Knivhuggen i ryggarna på våra kamrater i Malmö är inte enbart ett fysiskt angrepp på lokala antirasister och feminister. De svartklädda och maskerade nazister som stormade Linje17 mot rasisms manifestation är inte ensamma i sitt angrepp på den lokala stadsorganiseringen i Kärrtorp. Attackerna är större än så. Hotet från nyfascismen ligger inte enbart i gatuvåldet, utan i den bredare reaktion som dessa angrepp kommer att ingå i. Då attackerna görs till redskap för mäktigare krafter att slå mot vänstern, får små våldsamma högersekter ett oproportionerligt stort handlingsutrymme att påverka samhällsutvecklingen. Gatuvåldet utgör bara en liten komponent i ett frontalangrepp på många nivåer.
Utifrån Kärrtorp och Möllevången går det att identifiera fem parallella nivåer av angrepp mot vänstern. Fem nivåer som hämtar kraft ur varandra och samverkar. Ett antifascistiskt försvar och en offensiv vänsterpolitik måste kunna svara på alla plan samtidigt. Och varje nivå kräver olika taktiker och metoder. Detta är utmaningen för oss: att kunna föra ett femfrontskrig efter nazistattacker som den vi råkade ut för efter 8 mars.
1. Gatufascismen
Den första nivån är det fysiska angreppet från nynazistiska våldsgrupper. De försöker genom små nattliga aktioner injaga fruktan och skapa rädsla i vänsterns strukturer. Vi ska känna oss osäkra inför att röra oss i staden och våra förorter, vara rädda när vi lämnar våra lokaler på kvällarna och titta oss en extra gång genom fönstret innan vi går hemifrån. Det kräver inte mycket resurser för att terrorisera stadsdelar eller utsätta lokaler för påfrestning. En liten dedikerad grupp slagskämpar kan lätt få även en massdemonstration att skingras genom att angripa med brutalitet, sammanhållning och överraskning. Sådana attacker har varit fascismens kännetecken ända sedan 1920-talet och de syftar till att slå sönder strukturer och sammanhang där vänstern (i dess breda bemärkelse, som emancipativa rörelser och sociala kamper) blir kollektiv. Terrorns syfte är att atomisera och splittra, göra oss isolerade och utelämnade. I brist på mötesplatser, torg, kvarter, strukturer och lokaler kan vi inte vara en rörelse, eller ens en klass, utan blir till ensamma individer.
Därför är antifascism självförsvar. Men vilken form av självförsvar? Specialiserade antifascistiska aktionsgrupper kan svara med samma mynt och skapa samma osäkerhet i extremhögerns strukturer – men de aktionerna kommer inte återskapa den gemenskapsförlust eller återupprätta en trygghet och självtillit i våra strukturer. Därför är de breda manifestationerna, både snabba spontana och stora massdemonstrationerna, så viktiga för oss. Då kommer vi återigen tillsammans och bryter isoleringen. Varje antifascistisk samling, kulturfestival, minnesstund, social aktivitet eller manifestation hjälper oss att återknyta till varandra och känna styrkan i vår mångfald. De antifascistiska manifestationerna är därför en nödvändighet och ska inte tolkas som några symboliska feelgood-jippon. De kan förvisso inte ersätta organisering i vår vardag, men de är livsnödvändiga för oss efter varje angrepp.
2. Nätmobben
Den andra nivån av attack sätts in direkt efter den första. Denna nivå handlar om hela den propagandaapparat dagens extremhöger byggt upp, främst via sociala alternativmedia. Direkt efter angreppen börjar de pumpa ut sin version av händelserna för att rama in och tolka det som skett. Artiklarna på extremhögerns sidor, från Realisten och Nordfront över till Fria Tider, Nya Tider, Exponerat, Dispatch International och Flashbacks underforum, använder sig av historierevisionismens metoder – överflyttade från förintelseförnekelse till att sättas in mot nutida händelserna. Om det finns en svag punkt i de angripnas berättelse byggs hela angreppet kring den: så blev vittnesuppgifter om att ett 20-tal personer setts springa mot knivnazisterna i Malmö ett bevis för att mordförsöket i själva verket var en vänsterattack. De undergräver offren genom karaktärsmord. De utsattas vittnesmål döms ut som partiska och avfärdas, oberoende vittnen tillskrivs politiska åsikter och avfärdas och medias granskningar tillskrivs en politisk agenda och avfärdas. Den person som hamnade i koma efter mordförsöken i Malmö fick sin Facebooksida genomkammad efter citat som kunde användas mot honom för att ”bevisa” att han själv var våldsverkare. Ett foto på Ta natten tillbaka-demonstrationens affisch användes som ”bevis” på att feminister inte är fredliga. En länk på Linje17s hemsida till organisationen Forix ”bevisade” att de var en frontorganisation för Muslimska brödraskapet. Genom lösryckta citat, halmgubbar, antydningar, överdrifter och halvsanningar kan en annan bild målas upp som stämmer in i en övergripande konspirativ berättelse om mainstreammedias maskopi med en ”våldsvänster” riktad mot ”vanliga svenskar”. Den högerextrema attacken slutar därför inte med en aktion – aktionen är dess startpunkt.
Utspelen inriktas framför allt mot att undergräva legitimiteten i de breda manifestationerna. De förklarar att det verkliga problemet är denna antirasistiska samhällsreaktion, på grund av de ”krafter” som finns bakom dem, verkar i dess ”skugga” – de antirasistiska protesterna blir ett större samhällshot än det nazistvåld de reagerar mot. Det vi såg efter mordförsöken i Malmö var hur enkelt nazisternas rapportering kan få fäste i etablerad media. Därför är det viktigt att efter attackerna snabbt samla in vittnesuppgifter och annat material som visar vad som verkligen hände. Information som vi internt inom vänstern tar för självklar kan mycket väl vara okänd för journalister. Vi står alltså inför den otacksamma uppgiften att efter att själva ha blivit angripna göra journalisternas jobb för att få en objektiv nyhetsrapportering. I detta spelar både pr-arbete och våra egna informationskanaler en viktig roll. Annars riskerar vi en situation där poliser och nazister bestämmer bilden av attackerna.
3. Gudfadern i Riksdagen
Här tar det tredje angreppet vid. På den tredje nivån verkar Sverigedemokraterna. Formellt tar de avstånd från våld och nazism. Men de kan aldrig nämna extremhögern i en enda mening utan att avsluta med att det är ”extremvänstern som är det egentliga problemet”. Sverigedemokraterna är blinda på höger öga och tiger om det högerextrema våldet – och börjar först yttra sig när det sker antirasistiska motreaktioner, genom att kritisera dessa. De använder gärna sig själva som slagträ, säger att de gärna skulle delta i manifestationerna om de var ”konsekventa och fördömde allt politiskt våld och extremism”. Nazismens särart förringas, istället används den urvattnade kålsuparteorin för att Sverigedemokraterna ska kunna rentvå sig själva – utan att tappa sin målgrupp. Återigen är måltavlan vänstern, att slå fast att de antirasistiska manifestationerna är de verkliga intoleranta tillställningarna. Det bidrar aktivit till att bagatellisera och avpolitisera de högerextrema våldsdåden, från Peter Mangs seriemord och Anders Breiviks massmord till Svenska motståndsrörelsens och Svenskarnas partis attacker. Dessa våldsdåd är gjorda av ”psykiskt sjuka individer” eller skedde som ”svar på vänstervåld”. Sverigedemokraterna försöker i varenda diskussion därför göra ett lappkast och rikta om strålkastarna mot vänstern som problemet och hotet.
4. Kålsuparliberalerna
Sverigedemokraterna är inte ensamma i denna manöver. Här sker den fjärde nivån av angrepp – även den riktad mot de antirasistiska manifestationerna. Denna nivå handlar om den offentliga debatten på de borgerliga ledarsidorna. Efter både Kärrtorp och Malmö ägnades stor ledarplats åt att marknadsföra kålsuparteorin och ställa krav på arrangörerna att hålla de antirasistiska manifestationerna ”opolitiska” och isolera den radikala vänstern ifrån dem. På så vis försöker de mästrande sätta upp ramarna för hur ett antirasistiskt arbete ska få bedrivas, avgränsa vilka som får ingå och smeta ner vänstern med extremismstämpeln. Även på denna nivå får alltså de nazistiska våldsdåden, efter det pliktskyldiga fördömandet, fungera som en anledning att angripa vänstern. Det verkliga syftet med de liberala ledarartiklarna och kålsuparteorin är att skapa en uppdelning mellan ”goda” och ”onda” antirasister, en splittring in i de antirasistiska manifestationerna. Varje organisatör ska avkrävas förklaringar och tvingas till avståndstaganden. När antirasistiska organisationer vägrar spela med i detta spel riktas elden mot den etablerade partivänstern för att den ska lämna besmittade” sammankomster, manifestationer och antirasistiska forum.
De tidigare nivåerna lägger grunden för denna. Men här handlar det om ett mer utpräglat åsiktskrig. För att bemöta det måste vi undergräva deras argument. Men lika viktigt är det att vi har en förankring i lokala antirasistiska arbeten – där kan vi bygga en organisatorisk bas som gör det omöjligt att exkludera oss.
5. Avståndstagarvänstern
Detta leder oss till den femte nivån. Med dessa krav från borgerligt håll på den antirasistiska rörelsen faller delar av partivänstern i den fälla som gillrats för dem. De försöker förekomma kritiken genom själv vara först och mest högljutt fördöma, utesluta eller utestänga. Detta kräver att de tar initiativ och skaffar sig hegemoni över den antirasistiska rörelsen, för att ha möjlighet att avgöra vilka som får ingå och vilka som ska uteslutas. Men de stora manifestationer som nu hållits, från REVA-protesterna och manifestationerna mot SD:s inträde i Riksdagen till dagens massmöten efter nynazisternas gatuaktioner i Umeå, Kärrtorp och Malmö, har inte organiserats av partivänstern. Detta förstärker deras ängslighet och de vet inte vilket ben de ska stå på: om de ska ansluta sig till manifestationerna för att inte lämnas utanför en massrörelse eller om de ska föregå den borgerliga kritiken genom att vara först i sina avståndstaganden och inleda utrensningar. Ofta spelar de med i det borgerliga projektet att skapa den falska uppdelningen av goda/onda antirasister. Samtidigt har de radikala antifascisterna oftast inte förstått hur de själva används som slagträ av borgerliga politiker mot partivänstern och bortsett från det skruvstäd partivänstern placerats i.
Varje nazistiskt angrepp har följs av attacker på de fyra andra nivåerna – samtliga riktas mot den antirasistiska rörelsen. Vi får därför inte stirra oss blinda på nazistvåldet, utan måste se hur våldsdåden blir en kugge i ett större maskineri som sätts i verket för att skada vänstern. Att som efter Kärrtorp och Möllevången fokusera allt för mycket på att nazisterna bemöttes fysiskt kan i värsta fall innebära att vi står försvarslösa mot attacker på andra plan. Antifascistisk kamp kräver att vi verkar på samtliga nivåer. Och även om alla kräver sin speciella taktik måste vi ha en strategi som svarar mot hur de interagerar med varandra. Vårt slagfält är ett femfrontskrig.
/ Förbundet Allt åt alla Stockholm
