Politisk ekologi

Ett av de mest centrala begreppen för vänstern globalt har åtminstone sen revolten 1968 varit Rörelse-begreppet. Hyllmeter har författats om vad en rörelse är, vad den bör vara, och hur den fungerar. Man har talat om rörelse som något spontant med direkta kopplingar till materiella konjunkturer och kampcykler, och man har talat om rörelse som något organiserat av små förtrupper med initiativförmåga och stora mängder disciplin. Man har talat om att en rörelse går att förstå utifrån sina organisationsformer, sina praktiker, sin estetik, eller sina tankar. Alla dessa rörelse-begrepp säger oss någonting om vad en rörelse egentligen är, men för att faktiskt ta ett helhetsgrepp så behöver vi någonting mer allomfattande. Jag vill prata om rörelse som Politisk ekologi.

Förståelsen av rörelse som politisk ekologi utgår ifrån rörelse som något heterogent – alltså att en rörelse inte är likriktad utan utgörs av ofta motstridiga parter som tar sig radikalt olika uttryck. Begreppet härstammar från en liknelse med ett ekosystem. Ett ekosystem utgörs av alla sina beståndsdelar: Djur som äter varandra och växter som lever och dör. Ekosystemet utgörs också av otaliga synergier – djur som pollinerar eller bär med sig fröer, och växter som är beroende av andra för att överleva. Det som är utmärkande för ett ekosystem är att det även om dess motstridiga enskilda delar inte agerar i samspel så skapas ett samspel i själva ekologins fortlevnad. Om inte djuren hade ätit varandra så hade en skör balans rubbats och hela systemet skulle slås ut; Om inte växtligheten levde och dog skulle marken inte kunna ta upp dess näring för att i sin tur möjliggöra en ny växtlighet att ta form.

Den autonoma myllan

Autonoma vänstern var en sådan ekologi. Den autonoma myllan utgjordes inte bara av stora mängder människor, utan även av en ofantlig mängd av temporära och permanenta samlingspunkter för dessa. Det kunde röra sig om fysiska rum som bokkaféer eller lokaler för svartklubbar och punkspelningar, men mötespunkterna var även sociala. Temporära och långsiktiga projekt, kampanjer och organisationer löste av varandra i ett rasande tempo – ofta i uttalad motsättning mot det som funnits tidigare, eller något som löpte parallellt. Samma person kunde i rask takt gå från nykterist och vegan till köttätande antifascist, till tunnelbane-plankande hipster. Även om stegen mellan dessa identiteter, praktiker och former av liv var dramatiska så skedde de inom samma miljö. När forskare och yrkestyckare ska försöka sammanfatta och kategorisera rörelser, inte minst den autonoma vänstern, så är det denna dynamik som gör det omöjligt. I historieskrivningen av den autonoma vänsterns liv och död så tvingar vi även oss själva att sammanfatta den utifrån fasta kategorier, stadier och tendenser. Jag vill mena att detta är förståeligt, men också hindrar oss från att faktiskt förstå vad den autonoma vänstern var, men även i förlängningen vad Rörelse är. Jag vill mena att det var just i motsättningarna, paradoxerna och motsägelserna som autonoma vänstern existerade som rörelse. Det var i själva dynamiken mellan vitt skilda fenomen som rörelsen tog sin form.

Med en förståelse av den autonoma vänstern som politisk ekologi så måste vi även ställas inför frågan om hur ekosystemet egentligen mår. Vi tvingas även konstatera att det trots att vissa av ekologins viktigaste beståndsdelar lever kvar så har dynamiken upphört. Där det tidigare fanns en motstridighet så finns nu i huvudsak plikttroget nätverkande. Skogen har ersatts av ett kalhygge. Där det tidigare fanns en levande mylla av mängder av organisationsformer, kampanjnamn, kulturella och estetiska uttryck, och platser att navigera sig genom och som det uppstår en motsägelsefull dynamik emellan – så finns idag bara rester. Vi måste även konstatera att de gånger någon får idén om att försöka plantera om det ekosystem som tidigare funnits så skapas endast en monokultur, som i sin tur kvickt dör igen. Marken är inte längre bördig.

Jag vill även, innan någon vänsterist klappar sig på axeln allt för hårt med min dödförklaring av den autonoma vänstern, tillägga att andra politiska ekologier har stagnerat innan. Vissa gjorde det 1978, andra 1989, eller varför inte 2014. Stagnation och de politiska ekologiernas upphörande är inte unikt för den autonoma vänstern, utan är en central del i vår post-politiska samtid. Det är just därför det är så viktigt att vi är brutalt ärliga inför oss själva om den situation vi står inför, för att odogmatiskt staka ut en väg framåt.

Post-autonomin

Vi kan förstå vår nuvarande situation som ett post-autonomt tillfälle. Detta innebär att den autonoma myllan är död, men resterna av dess lik finns fortfarande kvar. Detta betyder att vi fortfarande kan förvalta de erfarenheter och resurser vi tycker är viktiga att förvalta. Vi måste dock hindra oss själva från att släpa med oss för mycket bråte, då vi i skapandet av en ny politisk ekologi inte kan låta oss tyngas ner av gammalt baggage. Istället måste vi med självförtroende bygga nya politiska institutioner och identiteter som är stabila nog att stå för sig själva, då vi saknar en ekologi som stöd.

För att kunna göra detta måste vi omforma vår organisation som politiskt verktyg för att på allvar skapa förutsättningarna för den typen av dedikerade och experimentella politiska projekt. De senaste åren av stagnation har lett många till en tanke om att den autonoma vänstern måste samla sig. Man menar att om vi bara kommer överens om någon minsta gemensamma nämnare eller sitter ner i samma rum så kommer vi kunna återuppliva den döende ekologin. Jag menar att det tvärtom är just i dissonans och motsättningar mellan likvärdiga parter som rörelse får sin dynamik. Det är viktigt för oss att ha detta i åtanke då vi just nu ser runtomkring oss hur andra griper tag i det post-autonoma tillfället och på sina egna sätt stakar ut nya vägar. Det är i detta läge viktigt att vi inte faller in i ett medberoende tillsammans med dessa genom nätverkande som i praktiken bara stryper alla möjligheter till dynamik. Vi måste våga stå på egna ben och målmedvetet lägga vår politiska kapacitet på projekt vi ser som centrala för att skapa grunden för en ny politisk ekologi genom att producera nya identiteter och praktiker som inte passar in i någon tidigare kategorisering. Vi måste även våga löpa linan ut i våra projekt, förkasta allt det som tar mer näring än det ger, och arbeta målmedvetet och odogmatiskt.

Detta kommer kräva av oss att begå svek. Vi måste svika oss själva genom att offra principer som tillhörde vår rörelse, och som vi genom vårt deltagande har gjort till våra egna. Men framförallt måste vi svika våra fiender genom att vägra delta i den politiska dynamik som etablerats som spelregler inom den autonoma vänsterns konfliktreportoar – mellan demonstrant och polis, autonomi och parti, rörelse och media, fascist och antifascist, och inte minst mellan oss som politisk kraft och de människor vi vill uppta i vår rörelse. Endast genom att bryta dessa dynamiker kan vi utforska möjligheterna att skapa nya.