Under hösten gick fastighetsägarnas branschorganisationer ut och ”varnade” för att hyrorna i Sverige skulle behöva gå upp med 9–10% nästa år för att täcka upp för de höjda elpriserna och räntekostnaderna. Beskedet bemöttes knappast av förvåning – inte bara för att fastighetsägarnas kostnader har ökat utan för att detta är en viktig del i fastighetsägarnas långsiktiga affärsmodell att öka sina vinster på våra boenden. Under hela valrörelsen kom politiker med utfästelser om att täcka hushållens och företagens ökade el- och bränslekostnader, samtidigt besvaras de höjda hyrorna nu av en rungande tystnad.

Sedan 1990 har inflationen ökat med 86%. Motsvarande ökning för hyrorna är 186% och för den lokala kollektivtrafiken hela 357%. Det har inneburit att allt större del av våra inkomster äts upp av våra basala behov i våra städer och orter: att bo och att röra sig. Dessa långsiktiga prisökningar har kombinerats med ytterligare en aspekt kopplad till storstäderna: framväxten av låglönejobb. Detta har i sin tur skapat en paradoxal situation där näringslivet vill ha en stor arbetarklass i städerna som kan arbeta i lågt betalda serviceyrken samtidigt som de också vill ha högre levnadskostnader för samma arbetarklass. Det är därför inte särskilt förvånande att Stockholms befolkningstillväxt har avtagit och att befolkningen till och med minskade 2021.

Den nya regeringen ska enligt de själva nu lägga stora pengar på el och bensin för att skydda hushållen. Oftast tas människor på glesbygd och de mindre städerna upp som exempel. Samtidigt gäller dessa stora subventioner inte de alltmer ökande matkostnaderna som närmar sig 15% sen i januari. Inte heller verkar det ha varit intressant att skydda hyresgästernas eller kollektivtrafikanvändarnas ekonomi de senaste decennierna. Tvärtom fanns det förra mandatperioden 2018–2022 stort stöd i riksdagen för att införa marknadshyror som skulle ökat hyreskostnaderna ännu mer och politiker på regional nivå har under lång tid drivit på för ökade kostnader i kollektivtrafiken.

Sanningen är den att dessa subventioner inte främst är riktade mot fattiga hushåll utan mot att förhindra ökade produktionskostnader för företagen, mot att skydda deras konkurrenskraft och vinstmarginaler. El och bensin är viktigt för industrin. Mat för pensionärer, bostäder för ungdomar och kollektivtrafik för arbetslösa är det inte. I storstäderna gynnas tvärtom de grupper som generellt har de allra högsta inkomsterna: villa- och bilägare.

De långsiktiga prisökningarna uttrycker ett ekonomiskt och politiskt paradigm som har varit rådande sedan 90-talet. Näringslivet och politiker ser på stadsutvecklingen som en avgörande del av skapandet av rikedom och tillväxt i städerna. I detta ingår gentrifiering – att en rikare befolkning tränger ut en fattigare – men även att allt större del av våra utgifter går till boendekostnader. Kollektivtrafiken organiseras även utefter dessa premisser. Den byggs ut för att koppla samman och utveckla områden mot större konsumtion och tillväxt. Samtidigt vill politikerna inte finansiera dessa utbyggnader med skattepengar. På grund av denna utveckling har dessa delar av näringslivet och framför allt fastighetsbranschen och hyresvärdarna blivit några av de mest gynnsamma de senaste åren.

Fastighetsägarna påstår att elpriserna och stigande räntor med nödvändighet leder till ökade hyror, men de senaste årens låga räntor har lett till rekordvinster bland fastighetsägarna, inte att priserna fallit eller ens avtagit. Bara de senaste årets överskott hade kunnat täcka upp för de ökade el- och räntekostnaderna, istället kommer kommer fastighetsägarna behålla sina nya hyresnivåer om räntan och elpriserna faller igen. Hyresgäster får alltså alltid betala när kostnaderna går upp men får ingenting tillbaka när de går ner.

Vi ser nu att det växer fram rörelser i Europa och resten av världen för att tackla den globala levnadskostnadskrisen. I Storbritannien har kampanjen Enough is Enough kopplat ihop de ökande elpriserna, lönestagnationen, matosäkerheten och de höga hyrorna med varandra och ställer det mot att de rikaste aldrig varit så rika som idag. I Skottland frystes hyrorna efter påtryckning av hyresgästorganisationen Living Rent och likaså skedde i Danmark efter påtryckningar av vänsterpartiet Enhedslisten. Det tycks nu skapas ett politiskt utrymme för reformer som utmanar den rådande ordningen.

För att möta levnadskostnadskrisen behöver vi förstå den som något mer än chockartade prishöjningar under kort tid. Vi behöver ställa den i ett sammanhang där våra basala behov har blivit allt dyrare och otillgängligare över tid. Sanningen är att vi har levt i en levnadskostnadskris i vardande under decennier och det är från detta perspektiv vårt politiska arbete behöver ta sin utgångspunkt.

2022-10-20