”Men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när du äter därav, skall du döden dö.”

– 1 Mosebok 2:17

 

Avstamp

De senaste månaderna har vi i Allt åt alla Göteborg arbetat med en kampanj mot höjningen av CSN-räntan. Vi har lagt ner en hel del blod, svett och tårar på frågan och ironiskt nog har tiden vi lagt på kampanjen också inneburit att en del av oss tagit för få poäng på universitetet och kanske inte ens är berättigade till studiemedel, så man kan säga att vi i alla fall slipper betala mer till CSN av den anledningen.

Många, framförallt äldre, har varit oförstående inför den här kampen. De menar att studielånet fortfarande har en ganska låg ränta och att vi ska vara glada för att vi har det så bra som vi har det i Sverige. Den här artikeln är en förklaring till varför det är viktigt att stoppa räntehöjningen, och varför det inte är bortskämt eller skamligt att inte vilja betala tillbaka mer än vi redan gör. Den här artikeln är vårt sätt att säga – fuck you boomer!

Förslaget och dess effekter

Som bekant måste man i de flesta länder skuldsätta sig till höga belopp för att över huvud taget kunna studera. Regeringens förslag om att tiodubbla räntan på studiestödet är ett steg närmare en liknande situation för oss i Sverige. Det riskerar att fördjupa klassklyftorna, minska den demografiska mångfalden bland våra högskoleutbildade och försvåra ekonomin för människor som utbildar sig till typiska kvinnoyrken och andra lågavlönade jobb.

Istället för att värna om en av de få rester som finns av det forna välfärdssamhället Sverige så vill regeringen gå i en riktning där studenter behandlas som vilka konsumenter som helst och studiestödet som vilket lån som helst. Men sanningen är att möjligheten att studera och söka kunskap är en avgörande beståndsdel i ett jämställt och demokratiskt samhälle – att studera är inte som att köpa en semesterresa, det är en social och medborgerlig rättighet.

Social och medborgerlig rättighet – vadå?

Det vi talar om när vi talar om rättigheter är inte några mystiska, gudagivna fenomen kopplade till människans natur, utan rätt till faktiska materiella resurser som vi har vunnit genom många år av politisk kamp. Exempelvis rätten till helg eller rätten till kvinnlig rösträtt. Att diskutera rättigheter blir intressant först när någon försöker inskränka dem, och rätten till utbildning är allt annat än okränkbar. Vi måste vara medvetna om att ingen förmån är naturlig och att allt kan tas ifrån oss; en rättighet är egentligen ett krav vars rimlighet är så uppenbar att makthavare inte kan neka oss det. Att få studera är en social och medborgerlig rättighet eftersom universitetsstudier är en förutsättning för människors möjlighet att söka kunskap, mening och möjlighet att kunna medverka till samhällets välgång och utveckling.

Men om vi som samhälle nu har etablerat att studier är en rättighet, varför uppfattas man då som så skändlig för att man inte vill skuldsätta sig för att få tillgång till denna rättighet? För att besvara den frågan tar vi hjälp av den amerikanske antropologen David Graeber.

Den ekonomiska och den moraliska skulden

Graeber menar att skulden är den första ekonomiska transaktionen, som fanns innan både pengar och byteshandel. Men enligt honom var den ursprungliga modellen för utbyte av tjänster och föremål inte det minsta likt det moderna kreditsamhället. Istället för att kreditavtal ingicks för att den ena parten skulle göra vinst och den andre var i stort behov av ekonomiskt tillskott, så ingick man avtal för att man visste att personen som ber om hjälp har ett meningsfullt behov av det, och att skulden denne kommer stå i är att bistå mig när jag själv har ett meningsfullt behov av hjälp.

Det var alltså tanken om av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov som var grundsatsen för detta ursprungliga stadium Graeber beskriver. Han kallar det för en slags vardaglig kommunism eftersom det är en situation som uppstår hela tiden i vår vardag utan att vi reflekterar över det. En granne kanske behöver en kopp socker. I den mån du har socker ger du det självklart till denne, förutsatt att ni inte är fiender. Givetvis kräver du inte tillbaka sockret omedelbart eller enligt en avbetalningsplan utan du litar på att den dagen du står sockerlös kommer din granne finnas där.

Just tilliten är en avgörande beståndsdel i det ursprungliga skuldsamhället som Graeber beskriver. Det var först när man slutade lita på andra som behovet av pengar uppstod, det var först då som en annan enhet än ömsesidighet och behovsuppfyllnad behövdes för att mäta värdet av en sak eller tjänst. Ränta, utöver justering för inflation, är att ta den här bristen på tillit ett steg längre – man betalar inte bara tillbaka exakt vad man lånat, utan också en slags straffavgift för att man varit dum nog att sakna resurser själv. Pengar hänger enligt Graeber tätt samman med våld: det är när en situation har urartat så mycket att man inte längre kan lita på att den andras vilja att kompensera en av solidaritetskänsla som man börjar räkna kronor och ören istället för att nöja sig med en motprestation efter bästa förmåga.

På grund av återbetalningens koppling till skadegörande handlingar och konfliktlösning har ett tydligt samband uppstått mellan plikten att återbetala en ekonomisk skuld och samhällets moraluppfattning. I det moderna kreditsamhället framstår det som omoraliskt att vara alltför skuldsatt, och helt oacceptabelt att inte betala sina skulder. Däremot är det få som ser det som omoraliskt att som bemedlad inflytelserik person låna ut, snarare än att ge, pengar till en desperat person vars livsbetingelser förutsätter att han får tillgång till dessa medel.

Graeber tar upp ett intressant om än lite spekulativt bevis för den historiska kopplingen mellan ekonomisk och moralisk skuld, vilket är att många av de ord som fått religiös betydelse i världsreligionernas språk, som exempelvis hebreiska och sanskrit, kommer från det uråldriga finanssamhällets nomenklatur, såsom skuld, synd och vedergällning.¹

Den här moralen utgår ifrån borgenärens intressen och är ett enormt samhällsproblem. Istället för att se vilka möjligheter det finns att underlätta för människor i behov, ser man vilka möjligheter det finns att slå mynt på deras behov. Bristen på solidaritet som gemensam moralisk måttstock skadar i längden hela samhället. Den gör att den rike aldrig känner sig rik nog och alltid måste sträva uppåt, medan den fattige ständigt måste kämpa för sin överlevnad, och någon större mening med tillvaron bortom denna strävan känner ingen av dem.

Hur det borde vara – solidaritet istället för skuld

Vi vill omkullkasta det här moralsystemet och istället införa en syn på studieskulder som bygger på principen som präglar vardagens kommunism. Det finns ett behov av arbetare och det finns en stor mängd människor som har intresset och viljan att arbeta. Genom att höja räntan kommunicerar vi som samhälle att dessa människors vilja och arbete inte räcker till, de måste också betala för sig. Studier uppfattas som ett privilegium, inte som en rättighet. Vi vill att den tillit man känner till sin granne skall eka i den solidaritet den nyutbildade sjuksköterskan, ingenjören eller kulturvetaren känner gentemot samhället. Jag hade rätten att studera, och nu är det min skyldighet att utöva mitt yrke efter bästa förmåga och till förmån för det gemensamma bästa!

Våra krav

För det första kräver vi att räntan inte ska höjas och framförallt inte av de skäl som nu anges, det vill säga att höjda kostnader för studenter ska betala för ett “omställningsstöd” som gör det enklare för arbetsgivare att godtyckligt säga upp sina anställda. Historiskt har räntesatsen speglat kostnader för att administrera lånen, den föreslagna höjningen bryter med den tanken. Förslaget öppnar därmed också upp för ytterligare räntehöjningar i framtiden för att finansiera andra delar av statsbudgeten. Att den höjda räntan skall finansiera lättnader i anställningsskyddet är den direkta motsatsen till den solidaritetstanke vi förespråkar, men som vanligt väljer regeringen att värna om kapitalets rättigheter istället för våra.

För det andra kräver vi att utbildning ska respekteras som en social rättighet och en samhällsnytta och att räntan därför ska slopas helt och hållet. Bidragsdelen ska höjas i förhållande till den lånade delen av studiemedlet. Bidraget ligger idag på endast 30% av studiemedlet, medan resterande 70% måste betalas tillbaka av studenterna i en allt mindre lönsam ekvation för den som inte är garanterad höga inkomster. Sverige är idag ett land där den som utbildar sig inom ett kvinnodominerat yrke i många fall går back på sin utbildning, vilket innebär att deras livslön är sämre än för den som börjat jobba direkt efter gymnasiet. En minskad studieskuld är ett steg i rätt riktning för att göra högre studier mer lönsamma och därmed se till att mängden och bredden av högskoleutbildade ökar i Sverige.

Framförallt kräver vi ett samhälle där det inte är den i behov som skall skämmas, utan den som utnyttjar andras behov för egen vinning. Av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov!

1. Graber, David (2011). Debt: The first five thousand years. Melville House Printing, USA. Sidan 80-87.