De flesta som är politiskt aktiva har en händelse eller tillfälle som de ser som deras ögonblick där de blev politiskt medvetna, eller radikaliserade. Man brukar prata om en konfrontation med polisen där man möttes av en brutalitet som man inte var beredd på, eller att man jagades av nynazister på gatorna i orten där man växte upp. Dessa berättelser brukar avslutas med en sensmoral om att man lärde sig att man måste slå tillbaka, att världen är orättvis och att man måste engagera sig för att göra den rättvis. Dessa berättelser är viktiga, men jag tror att det finns en annan typ av berättelse kring en annan typ av händelse som oftast är mer sann, men framförallt ger oss mer att reflektera kring.

Jag växte upp i en vänsterfamilj och har sen jag var en bäbis lärt mig att vara vänster. Jag kände mig hemma och van inom den politiska vänstern, jag kände dess ritualer, traditioner och principer. Vänstern gjorde mig inte förvånad, då vänstern var mitt trygga hem. Vad som dock fick mig att engagera mig politiskt inom den radikala vänstern var när det skedde ett avbrott, när det plötsligt började hända saker jag inte längre kände mig hemma i. Kort sagt, jag gick från att vara vänster till att bli aktiv samma stund som vänstern blev spännande och oväntad. I mitt fall handlade det om ockupationsvågen 2008/2009. Plötsligt mötte jag en vänster som inte betedde sig eller uttryckte sig på det sätt som jag var van vid. Ockupationsvågen var mjuk och hård på samma gång, den var lös i kanterna och svårberäknelig. Vad den framförallt var, var svår att utdefiniera. Det borde inte finnas tomma hus samtidigt som det finns hemlösa. Detta var en enkel sanning som alla oavsett politisk färg tvingades erkänna. Det fanns även en kreativ sprängkraft i ockupationsvågen. Man tillät sig experimentera, och varje ockuperat hus var ett laboratorium där ny politik producerades. Därför var det inte det faktum att jag den 16 maj 2009 i Lund såg polisen attackera ockupationsfestivalen som fick mig att aktiveras. Det var den kreativa kraften och nytänkandet som fanns i ockupationsvågen som fick mig att aktiveras.

Men det här är inte en nostalgisk tillbakablick på en ockupationsvåg som jag aldrig själv egentligen deltog i. Jag är övertygad om att det ockupationsvågen var för mig, fortfarande sker för andra. Man rycks med i någonting som känns spännande och nytt, och sen engagerar man sig. Det kan vara Motdemonstrations-sommaren 2014, Flyktingmottagandet 2015, eller Black Lives Matter 2020. Vad som intresserar mig är hur dessa händelser greppar tag i folk som tidigare stått vid sidlinjen och manar dom att slänga sig in i ögonblickets epicenter.

Jag tror att det handlar om flera olika variabler, men jag är också övertygad om att just brottet mot det väntade är centralt. Även om jag själv alltid varit vänster så hade det aldrig slagit mig in att faktiskt engagera mig inom den vänster som jag såg mig tillhöra, för jag upplevde att vänstern var fulländad. Då jag visste vad vänstern var, vad den gjorde, och hur den uttryckte sig så såg jag ingen poäng i att jag själv skulle lägga mig i. Vänstern var ju redan vad den var. Däremot när det skedde ett avbrott, och det öppnades upp möjligheter för nya saker att hända så såg jag plötsligt en plats för mig själv. Vänstern var inte längre fulländad, utan snarare något som var upp till oss själva att skapa.

Så om det är avbrott i ordningen och det väntade som skapar engagemang och explosiva skeenden: Hur skapar vi då fler oväntade ögonblick? Jag tror vi till att börja med måste kritiskt granska oss själva. Hur kommer det sig att vi gör saker som vi gör, och varför gör vi det tillsammans med just de grupper som vi gör dem? Våra personliga berättelser lägger snabbt ett nostalgiskt skimmer över de ögonblick då vi engagerades, och vi hamnar snabbt i en loop där det enda vi försöker göra är att upprepa den känsla vi kände just i den stunden. Detta är dock en omöjlighet, då en repris aldrig är oväntad. Vi vet redan slutet på den berättelsen. För att kunna skapa nya oväntade ögonblick så måste vi istället kapa oss fria från alla dessa gamla berättelser, och istället försöka skapa nya som kastar av sig oket av tradition och nostalgi. Vi måste våga vara odefinierbara, konstiga och experimentella. Där man tror att man ska möta en stenkastare från helvetet ska vi vara en fika-allmänning, och där man tror man ska möta en stelbent vänsterförening så ska vi vara en mänsklig murbräcka beväpnade med uppblåsbara krokodiler.

Kort sagt måste vi utforska nya sätt att uttrycka oss på, sätt att agera på, och sätt att se på oss själva och varandra. Svik idealen och skända traditionerna – för ingen vill gå med i ett sammanhang som det känns som att man fullständigt förstår. En vänster som inte manar till nyfikenhet är dömd att gå under.