Juristprogrammet är en av de mest sökta utbildningarna i Sverige, och varje år är det upp emot 1500 som tar examen från juristprogrammen i Sverige. Enligt en årlig karriärundersökning som genomfördes av undersökningsföretaget Universum rankas Säkerhetspolisen som den mest attraktiva arbetsplatsen bland unga jurister. På andraplats hittar vi Polismyndigheten som följs av Regeringskansliet på tredjeplats. Det blir inte bättre efter det. På fjärde- och femteplats hittar vi Google och Åklagarmyndigheten. En rapport från fackförbundet Akavia visar även att en tredjedel av jurister jobbar statligt efter examen, och en tredjedel arbetar huvudsakligen med affärsjuridik eller kommersiell juridik. Denna typ av statistik är inte något nytt. Men hur ska vi förklara den? Vad säger den om vilken typ av jurist det är som produceras av juristprogrammen och formas av arbetslivet? Vad säger den om samhället? Innan vi kan besvara frågorna behöver vi först dock klargöra vissa utgångspunkter om hur vi förstår juridiken som sådan.
Först och främst förstår vi att rätten (lagarna och rättssystemet i stort) är samhällsbetingad. Rätten kan sägas vara frusen politik – en produkt av politiska kompromisser som skrivs ned i lagstiftning – men än mer skapar den också politik eftersom den möjliggör både upprätthållandet och reproduktionen av den politik som fyller rättsreglerna med innehåll. Rätten skapas, och rör sig i, ett socialt och historiskt sammanhang, definierat av materiella villkor, institutionaliserad sexism och rasism, och så vidare. Den kapitalistiska modernitet vi lever i, som Abdullah Öcalan definierar som en triad bestående av en kapitalistisk mentalitet, industrialismen och nationalstaten, har satt sin prägel på samhället inklusive juridiken. Regler som i sin tur påtvingats samhällen, som beskrivs som ”lagar” eller den ”positiva rätten”, är inga rättvisa eller moraliska lagar utan i stället ett uttryck för den härskande klassen maktmonopol. Det är alltså kapitalismen, sexismen och nationalstatens normer som kodifierats som lag. Ur detta perspektiv förstår vi alltså att rätten är ett uttryck och verktyg för auktoritär maktutövning. Det är också denna juridik som jurister inskolas i att hantera och tillämpa på programmen och i arbetslivet.
Hur kan vi då mot denna bakgrund förstå juristrollen idag? Professor emeritus Stig Strömholm skrev år 1982 i Svensk Juristtidning att juristrollen allra främst är en vårdande och bevarande uppgift, men detta är bara halva sanningen. Strömholms beskrivning får det att framstå som att juristen genom sin vårdande uppgift har en passiv roll och att den i sin tur inte påverkar samhället. Faktum är att den juristroll som hegemonin producerar har en mycket aktiv och auktoritär roll. Anledningen är följande – på samma sätt som rätten är samhällsbetingad är även juristrollen detta. Om juridiken är ett verktyg för auktoritär maktutövning så är juristen den som tränas i hur verktyget ska användas. Om träplankan är samhället och spiken är repressionen, så är juristen den som håller i hammaren, och lagstiftaren den som ger order om att slå hammaren på spiken. Om juridiken och dess olika rättsliga konstruktioner syftar till att upprätthålla klasskillnader, nationalstatens utvisningspolitik, kolonialiseringen av Sápmi, miljöförstöring, och så vidare, så är juristen den som ser till att dessa strukturella orättvisor upprätthålls och reproduceras genom statliga utredningar, handläggning av enskilda ärenden, åtal, beslutsfattande, och så vidare. Juristens uppgift kan mot denna bakgrund knappast beskrivas som endast vårdande eller bevarande.
Vi lever i finanskapitalismen, naturexploateringen och den militariserade nationalstatens glansdagar. Den kapitaliska moderniteten behöver sina olika beståndsdelar för sin överlevnad, och juridiken är en av dessa beståndsdelar på samma sätt som militarismen eller median är det. Sett ur detta perspektiv förstår vi att jurister är absolut nödvändiga för att systemet inte ska falla sönder. Sett ur detta perspektiv förstår vi också varför antalet jurister ökar för varje år och varför Säkerhetspolisen, Polismyndigheten och Regeringskansliet är de tre mest attraktiva arbetsplatserna för unga jurister.
Juristprogrammen och arbetslivet är alltså de platser där jurister skolas in i ett sätt att arbeta som syftar till att reproducera denna samhällsordning. De är platser som syftar till att insocialisera människor i ett visst sätt att tänka och prata, och in i en juristpersonlighet som ser sig själv som objektiv och neutral. Denna insocialiseringen, eller produktionen av jurister, är såklart inget som sker uttalat, men för den som har gått på juristprogrammet så är processen tydligt märkbar. Det är genom denna insocialisering som samhällets orättvisor kan upprätthållas av en okritisk juristkår som inte är kapabel till självreflektion eller självkritik.
En av de som förstod sig på den hegemoniska juristens destruktiva roll i samhället var Shakespeare. I den andra akten av hans krigspjäs ”Henry V” föreslår en av karaktärerna att det första de kan göra för att förbättra situationen för människor i landet är att döda alla jurister (”The first thing we do, let’s kill all the lawyers”).
Om vi som är jurister inte har med oss denna grundläggande insikt om juristrollens destruktiva roll, och om juristprogrammen och arbetslivets påverkan på vår personlighet – vårt sätt att tänka, tala och använda det juridiska hantverket – så innebär det att vi som jurister står helt aningslösa och försvarslösa inför den kapitalistiska moderniteten, som hela tiden försöker forma juristen till att bli ett kugghjul i ett större rättsmaskineri. När vi kommit till denna insikt kan vi också ställa oss den viktigaste frågan – vilken jurist är det som jag vill vara?
Denna text riktar sig inte enbart till jurister. Detta är ett synsätt som behöver tillämpas för alla yrkeskårer – socionomer, journalister, lärare, och så vidare. I grund och botten är det ett synsätt som måste tillämpas på oss själva som människor. Att identifiera sig själv som socialist innebär även att erkänna att vi är barn av vår tid – att vi är fostrade i den kapitalistiska moderniteten. På samma sätt som kapitalismen har satt sin prägel på samhället eller rättsväsendet så har den även gjort det på oss som människor. Den kapitalistiska moderniteten gör sig påmind inte enbart i den rådande samhällsordningen utan även i det rådande sättet att tänka, tala och leva som individ. Frågan är alltså inte bara vilken typ av juristroll som den kapitalistiska moderniteten strävar efter att forma, utan framför allt vilken typ av människa. Kapitalistisk modernitet, med dess tre grundpelare (kapitalistisk mentalitet, industrialism och nationalstaten) och med liberalismen som dess officiella ideologi, producerar den atomiserade individen som är frikopplad från samhället. Den producerar konsumenten, nationalisten och den dominanta mannen. Den strävar efter att forma oss, och har i olika grad satt sin prägel på oss som människor. Som socialist är detta en nödvändig och grundläggande insikt. Med denna insikt så förstår vi också att frågan inte enbart handlar om vilken jurist, lärare, socionom (och så vidare) det är som jag vill vara, utan vem jag vill vara som människa.
”Hur ska en leva, vad behöver göras och var ska en börja?” är de grundläggande frågorna som varje socialist måste ställa sig själv och reflektera över. Abdullah Öcalans svar på dessa frågor är att det första steget är att göra uppror mot systemet inom systemet – att spy ut systemet som vi har matats med, och att rena sitt sinne från det här livet och mentaliteten som har påtvingats oss. Det handlar om att avinternalisera den personlighet och det liv som har påtvingats oss av ett kärlekslöst system, och att tillsammans bygga upp oss själva som fria människor, som då också blir kapabla till att skapa fria demokratiska samhällen. Detta är endast möjligt genom en organiserad och (själv)medveten praktik.
Revolutionen handlar alltså inte enbart om att avskaffa den rådande samhällsordningen och att skapa en ny. Först och främst handlar det om att döda den egoistiska individen inom oss; att döda nationalisten; att döda konsumenten. I denna kontext kan vi förstå Abdullah Öcalans kända citat om att det är en grundläggande socialistisk princip att döda den dominanta mannen. För oss jurister handlar det också om att döda den auktoritära juristen inom oss. Det här är något som vi behöver göra hela tiden, varje dag – det är ett intellektuellt självförsvarskrig. Utan dessa grundläggande insikter kommer det visa sig att vi enbart befäster och stärker det system som vi kämpar för att avskaffa. Det handlar om att vara en människa i den demokratiska modernitetens tjänst, i stället för den kapitalistiska modernitetens.
Miran Kakaee
2024-10-18
