Från nationalekonomins träskmarker sprids bilden av samhället som en generalisering av den varuproducerande firman, och förstärker illusionen om den ’produktiva sektorns’ samhällsbärande funktion. Den parlamentariska politiken lyssnar, och gör utan opposition undantag från grundlagen om den tunga industrin ställs inför problem. Under mitten av 1960-talet sysselsatte denna mer än en miljon arbetare; idag uppgår den siffran till mindre än en tredjedel av detta, samtidigt som storleken på den totala arbetskraften nästan fördubblats. På samma sätt föll också den offentliga sektorns sysselsättning som andel av den totala arbetskraften med start i början av 1980-talet. Vad som vuxit fram där emellan är ett spektrum av verksamheter vanligtvis kollektivt beskrivna som service.

Efterkrigstidens gyllene år präglades av fordism, en logik som sträckte sig bortom det löpande bandet och innefattade en rad institutionella inrättningar som möjliggjorde framväxten av vårt moderna masskonsumtionssamhälle. Detta var första gången som arbetarklassens konsumtion var målet för en tillverkningsindustri i bred skala, och gav därför också för första gången kapitalet ett incitament att inte hålla tillbaka dess löneutveckling och därmed köpkraft. Döden för denna regim, och till när den rimligtvis bör dateras, har debatterats i decennier; så har även frågan om dess efterföljare. Den vanligaste marxistiska förklaringen är kritiken av underkonsumtionen, ursprungligen tillskriven Rosa Luxemburg. Teorin lyfter fram den inneboende motsättningen i produktionsprocessen, där ackumulationen av överskott undergrävt efterfrågan på producerade varor. Så länge det finns ett mervärde kan lönarbetare aldrig konsumera alla producerade varor och expansion (geografisk eller i tiden genom skuldsättning) krävs för att fylla luckan i kapitalets kretslopp.

Under 1970- och 80-talet sammanslog skribenter runt tidsskriften Monthly Review denna kritik med analysen av långsiktig stagnation. Detta var en idé med rötter hos den gamla skolans sossar efter den stora depressionen på 30-talet. Den påstått inneboende tendensen till stagnation kopplades till kapitalets likviditetspreferens, eller ”benägenheten att hamstra” som Keynes kallade det, eftersom en otillräcklig efterfrågan avskräckt ytterligare olönsamma investeringar i ett redan underutnyttjat lager av produktivt kapital. Det fanns inte någon anledning att anta att hög tillväxt var det normala tillståndet för den kapitalistiska ekonomin. Gravitationen mot stagnation kunde skjutas på framtiden genom extern stimulans, men det fanns inte, och finns fortfarande inga permanenta åtgärder att åberopa för att ”lösa” denna inneboende motsägelse. Konsekvensen blev ett ökande överskott i behov av att investeras, och en allt sämre avkastning på produktion som hindrade kapitalet från att hitta sådana. De decennier som gått sedan dessa tankar tänktes har inte gjort dem mindre aktuella.

I två nyutkomna böcker kritiseras den teknikoptimistiska strömning inom vänstern där automatiseringen tillskrivs en emancipatorisk potential (se exempelvis Aaron Bastanis Fully Automated Luxury Communism). Det kallas ibland produktivtetsparadoxen, efter ett citat från nationalekonomen Robert Solow: ’We can see the computer age everywhere but in the productivity statistics’.  I Smart Machines and Service Work (2020), påstår automationsteoretikern Jason E. Smith att förklaringen till stagnationen trots allt finns att finna i en ökande produktivitet, men begränsad till en all mindre del av ekonomin som helhet. När den ’progressiva’ delen av ekonomin successivt automatiserade bort arbete ökade också andelen arbetare i de sektorer där teknisk utveckling omöjligen kunde hålla jämna steg. För hur kan en vaktmästare, en undersköterska, ett butiksbeträde eller en lärare (eller för den delen en gigarbetare) möjligen utveckla sin produktivitet i takt med hastigheten som Atlas Copco kränger allt mer avancerade maskiner för gruvindustrin? Aron Benanav, å andra sidan, förklarar istället samma fenomen i Automation and the Future of Work (2020) med hjälp av USAs fallande hegemoni som varuproducerande stormakt. Produktivitetsökningen i de europeiska och japanska industrierna under efterkrigstiden skapade ett överskott av homogeniserade varor vilket ledde till underkonsumtion i den globala världsekonomin — en hypotes ganska lik Monthly Reviews.

Detta är teorier om kapitalet — de förklarar fordismens kris genom inneboende problem i systemets förmåga att återskapa sig självt. Berättelsen som etablerades i Sverige under 1970-talet och framåt var dock en historia om myntets andra sida: det organiserade arbetet. I de svenska exportföretagens årsredovisningar från denna tid skrevs det utförligt om ”den svenska kostnadsproblematiken”, och vad som var dyrt var arbetskraft. Efter båda kriserna, såväl stagflationen på 1970-talet som finanskrisen 1990, blev fackföreningarna nästan universellt tillskrivna ansvaret för dem i det politiska samtalet. Att minska deras makt blev också huvudtemat i Lindbeckkommissionen, den av regeringen tillsatta utredningen med syftet att föreslå reformer efter nittiotalskrisen. Den fulla sysselsättningen, och fackens förhandlingskraft, hade drivit upp lönerna till en så hög nivå, sades det, att industrin tappat sin internationella konkurrenskraft, gjort produktion olönsamt i Sverige, hållit tillbaka innovation samt drivit fram skenande inflation. Till stor del är det borgerlig propaganda, men inte enbart. Den italienska postoperaistiska teoribildningen, vad som brukar kallas autonom marxism, har alltid betraktat arbetarklassen som ’first movers’. I kontrast mot den ortodoxa marxismen har det alltid varit arbetets, inte kapitalets, sammansättning och rörelser som studerats. Det är också som reaktion på arbetets militans som kapitalet tvingats till flykt, till att utveckla nya produktionstekniker för att svara och undkomma den lönsamhetskris som konflikten med de arbetande klasserna skapat.

Vilken vi än anser vara den rimligaste förklaringen är stagnationen en realitet; vi lever i en tid där industrierna inte bara flyttar, förändrar sitt sätt att strukturera sin produktion, utan också förlorar sin potential att bära en global ekonomi mot högre nivåer av materiellt välstånd.

De senaste trettio åren har allt mer dramatiska försök gjorts för att överbrygga detta för systemet existentiella problem; i Sverige startade det med avregleringen av finansmarknaden 1985. Det är svårt att föreställa sig idag, men före denna tid hade vi till skillnad från Storbritannien och USA i princip ingen finanssektor överhuvudtaget. Stockholmsbörsens totala storlek i början av 1980 motsvarade bara ungefär tio procent av Sveriges BNP, vilket kom att bli 70 procent i slutet av samma decennium och 181 procent före krisen 2007 – nästan två gånger ekonomins totala storlek. Den privata skuldsättningen har följt samma mönster, men trots att vi använder vårt framtida arbete för att betala för dagens konsumtion är ekonomin ett stillastående nollsummespel. Åtgärderna som krävts för att det ska stanna vid just ett nollsummespel och inte något värre har dessutom blivit mer och mer omfattande. Styrräntorna, statens klassiska verktyg för att stimulera investeringar, har sänkts i omgångar ner till det negativa och stannat där utan att något spår av tillväxt synts till; USA och den Europeiska centralbanken införde ’kvantitativa lättnader’ vid upprepade tillfällen under 2010-talet — vilket konceptuellt innebar att de släppte pengar med helikopter på finansmarknaderna — utan att någon inflation synts till. Vad det resulterat i är istället fundamentalt perversa värdeökningar på finansiella tillgångar, en ’asset-price Keynesianism’ som skapat aldrig tidigare skådade högar med pengar utan någonstans att ta vägen förutom till spekulation och finansiell ingenjörskonst.

I början av 1990-talet skrev Fredric Jameson att postmodernisering är den process som kommit att ta vid där den kapitalistiska expansionen nått vägs ände, där det inte längre finns territorium att inhägna, teknologier att sprida eller arbetskraft att proletarisera. Hardt och Negri har på samma sätt beskrivit den moderna ackumulationen som en formell underordning av det icke-kapitalistiska territoriet, medan postmodern ackumulation är beroende av en reell underordning av den redan kapitalistiska sfären. Detta kan bäst förstås som en kvalitativ förändring av kapitalistiska sociala relationer, snarare än en kvantitativ förändring av dess skala. Det finns allt färre nya händer att placera en iPhone i, men det går fortfarande att varufiera fler aspekter av livet för de som befinner sig inom privategendomens hägn, det går att penetrera djupare in i den sociala väven. Detta är hur vi ska förstå postfordism. Finansialiseringen (och skuldsättningen) av det samhälleliga livet, plattformsekonomins försök att omstrukturera arbetet, inhägningen av den offentliga sektorn och det direkta parasiterandet på statens kärnfunktioner är alla konsekvenser av ett epokskifte där exploateringen av arbete inte längre är tillräckligt för att kapitalet ska kunna förmeras.