Sedan Zapatisterna den 31 december 1993 intog El Zócalo i San Cristobal de las Casas för att protestera mot lagstiftning som syftade till att upplösa kollektiva jordbruk i Mexico, har konceptet allmänning ökat i popularitet. Det finns flera anledningar till varför denna till synes föråldrade idé har kommit att stå i centrum för samtida sociala rörelsers politiska diskussioner. Särskilt två sticker ut. Å ena sidan slutet för den statsorienterade modellen för revolution, som under årtionden har stått i vägen för radikala rörelsers försök att bygga alternativ till kapitalismen. Å andra sidan ser vi motståndet mot ”gamla och nya inhägnader” vilket synliggjort att vi lever i en värld av gemensamma egendomar och relationer. Många hade tänkt sig att dessa egendomar och relationer var utrotade, tills de kom att hotas av privatisering. Ironiskt nog har dessa inhägnader inte bara visat att allmänningarna aldrig försvunnit, utan också att nya former av social samverkan ständigt produceras, även i delar av livet där de tidigare inte funnits – internet är det tydligaste exemplet. Idén om allmänningar spelar en ideologisk roll. Den fungerar som ett enande begrepp vilket kan ge exempel på den samverkande samhällsform som många strävar efter att skapa. Likväl kvarstår såväl tvetydigheter som avgörande skillnader inom tolkningarna av detta begrepp, vilket vi måste förtydliga om vi vill kunna översätta allmänningarnas princip till ett sammanhållet politiskt projekt.

Vad finns för exempel på allmänningar? Vi har bland annat landyta, vatten, luftallmänningar eller digitala allmänningar. Man kan beskriva våra vunna rättigheter, till exempel sociala pensioner, som allmänningar, och så även språk, bibliotek och tidigare kulturers gemensamma produkter. Men är alla dessa allmänningar lika, med avseende på sina politiska potentialer? Är de förenliga med varandra? Och hur kan vi säkerställa att de inte bara ger sken av en enighet som ännu inte skapats? Slutligen, borde vi tala om ”allmänningar” i pluralform, eller ”allmänningen” – ett begrepp som betecknar de sociala relationernas karaktär i det dominerande produktionssättet under den postfordistiska eran – i singular, så som autonoma marxister föreslår att vi gör?

Med dessa frågor i åtanke undersöker jag i denna text allmänningarnas politik utifrån ett feministiskt perspektiv. Feministiskt åsyftar i detta fall ett ställningstagande som har formats av kampen mot könsdiskriminering och om reproduktivt arbete, och som för att parafrasera Linebaughs ovanstående citat är den grund på vilket samhället är byggd och mot vilken varje social organisation måste prövas. Detta är enligt mig ett nödvändigt ingångssätt för att bättre kunna definiera denna politik och förtydliga de villkor under vilka allmänningens eller allmänningarnas princip kan bli grunden för ett antikapitalistiskt program. Två samtida problem visar varför denna ambition är särskilt viktig.

För det första, allmänningarnas språk har åtminstone sedan det tidiga 1990-talet blivit beslagtaget av Världsbanken och använts för att tjäna deras vilja till privatisering. I skenet av att skydda biologisk mångfald och bevara de globala allmänningarna har banken gjort regnskogen till ekologiska reserver. De har fördrivit befolkningen som livnärt sig på skogarna i hundratals år, samtidigt som de har säkerställt tillgången för de som kan betala, exempelvis genom ekoturism. Det är inte bara Världsbanken som har anpassat idén om allmänningen för marknadsintressen. Drivna av olika skäl har allmänningarna uppvärderats av allehanda ekonomer och kapitalistiska planerare; se bara på den ökande akademiska litteraturen i frågan och dess besläktade områden: socialt kapital, gåvoekonomier, altruism.

Varuformens utvidgning till den sociala fabrikens alla hörn, som nyliberalismen har uppmuntrat, är den optimala gränsen för kapitalismens ideologer. Projektet är emellertid inte bara ouppnåeligt utan också inte önskvärt från kapitalistiska systemets långsiktiga reproduktionsperspektiv. Kapitalackumulation är strukturellt beroende av det fria beslagtagandet av enorma mängder arbete och resurser. Dessa framstår som externaliteter på marknaden. Ta till exempel det obetalda hemarbetet som kvinnor historiskt har försett. På dessa resurser har arbetsköpare förlitat sig för arbetskraftens reproduktions skull. Det är då ingen tillfällighet att en rad ekonomer och samhällsteoretiker långt innan Wall Street-kraschen varnade för att marknadiseringen av samtliga livssfärer är djupt skadlig för marknadens välfungerande. Resonemanget lyder att marknader också är beroende av existensen av ickemonetära relationer såsom förtroende, tillit och gåvogivande. I korthet kan sägas att kapitalet håller på att lära sig om förtjänsterna i det allmännyttiga.

Vi behöver i sådana fall vara väldigt noga med att inte producera en diskurs om allmänningarna på ett sätt som tillåter en krisdrabbad kapitalistklass att återuppliva sig själv och, till exempel, posera som beskyddare av miljön.

Ett ytterligare bekymmer är den obesvarade frågan om hur allmänningar kan komma att utgöra grunden för en ickekapitalistisk ekonomi. Peter Linebaughs arbete, särskilt The Magna Carta Manifesto, visar att allmänningar har varit tråden som kopplat klasskampens historia till vår tid. I själva verket sker striden om allmänningarna överallt omkring oss. Invånare i Maine kämpar för att behålla tillgången till sina fiskerier som är under angrepp av fiskebolag, invånare i Appalacherna organiserar sig för att rädda sina bergsområden som hotas av dagbrytning, rörelser för öppen källkod och fri programvara motarbetar kommodifieringen av kunskap och öppnar nya vägar för kommunikation och samverkan. Vidare har vi de många osynliga gemenskapande aktiviteter och gemenskaper som folk skapar i Nordamerika, som Chris Carlsson har beskrivit i sin bok Nowtopia. Carlsson visar att ett stort mått kreativitet går in i produktionen av “virtuella allmänningar” och bildar en socialitet som frodas under marknadsekonomins radar.

Det viktigaste har varit skapandet av urbana trädgårdar, som har spridit sig över landet, mestadels tack vare initiativ tagna av immigranter från Afrika, Karibien och södra USA. Deras betydelse går inte att överskatta. Urbana trädgårdar banade vägen för en process av “rurbanisering” som kommer vara oumbärlig för att återvinna kontrollen över vår matproduktion, återställa miljön och tillgodose våra behov. Trädgårdarna är långt mycket mer än en säker matkälla. De är centrum för socialitet, kunskapsproduktion samt kulturellt och generationsöverskridande utbyte.

Den viktigaste funktionen hos urbana trädgårdar är att de producerar för bostadsområdets konsumtion istället för kommersiella ändamål. Detta skiljer dem från andra reproduktiva allmänningar som antingen producerar för marknaden, som fiskerierna på Maines “hummerkust”, eller köps på marknaden, som markstiftelser vilka bevarar öppna landskap. Problemen är emellertid att urbana trädgårdar har förblivit spontana gräsrotsinitiativ och att få försök har gjorts av rörelser i USA att utvidga deras närvaro och göra tillgång till mark en nyckelterräng för kamp.

Kvinnor och allmänningar

Mer generellt har vänstern inte ställt sig frågan hur uppsjön av växande allmänningar som försvaras, utvecklas och kämpas för skall sammankopplas så att de kan bilda en sammanhängande helhet och utgöra grunden för ett nytt produktionssätt. Det är i denna kontext som ett feministiskt perspektiv på allmänningarna är viktigt eftersom det utgår ifrån insikten om att kvinnor i egenskap av det reproduktiva arbetets huvudsakliga subjekt har varit beroende av tillgång till gemensamma naturtillgångar i större utsträckning än män, samt farit mest illa av dess privatisering och varit mest engagerade i deras försvar.

Som jag skrev i Caliban and the Witch stod i den första fasen av kapitalismens utveckling kvinnor i främsta ledet i kampen mot inhägnader av mark, både i England och i “Nya världen”, och de var de ståndaktigaste försvararna av de kollektiva kulturer som europeisk kolonisering sökte förstöra. I Peru, när de spanska conquistadorerna tog kontroll över deras byar, flydde kvinnor till bergen där de återskapade former av kollektivt levande som har överlevt ända till idag. Föga överraskande skedde under 1600- och 1700-talet de mest våldsamma attackerna på kvinnor någonsin i världshistorien: häxjakten. Idag, ställda inför ett nytt förlopp av primitiv ackumulation, utgör kvinnor den huvudsakliga sociala kraften mot en fullständig kommersialisering av naturen, och för ett ickekapitalistiskt brukande av mark och ett självhushållande jordbruk. Kvinnor är jordens subsistensjordbrukare. I Afrika producerar de 80 procent av maten som konsumeras, trots försöken från Världsbanken och andra myndigheter att övertyga dem att gå över till avsalugrödor. Ställda inför ökade matpriser under 90talet har kvinnor börjat bruka jordlotter på allmän mark i många afrikanska städer. De har planterat majs, bönor och kassava längs med vägrenar, i parker, längs järnvägar, och därigenom förändrat det urbana landskapet i afrikanska städer och på så vis även brutit ner uppdelningen mellan stad och landsbygd. I Indien, Filippinerna och i Latinarmerika har kvinnor återplanterat träd i utarmad skog, förenat sina krafter för att jaga bort skogshuggare, anordnat blockader mot gruvdrift och konstruktionen av vattenreservoarer och lett revolten mot privatiseringen av dricksvatten.

Den andra sidan av kvinnors kamp för direkt tillgång till reproduktionsmedlen har varit bildandet av kreditföreningar i Tredje världen, från Kambodja till Senegal, som fungerar som pengaallmänningar. Tontiner (som de heter i delar av Afrika) är autonoma självstyrda banksystem skapade av kvinnor, som förser individer eller grupper utan tillgång till banker med kontanter, fungerandes enbart på grundval av förtroende. På så sätt är de helt annorlunda än mikrokreditsystemen som förespråkas av Världsbanken, som vilar på ömsesidig övervakning och skam, så till den grad, exempelvis i Niger, att bilder på kvinnor som inte betalat tillbaka lån har satts upp på offentliga platser, vilket drivit flera kvinnor till självmord.

Kvinnor har också lett kampen för att kollektivisera reproduktivt arbete både som ett sätt att ekonomisera kostnaden för reproduktion och för att skydda varandra från fattigdom, statligt våld och våld från män. Ett framstående exempel är ollas communes (gemensamma kokkärl) som kvinnor i Chile och Peru anordnade på 80-talet när de på grund av hög inflation inte längre hade råd att handla själva. Tillsammans med landåtervinningar och skapandet av tontiner är dessa praktiker ett uttryck för en värld där gemensamma band fortfarande är starka. Däremot vore det ett misstag att se dem som någonting prepolitiskt, “naturligt”, eller helt enkelt en produkt av “tradition”. Efter flera omgångar av kolonisering står natur och sed inte orörda någonstans i världen förutom där folk har kämpat för att behålla och återskapa dem. Som Leo Podlashuc har noterat leder kvinnlig gräsrotskommunalism idag till produktionen av en ny verklighet. Det skapar en kollektiv identitet, det utgör en motmakt i hemmet och samhället samt inleder ett förlopp av självvalorisering och självbestämmande från vilket vi har mycket att lära.

Den första lärdom vi kan dra från dessa kamper är att gemensamgörande av de materiella reproduktionsmedlen är den primära mekanismen för att skapa ett kollektivt intresse och gemenskapsband. Det är även motståndets främsta försvarslinje mot ett liv av förslavning och en grundpelare för skapandet av autonoma platser som inifrån försvagar kapitalismens grepp om våra liv. Onekligen är de exempel jag beskrivit modeller som inte kan transplanteras. För oss i Nordamerika måste återtagandet och gemensamgörandet av reproduktionsmedlen med nödvändighet ta en annan form. Dock kan även vi, genom att förena våra resurser och återförskansa den rikedom vi producerat, börja avskilja vår reproduktion från de varuflöden som genom världsmarknaden bär ansvaret för fördrivningen av miljontals världen över. Vi kan börja lösgöra vårt uppehälle inte bara från den globala marknaden utan också från krigsapparaten och fängelsesystemet som USA:s ekonomi vilar på. Inte minst kan vi röra oss förbi den abstrakta solidaritet som så ofta kännetecknar relationer i rörelsen, som begränsar vårt engagemang, vår uthållighet och riskerna vi är villiga att ta.

I ett land där privat egendom försvaras av världens största vapenarsenal och där tre århundraden av slaveri har frambringat djupgående skiktningar i befolkningen framstår återskapandet av allmänningarna som en enorm uppgift som bara kan utföras genom en långsiktig process av experimenterande, koalitionsbygge och gottgörelse. Men även om denna uppgift i nuläget framstår som svårare än att passera genom ett nålsöga, så är det också den enda möjlighet vi har att bredda vår autonomi och vägra acceptera att vår reproduktion sker på bekostnad av resten av världens invånare och allmänningar.

Feministisk återuppbyggnad

Maria Mies beskrev kraftfullt vad denna uppgift innebär när hon pekade ut att skapandet av allmänningar förutsätter en djupgående förändring i vårt vardagsliv i avsikt att återföra det som kapitalismens sociala arbetsfördelning har separerat. Separationen av produktion från reproduktion och konsumtion leder oss till att ignorera de villkor som det vi äter, bär eller arbetar med har tillverkats under. Vi leds till att ignorera deras sociala och ekologiska kostnader, samt framtiden för de som tar hand om det avfall vi själva alstrar. Med andra ord måste vi komma över vårt tillstånd av ansvarslöshet som bortser ifrån våra, av kapitalismens sociala arbetsdelnings, handlingars konsekvenser; gör vi inte det blir produktionen av våra liv produktionen av andras död. Som Mies har påpekat förvärras denna kris av globaliseringen genom att förstora avstånden mellan det som produceras och det som konsumeras, och därigenom intensifiera, trots ett sken av ökad global sammanbundenhet, vår blindhet mot blodet i maten vi äter, bensinen vi tankar med, kläderna vi bär och datorerna vi kommunicerar med.

För att komma över detta blinda tillstånd lär ett feministiskt perspektiv oss att börja med återbyggandet av allmänningarna. Ingen allmänning är möjlig om vi inte vägrar att grunda våra liv och vår reproduktion på andras lidande, och vägrar att se oss själva som skilda från dem. Sannerligen, om gemenskapande har någon betydelse alls måste det vara skapandet av oss själva som ett gemensamt subjekt. Det är på detta sätt vi måste förstå parollen om “inga allmänningar utan gemenskap”. Men gemenskap får inte betyda en avspärrad verklighet, en grupp människor samlade kring exklusiva intressen som skiljer dem från andra, som religiösa eller etniska gemenskaper, utan snarare en kvalitet som hör till relationer, en princip om samarbete och ansvar med och till varandra och till jorden, skogarna, haven och djuren.

Utan tvivel kan åstadkommandet av en sådan gemenskap, precis som kollektiviseringen av vårt vardagliga reproduktionsarbete, bara vara en början. Det ersätter inte bredare antiprivatiseringskampanjer och återtagandet av våra gemensamma rikedomar. Men det är en oumbärlig del av vår utbildning i kollektivt självstyre och att erkänna historien som ett kollektivt projekt, ett erkännande som möjligen är huvudoffret för den nyliberala erans kapitalism.

På grund av detta måste vi även syfta till en kollektivisering av hemarbetet, och därigenom återuppliva den rika feministiska traditionen som i USA sträcker sig från de utopiska socialistiska experimenten i mitten av 1800-talet till de försök som “materialistiska feminister” gjorde från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet, att omorganisera och socialisera hemarbete och därigenom hemmet och bostadsområdet genom kollektiv hushållsskötsel – försök som fortsatte till 1920-talet när Röda faran satte stopp för dem. Dessa praktiker, och viktigast av allt, förmågan hos tidigare feminister att betrakta reproduktivt arbete som en betydelsefull sfär av mänsklig aktivitet som inte skall avslås utan revolutioneras, måste återbesökas och återvaloriseras.

Ett viktigt skäl till att vi bör skapa kollektiva levnadsformer är att den mänskliga reproduktionen är det mest intensiva arbetet på jorden och att det är svårt att automatisera. Vi kan inte automatisera barnomsorg, sjukvård eller det psykologiska arbete som krävs för att återfullgöra vår kroppsliga samt emotionella balans. Trots försöken från futuristiska industrialister kan vi inte lämna över omsorg till robotar utan att de inblandade människorna får betala ett ofantligt högt pris. Ingen kommer acceptera robotsköterskor inom vård och omsorg, särskilt inte för barn och sjuka. De enda garantierna för riktig vård är delat ansvar och kooperativt arbete som inte sker på bekostnad av arbetarnas hälsa. I århundraden har människors reproduktion varit en kollektiv process. Det har varit familjers och lokala gemenskapers arbete som människor har kunnat förlita sig på, särskilt i proletära bostadsområden. Detta har gällt till och med de som levt ensamma, vilket är varför ålder historiskt inte betytt den öde ensamhet och beroendeställning som det idag gör för våra äldre. Det är först i och med kapitalismens intåg som reproduktionen har blivit privatiserad, en process som nu fortgått i sådan utsträckning att det förstör våra liv. Denna trend måste omvändas, och tiden för detta är nu.

Eftersom den kapitalistiska krisen förstör de grundläggande delarna av reproduktionen för miljontals människor världen över, inklusive USA, så är omdanandet av vårt vardagsliv både en möjlighet och en nödvändighet. Sociala och ekonomiska kriser, liksom strejker, bryter lönearbetets disciplin och påtvingar oss nya former av socialitet. Detta är vad som hände under 1930-talets depression, vilket skapade en rörelse av hemlösa som omvandlade frakttågen till sina allmänningar, i jakt på frihet via mobilitet och nomadism. Vid järnvägskorsningar organiserade de “luffardjungler”, som med sina regler för självbestämmande och solidaritet prefigurerade den kommunistiska värld som många av de hemlösa trodde på. Bortsett från ett fåtal Boxcar Bertha-figurer var detta emellertid en övervägande maskulin miljö – ett brödraskap – och i det långa loppet kunde den inte upprätthållas. När den ekonomiska krisen och kriget var över domestiserades de av arbetskraftsfixeringens två främsta drivkrafter: familjen och hushållet. Det amerikanska kapitalet var vaksamma på en ny arbetaruppslutning under depressionen, och glänste med sin tillämpning av den princip som organiserat den ekonomiska organiseringen: samarbete när det gäller produktion, separation och atomisering när det gäller reproduktion. Levittowns atomiserade, massproducerade familjehus och dess navelsträng bilen gjorde inte bara arbetaren bofast utan avskaffade den typ av autonoma arbetarallmäningar som luffardjungler utgjort. Idag, när miljoner av amerikaner blir av med hus och bil, när pantövertaganden, vräkningar och massiv arbetslöshet återigen bryter ner grunden för den kapitalistiska arbetsdisciplinen, ser vi nya allmänna terränger ta form, liksom tältstäderna som breder ut sig från kust till kust. Den här gången är det dock kvinnor som måste bygga de nya allmänningarna så att de inte blir obeständiga platser eller temporära autonoma zoner utan istället grunden för nya former av social reproduktion.

Om huset är det oikos på vilket ekonomin är byggd så är det kvinnan, historiskt sett husets arbetare och fånge, som måste ta initiativet att återta huset som det kollektiva livets nav. En mittpunkt öppen för flera personer och samarbetsformer som ger trygghet utan isolering och fixering, som tillåter delandet av samhällets ägodelar. Framför allt, ett fundament för kollektiva former av reproduktion. Som redan nämnts ovan kan vi till detta projekt ta inspiration från 1800-talets feminister som i sin övertygelse att hemmet utgjorde en “viktig rumslig komponent av kvinnoförtrycket” organiserade gemensamma kök och samarbetande hushåll som åberopade arbetarkontroll över reproduktionen.

Dessa mål är avgörande här och nu. Att bryta ner hemmets isolering är inte bara en förutsättning för att tillmötesgå våra grundläggande behov och öka vår makt i förhållande till arbetsköpare och stat. Som Massimo De Angelis har påmint oss är det också ett skydd från en ekologisk katastrof. Det råder inga tvivel om de destruktiva konsekvenserna av den “oekonomiska” multipliceringen av reproduktiva tillgångar och självinneslutna bostäder som vi nu kallar våra hem, som värmer atmosfären under vintern och leder till hetta under sommaren. Vi kan inte bygga ett annat samhälle och en självständigt återskapande rörelse om vi inte omdefinierar reproduktion på ett mer kooperativt sätt och sätter stopp på separeringen mellan det personliga och det politiska, samt mellan aktivism och den vardagliga reproduktionen.

Det återstår att klargöras att överlåtandet till kvinnor av denna kollektivisering och gemenskapande av reproduktion inte innebär att erkänna en naturalistisk uppfattning om femininitet. På god grund ser många feminister denna risk som ett öde värre än döden. Det är djupt ingraverat i vårt kollektiva medvetande att kvinnor har utpekats som mäns allmänningar, en naturlig källa till tjänster och rikedomar som kan tillskansas av män på samma sätt som kapitalister lagt beslag på naturens rikedomar. Men, för att parafrasera Dolores Hayden, omorganiseringen av reproduktivt arbete och därigenom boendeformer och offentliga rum, är inte en fråga om identitet: det är en fråga om arbete och, kan tilläggas, makt och säkerhet. Här påminns jag om Movimento dos Trabalhadores Rurais Sem Terra (Jordlösa Lantarbetares Rörelse) i Brasilien som, efter att de vunnit rätten till marken de ockuperat, insisterade att de nya husen skulle byggas som en enda helhet. På så vis kunde de fortsätta att kollektivisera sitt hushållsarbete, tvätta ihop och laga mat ihop på det sätt som de gjort under sin kamp, och hjälpa varandra när män utsätter dem för övergrepp. Att argumentera för att kvinnor skall ha den ledande rollen i kollektiviseringen av reproduktivt arbete och boendeformer innebär inte att naturalisera hushållsarbete som ett kvinnligt kall. Det handlar om att vägra förstörandet av kollektiva erfarenheter, kunskaper och kamper som kvinnor har samlat på sig gällande reproduktivt arbete, och som har utgjort en oumbärlig del av vår antikapitalistiska kamp. Att återkoppla till denna historia är ett viktigt steg för kvinnor och män idag, både för att avskaffa våra livs könade strukturer och för att återbygga våra hem och liv som allmänningar.