liknande används för att bedömma hur höga hyrorna ska vara i ett visst område – vid sidan om lägenhetens standardnivå.
Ännu ett problem träder fram bland de hus som byggdes under miljonprogramsåren 1965 – 1973 och som i de flesta fall tillhör allmännyttiga Bostaden AB. Husens grundkäggande underhåll släpar efter och renoveringsbehoven är idag på många håll akuta. Detta kunde Bostaden planerat inför genom att spara kapital. Istället har Umeå Kommun år ut och år in tagit ut vinst ur bolaget som flyttats för att täcka upp hål i nämndernas budgetar. Smällen får hyresgästerna nu i många fall ta genom hyreshöjningar som ytterligare höjer trösklarna på den lokala bostadsmarknaden. I ett kvarter som Matematikgränd på Ålidhem har hyrorna stigit cirka 20 % under en femårsperiod med kopplingar till renoveringarna.
Så, hur tänker sig Umeås politiker lösa bostadsbristen? Allt mer tyder på att privatiseringar av allmännyttan står högt på listan över förslag. Sedan några månader utreder Bostaden AB själva en utförsäljning av 600 – 1000 bostäder i det äldre beståndet. Allianspartierna är tydliga med att de stödjer en sådan utförsäljning, medan Socialdemokraterna säger både ja och nej, med stor sannolikhet för att slippa gå till val på ett stöd till utförsäljningen. Vänsterpartiet har å sin sida uttalat skarp kritik mot planerna.
Vad innebär en privatisering?
Genom att privatisera delar av det äldre beståndet hoppas Bostaden AB frigöra resurser för nybyggnationer och fortsatta renoveringar. En lösning som hotar att ytterligare öka ojämlikheten i Umeå. Som vi sett vid andra nybyggnationer kommer priserna på de nya bostäderna bli höga och därmed otillgängliga för den fattigare delen av stadens befolkning. Men det stannar inte där: De fastighetsägare som köper det äldre beståndet måste på något sätt skapa sig profit ur köpet. De köper inte av välgörenhetsskäl och saknar den sociala funktion som allmännyttan på pappret fortfarande ska prioritera. Eftersom det äldre beståndet har stora renoveringsbehov är sannolikheten stor att de (likt andra fastighetsägare i de flesta svenska städer) genomför lyxrenoveringar där kostnaden läggs på hyresgästerna genom gigantiska hyreshöjningar. Ett annat alternativ är att bostäderna på sikt ombildas till bostadsrätter för en snabb avkastning. Bostaden kan förvisso kontrollera vem de säljer till, men de kan inte kontrollera att dessa aktörer inte säljer vidare eller hur de väljer att förvalta bostäderna på sikt. Exemplen från tidigare privatiseringar i Umeå liksom i andra städer är tillräckligt alarmerande för att skapa oro.
Vi anser därför att sannolikheten är stor att en privatisering leder till en drastisk minskning av billiga hyresrätter, med omfattande bortträningseffekter mot fattiga umebor. Visionen om ”femkilometersstaden” som Umeå kommun har riskerar att bli ett medelklassreservat där de fattiga tvingas ut i nya periferier bortom nuvarande stadsmiljö. Låt oss vara tydliga: Detta är en politik som fråntar resurser från de redan fattigaste och överför dem till de rikaste. En fråntagandets politik som ökar klassklyftorna och cementerar dom ytterligare i stadsmiljön.
Rätten till bostad – våra hem är ingen handelsvara!
Låt oss sluta låtsas som att det inom marknadens ramar finns en lösning på bostadsfrågan. En tilltagande bostadsbrist kan inte lösas genom avyttrandet av idag (relativt) billiga hyresrätter och byggandet av nya dyrare. Vi vill istället prata om ett fundamentalt skifte i synen på boendet: från vara till rättighet.
Rättigheten till ett hem måste triumfera rätten för enskilda kapitalister att öka sina tillgångar. En fråga döljs dessutom i debatten om bostadsbristen – spekulationen. Faktum är att vi i Umeå, precis som i många andra städer, ser hur hemlösheten växer samtidigt som fastigheter står tomma när fastighetsägarna spekulerar på marknaden. I vissa fall rivs fullt fungerande bostäder för att lämna plats åt lyxigare varianter när ägarna vill ta tillvara på ett ökande markvärde. ”Förädling”, kallar dem själva det.
Rätten till bostad är för oss inte en paroll om ökat bostadsbyggande. Det är en uppmaning till praktiskt motstånd, till aktiv handling. Ett erkännande av bostadssituationen som en arena för klasskamp där vi gemensamt måste agera för att förstärka våra rättigheter till bostäder i konflikt med fastighetsägarnas intressen i att tjäna pengar. Denna intressekonflikt existerar i vår vardag vare sig vi väljer att förhålla oss aktivt eller passivt till den.
Una sola grande opera: Casa e reddito per tutti
I Italien har de senaste åren en helt ny social rörelse börjat växa fram, bortom den ”gamla vänstern”, bortom parlamenten. I konfrontation med den ekonomiska krisens nedskärningspaket har självständiga sociala center, bostadsockupanter, kulturutövare, motståndare till vattenprivatiseringar och bybor som bekämpar ett höghastighetsjärnvägsbygge i landets nordliga delar gått samman. De samlas under parollen ”Una sola grande opera: Casa e reddito per tutti” – Endast en stor strävan: bostad och inkomst åt alla!
Ett generellt krav på en helt ny färdriktning, en stig mot ett samhälle där inkomst och bostad ses som garanterade rättigheter. På en ockuperad gammal teater i Rom samlas rörelsen för stormöten där taktiker och strategier successivt utvecklas för att vandra åt samma håll. Rörelsen är inte en passiv kampanj – tvärt om är dess bas en livaktig konfrontation med de krafter som söker använda krisen för att utöka ojämlikheten. Kravet förverkligas av rörelserna i nuet genom skapandet av allmänningar, motstånd mot privatiseringar, försök att genomdriva konstitutionella förändringar och få till folkomröstningar om olika sakfrågor. Tomma byggnader ockuperas för att skapa nya sociala center, men framförallt för att tillhandahålla bostäder till de familjer som varje dag vräks från sina hem.
Vi tror att bostadsdiskussionen i Umeå, och andra svenska städer, måste gå i en liknande riktning. Anledningen är enkel: De klassiska partierna och dess institutioner erbjuder oss idag ingen lösning på problemet. De erbjuder oss bara val mellan olika mer eller mindre dåliga alternativ där ojämlikhetens tilltagande är ett alltjämt närvarande faktum. Nya EU-regler omöjliggör i allt högre grad progressiva lösningar för de länder som inte vill riskera omfattande bötesbelopp på grund av brott mot konkurrenslagstiftningarna. Jämlikhetssträvande politik görs därmed olaglig. Detta faktum kan emellertid inte hindra oss från att göra motstånd och söka stärka våra rättigheter. Tillsammans kan vi flytta fram våra positioner och på så sätt tvinga marknadskrafterna att anpassa sig efter en situation där våra behov ständigt står i första rummet.