Bakgrund

Först lite bakgrund. Riksföreningen Grunden är en intressepolitisk förening för oss med intellektuella funktionsnedsättningar. Det som förut kallades “utvecklingsstörd” men det ordet tycker vi är oförskämt att använda. Vi är den enda sådana förening där vi själva fattar alla beslut. I FUB (Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna) och de andra föreningarna för personer med intellektuella funktionsnedsättningar är det föräldrar och personal som sitter i styrelsen och bestämmer på kongressen. I Grunden är det vi själva som sköter föreningen och det vi gör. Vi anställer bara coacher som hjälper oss med det vi själva tycker vi behöver hjälp med.

För oss som har intellektuella funktionshinder är det såhär att vi har väldigt låga ersättningar. Vi får väldigt lite pengar varje månad. Vi får sjukersättning på garantinivå eftersom vi aldrig fått någon sjukpenninggrundande lön. Det är omkring 8000 kr per månad. Inte mycket att leva på.

Jag kan tycka att det är konstigt att våra ersättningar är lägre än försörjningsstödet. Inte för att det är mycket pengar det heller men just för att det betyder att vi får mindre än existensminimum. Vi får förstås också bostadstillägg om vi betalar hyra och det gör vi ju alla. Det kan bli högst 5000 kr per månad. Men det är konstigt att säga att garantiersättningen är lägre än existensminimum och att vi därför måste söka extra bidrag bara för att komma upp till existensminimum, bara höj garantiersättningen istället.

Sedan är det så att de av oss som arbetar på Daglig Verksamhet får dagslön som kallas habiliteringsersättning. Den är olika i varje kommun, jag som arbetar i Göteborg får 116 kr per arbetsdag. Det är alldeles för lite, det är bara 16 kronor mer än vad Skatteverket tycker “Dagens Lunch” kan kosta. Så om jag arbetar en hel dag, så kan jag äta lunch den dagen och har bara 16 kr kvar efteråt.  Dessutom får vi ingen sjukpenning om vi är för sjuka för att arbeta på Daglig Verksamhet, då blir det noll kr den dagen. På vissa dagliga verksamheter måste man dessutom betala lunchen även om man är hemma sjuk, så då går man till och med minus på att vara sjuk!

En del av oss i Grunden klarar inte riktigt av att bo själva i vanlig lägenhet utan behöver hjälp med att planera städning och komma ihåg att gå upp på morgonen och allt sådant som man gör när man bor själv. Vissa av oss behöver kunna träffa en sjuksköterska flera gånger om dagen. Då kan man få hjälp med det genom att bo på Boende med Stöd och Service. Det är olika sorters boenden där man får de LSS-insatser som kommunen beviljar. Då får vi betala för det också i avgifter till boendet utöver den vanliga hyran. Ofta tar boendet dessutom ut avgift för mat som man äter i matsal. Vilket man brukar göra om man bor på Boende med Stöd och Service. Då är det så att det priset är beräknat av kommunen utifrån hur mycket vi tjänar och hur mycket maten kostar. Dessutom betalar man för själva hjälpen man får av personalen.

Dessutom får man betala avgift för att få hjälp av god man och betala för maten på sin arbetsplats. Det är kanske inte så konstigt men det som blir konstigt är att alla inkomster och utgifter är flera olika inkomster och sedan flera olika utgifter fastän det är samma kommun som skickar alla pengar fram och tillbaka. Vi måste pussla med massa olika inkomster för att ha råd att leva.

Inflationens följder

Det som händer när det blir inflation är att alla priser stiger. Men våra ersättningar stiger inte utan vi måste genast minska våra kostnader lika mycket som allt blir dyrare. Och det är inte lätt för många av oss som har svårt att räkna, men mest är det svårt för det finns inga pengar över att spara. Eftersom det är så lite pengar vi får från början.

Precis som med priserna stiger alla utgifter som kommunen kräver av oss nästan med en gång som inflationen stiger men sedan tar det jättelång tid innan någon inkomst stiger. Dessutom blir det så, att när en inkomst stiger för oss så höjer de genast någon kostnad så vi får det aldrig bättre, bara sämre eller lika dåligt.

När de höjer lönen för oss, så ökar de genast priset för lunch på jobbet. När de höjer våran sjukersättning så ökar de genast hyran på vårt boende. När de höjer bostadstillägget så ökar de genast priset för stöd på boendet. Och så håller de på hela tiden. När vi lyckas höja någon inkomst så tar de genast tillbaka den höjningen någon annanstans i systemet.

Och det blir såklart värre när inflationen dessutom gör så att alla kostnader stiger ändå. Då försöker vi få en kompensation för det någonstans i systemet men sedan rinner den kompensationen iväg någon annanstans ändå.

Vad borde göras?

Så här blir det hela tiden när det sitter massa olika människor och bestämmer saker över huvudet på oss, om hur mycket vi ska få i ersättning. Sedan sitter en massa andra människor och bestämmer vad allt ska kosta. Det slutar alltid med att det blir lika lite kvar, eller ännu mindre kvar.

Det borde kanske faktisk bli förbjudet att öka priserna utan att det först godkänns av oss som måste betala. Så funkar demokratin ju i en förening: att ska medlemmarna betala för kaffe så bestämmer medlemmarna vad kaffet ska kosta. Men när någon annan bestämmer vad lägenheten ska kosta, så höjer de alltid så mycket de kan. Det är samma med hyror och med lunchpris och allt i affären, och med avgifter för LSS, att de höjer utan att vi får vara med och bestämma. I stället borde det vara så att vi som betalar är med och bestämmer vad saker ska kosta. Det är ju vi som vet vad vi kan betala, varför lyssnar ingen på oss?

Om det nu inte går att vi själva bestämmer alla priser för att det blir för krångligt, så måste det i alla fall vara så att våra inkomster ökar med en gång som saker blir dyrare. Det måste gå att göra så att staten och kommunen höjer ersättningarna automatiskt. Annars kommer vi aldrig att kunna komma ikapp utan vi får mindre och mindre hela tiden. Det är väl inte meningen att ekonomin ska göra att  folk inte ska kunna leva?

Anders Johansson

Styrelseledamot Riksföreningen Grunden