Kategorier
Allmänt Stockholm

Grannsamverkan mot nazism

There are some parts of New York I’d advise you not to invade.
– Humphrey Bogart till nazistöversten Strosser i Casablanca

Det började med en krypande känsla av oro. Någon hade sett nynazister öva konfrontationer på idrottsplatsen. Gymnasieskolan och den lokala självorganiserade biografen täcktes med affischer och sprayade hakkors. Lyktstolparna med klistermärken. Vid tunnelbanestationen misshandlades en ung man av några svartklädda personer som kommit fram och frågat om han ogillade nazister. Diskussionerna växte i de lokala nätverken, på Facebooksidor, bland föreningarna och butikerna i området. Så kallade man till en demonstration mot rasism – för att skingra oron och sätta ord på upplevelserna. Linje17 mot rasism. De boende i området, barnfamiljer, gamlingar och grannar samlades på torget för att lyssna till lokala talare och unga popband från trakten. Då gick nazisterna till attack. Med glasflaskor och bengaler presenterade de sig för Kärrtorp.

Nazistattacken riktade sig mot lokalsamhället. Den sätter två diametralt motsatta sätt att förhålla sig till platser, till de orter där vi bor, i blixtbelysning.

För högerextremister måste platser ockuperas, genom militariserad närvaro i form av medborgargarden eller nattliga räder. Det handlar om att på olika sätt markera ett territorium för att skapa rädsla och osäkerhet hos andra. Man terroriserar invandrarägda butiker, sprayar slagord på husväggar, patrullerar gatorna för att få människor med invandrarbakgrund eller andra ”fiender till nationen” att flytta från orten. Ett försök till etnisk rensning på lokal nivå. Hos de tyska nationalisterna kallas denna strategi att upprätta ”nationella befriade zoner”. Målet med fascismens attacker är just att slå sönder den sociala sammanhållningen, genom att rikta sig mot de platser och strukturer som utgör knytpunkter i områdesgemenskapen. Lyckas detta finns bara isolerade individer kvar. På så sätt kan en liten gruppering kontrollera stora områden.

Antifascism är alltid självförsvar, ett kollektivt självförsvar för våra levda liv. Men vi kan inte bemöta den yttersta högerns försök att uppnå en militariserad kontroll över områden med samma medel. Våra metoder är totalt motsatta.

Förra vågen av våld från Svenska motståndsrörelsen (SMR) kulminerade i att organisationen imploderade och vände sina knivar mot varandra. De medlemmar som hoppade av har efteråt berättat om vilka upplevelser som varit deras bästa och värsta under tiden i SMR. Bäst var de tillfällen då torgmöten ledde till konfrontationer, då man fick kasta sig in kampen mot sina fiender. Två gäng i konflkt om kontrollen över ett område.

Men de situationer som upplevts som allra jobbigast var dock av ett annat slag. Ett återkommande exempel var SMR:s försök att etablera sig i Nyköping, då man möttes av folkliga protester, bestående av människor i alla åldrar som ställde sig och skramlade med nyckelknippor – Nyköpings stadssymbol. Nyköpingborna använde nazisternas närvaro för att stärka den egna gemenskapen, övervinna sin rädsla och visa upp sin mångfald. ”Ni försöker dominera denna plats, men det är vi som bebor den”. Samma svar ger Kärrtorpborna. Nätverket Linje17 i Skarpnäcksområdet visar hur vi bäst bemöter högerextremismens försök att etablera sig i området. Svaret är att stärka de självorganiserade lokala strukturerna. Att basera organisering på frågor som påverkar det vardagliga livet: bostadspolitik, stadsdelsutveckling, behovet av gemensamma utrymmen och att motverka segregering. Syftet med stadsdelsorganiseringen är att öka det lokala medbestämmandet och organisera samhället utefter de boendes behov.

Stockholms förorter är de platser i staden där självorganiseringen varit som mest intensiv. Till skillnad från innerstadsbor ordnar förortsborna, till exempel längst Linje 17, loppmarknader, kolonilottsodlingar, knytkalas, och initiativ mot utförsäljningar hyresrätter, hela hyresbestånd och centrum. Man verkar för en mer demokratisk utveckling lokalt, som utgår från de boende och inte från stadshusets ”Vision 2030″, ”Söderortsvisionen”, ”Järvalyftet” eller liknande toppstyrda projekt.

Den massiva solidariteten med Kärrtorpsborna efter nazistattacken är fantastisk. I stad efter stad har stora antirasistiska manifestationer hållits som inledning på julhelgen. Men det får inte stanna där. Markera inte bara solidaritet med Kärrtorp – som en tillfällig samling i stan mot rasism – utan organisera den på samma varaktiga sätt: för hem den till de områden där ni bor och lever.

Låt antirasismen bli en ”Grannsamverkan mot nazism” som går utöver att bara tvätta bort hakkors och sen lägga locket på, vilket fyra 15-åriga Kärrtorpstjejer så klarsint konstaterade i ett öppet brev i Dagens nyheter. Det bästa sättet att motverka nazism och rasism är att organisera sig lokalt, diskutera hur man tillsammans dels försvarar sig mot attacker som den i Kärrtorp, men även hur våra bostadsområden kan bli öppnare, fyllas med de aktiviteter som saknas, må vara fik, kvartersbio, badhus, fritidsgårdar av och för oss.

Med grannsamverkan mot nazism kan vi undgå de många problem som kan uppstå när den antifascistiska kampen drivs av specifika organisationer, där eventuella konflikter rörande metoder och principer kan sätta käppar i hjulen på kampens effektivitet. Istället kan man utgå från den specifika och konkreta situation som existerar där och då, för endast de som lever där och då kan veta vad som är nödvändigt eller malplacerat i termer av strategi och taktik. Det är endast dessa som vet hur stort problemet är, på vilka nivåer eller i vilka områden problemet primärt existerar, samt vilka som är lämpliga att kontakta, vilka verksamheter som kan tänkas involveras, etc.

Vi bör sträva efter att den antifascistiska kampen ska kännas så ”ofarlig”, så lite tidskrävande och alltså så bred som möjligt. I kraft av de breda områden kampen täcker, i kraft av alla de olika håll den kommer ifrån och i kraft av en mångfald av taktiker, så kan antifascismen bli en enkel kamp att driva som inte måste handla om att sätta livet på spel genom oundvikliga sammandrabbningar. Det första steget är att hålla ihop mot de som vill splittra vår gemenskap, minska vårt inflytande i vår direkta omgivning och göra den exkluderande. Lyckas vi sedan att på olika håll etablera en antifascistisk praktik i våra områden så har vi både stärkt vår gemenskap, vårt självbestämmande och gjort våra närmiljöer omöjliga för nazister att pinka revir i.

Grannsamverkan behöver inte bara betyda samverkan mellan boende i ett hus, mellan olika hus eller mellan grannskap – det kan också vara samverkan mellan olika förorter eller stadsdelar. Kan vi bilda starka kopplingar i grannskapen så kan vi också göra det mellan orter, och därmed kan vi dela erfarenheter, lära varandra kommunikationsmetoder, hur vi organiserade oss när nassarna dök upp i kvarteret, vilka vi involverade och hur vi pratade med folk i våra områden för att få med så många som möjligt, hur vi aktiverade vår gemenskap även nattetid, hur vi fick tillgång till det lokala biblioteket för att ordna möten, skrivcirklar, etc. Vi måste utgå från det konkreta, men relatera till det övergripande.

Skapa ett, två, sextontusen Linje17. Det är vår masslinje.

Läs mer:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article18061510.ab

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *