Först känns det skönt
rent svindlande och obegripligt
skönt
att det trots allt också finns de som ser
bakom fasaden
som vet
och inser
Men sen blir allting
bara ännu svårare
Sen kommer frågan:
Varför går du inte?
- Märta Tikkanen, Århundradets kärlekssaga, 1978
Det är någonting som skaver med heterosexualiteten. [1] Det finns väl egentligen ingen anledning att hymla med detta faktum. Att heterosexualiteten för många upplevs som en boja. Att livet i tvåsamhet blivit ett av vår samtids största slagfält för kvinnokampen. Detta trots arvsrätt, rösträtt, aborträtt, och diverse andra lagstiftningar i syfte att främja kvinnlig frigörelse inom ramen för familjebildningen.
Trots ett evigt problematiserande och de normkritiska förhållningssätt vi lärt oss bemästra kan många kvinnor enklare föreställa sig kapitalismens slut än ett liv utan samvaro med män. På så vis har heterosexualiteten segrat.
1993 disputerade Carin Holmberg med avhandlingen Det kallas kärlek, vilken har kommit att bli en feministisk klassiker. Avhandlingen undersöker hur till synes jämställda heterosexuella par utan barn organiserar sin relation och hur kvinnan i relationen upplever sig vara förloraren då hennes arbete i relationen alltid osynliggörs och undervärderas. Hur jämställd ambitionen än är tycks relationen alltså innehålla en inbyggd ojämlikhet som merparten av alla par i studien vittnar om. Det kallas kärlek används därför ofta som ett inlägg i debatten om kvinnors emotionella arbete och kan sägas vara en av inspirationskällorna till instagramkontot Mansbebisar på Instagram.
I en tid då feministisk organisering lyser med sin frånvaro sker merparten av det samtida feministiska samtalet på sociala medier, framförallt på Instagram. På instagramkontot Mansbebisar, med 165 000 följare och därmed ett av de största svenska feministiska kontona på Instagram, får kvinnor skicka in berättelser om de plågor de erfar av att leva med män. Historier om män som inte kan städa samsas med rena övergreppshistorier, eller historier om män som inte ens förmår att torka sig i röven efter att de varit på toaletten. Urvalet är brett, men reproducerar sammantaget i kombination med kontoägarens egna reflektioner en bild av att samtliga fenomen är uttryck för en könsmaktsordning som huvudsakligen syftar till att män inte ska behöva ta ansvar för sig själv, sina barn eller sin partner. Detta upprätthåller alla män kollektivt, därför att de upplever att de gagnas av det, men också implicit för att det är en del av mäns natur.
Resultatet är att kontot skapar en bild av att män är oförbätterliga, samtidigt som det är förbjudet att uppmana skribenterna bakom inläggen att lämna. Att lämna en heterosexuell relation målas upp som ett nästintill oöverstigligt hinder ytterst få kvinnor bemästrar att ta sig över. På så vis kan de kvinnor som åtminstone har en man som klarar av att torka sin egen röv skatta sig lyckliga. En partner som inte tjatar sig till sex och kanske till och med kan kosta på sig att köpa en födelsedagspresent. Aldrig omnämns drivkraften att leva med män. Skrivelser om kärlek är märkligt frånvarande. Istället framställs den heterosexuella relationen i ett defaitistiskt mörker. Kvinnor är för evigt dömda att leva med män, men varför förklaras aldrig. Det är som att heterosexualiteten bara har ett instrumentellt värde då den är en förutsättning för att kunna bygga kärnfamilj.
Bristen på alternativ är påtaglig. Det känns oändligt avlägset att göra som huvudkaraktären i Alexandra Kollontajs roman Arbetsbinas kärlek och överge livet med män till förmån för en kommunistisk barnkrubba, där barn uppfostras av kollektivet. Hur lockande det än må vara.
Den franska feministen Monique Wittig menade att lesbiska inte bör räknas som kvinnor eftersom kategorin kvinna enbart existerar i relation till mannen, utifrån heterosexualiteten som system och mäns behov. [2] Att förstå kärnan i heterorelationen är därmed också att förstå kärnan i förtrycket mot kvinnan. Kvinnans roll i senkapitalismen är inte enbart som arbetare i reproduktionen, kvinnan är också konsumenten och varan. Heterorelationen är lika mycket en produkt som ett rynkfritt ansikte. Den reproduceras i kulturen, av influencers, i politiken. Att hålla kvinnan fången i en tärande heterosexualitet är att behålla kontrollen över kvinnan du kan köpa, kvinnan du vill köpa dig till att efterlikna och kvinnan som barnfabrik åt nationen, kvinnan som betalar andra kvinnor för att uppnå en falsk idé om jämställdhet när hushållsarbetet lagts på entreprenad, kvinnan som inte gör uppror (en kvinna övertygad om att hennes huvudfiende heter ”livspusslet” har sällan tid att revoltera).
Kvinnan som kategori är därmed konstruerad som en spegling av vad mannen vill att hon ska vara, vilka roller kapitalet behöver kvinnan att fylla. Att existera på sina egna villkor är därmed inte en individualistisk handling, utan förutsätter ett kollektivt uppbrott från fasta roller och föreställningar om vad en kvinna är.
Problemet med instagramfeminismen är att den istället reducerar kvinnokampen till det egna jaget. Den enda frigörelse en kvinna kan önska sig är att slutligen lämna sin man, dumpa sin snubbe. Den egna relationen politiseras för att sedan direkt avpolitiseras, därför att varseblivandet om heterorelationens villkor inte åtföljs av en kollektiv väg framåt.
Barbra Ehrenreich kritiserade 1976 radikalfeminismen utifrån ett socialistiskt perspektiv för att vara statisk i sin syn på könsmaktsordningen. [3] Radkalfeminismen reducerar alla relationer till uttryck för patriarkal aggressivitet, vilket för en socialistisk feminist framstår som främmande då avskaffandet av klassamhället kräver att män och kvinnor kan förändras. Idén om människans plasticitet förutsätter att alla maktstrukturer kan upphävas och människan omformas om de materiella villkoren tillåter. Det är därför av ondo att fastna i idéer som förutsätter att en viss maktobalans är ofrånkomlig.
På samma sätt är inte konflikten mellan män och kvinnor inbyggd i heterorelationen som idé utan hur den kommit att gestaltas som institution i ett patriarkalt samhälle. Att upphäva kvinnors alienation gentemot sina partners handlar därför inte om att ensidigt förändra en av parterna utan att förändra premisserna för relationen i helhet.
Troligtvis kan synliggörande av strukturerna bara åstadkomma en begränsad förändring. En väg framåt måste innefatta ett gemensamt ansvarstagande och röra sig bortom krav som ”educate yourself”.
Det feministiska uppvaknandet i samband med heterorelationer synliggör hur kvinnan identifierar sig som kvinna i rollen som partner eller mamma. Relationer tycks också beskrivas utifrån och följa en kapitalistisk logik där varje person bidrar med en uppsättning resurser som denne berövas på. Relationen blir därför därför alltid en spegling av maktförhållandet mellan könen där att vara kvinna är att exploateras på sin omsorgs- eller kärlekskapital/-kraft. En relation bortom patriarkatet är därmed en relation bortom exploatering, men också en relation där män eller kvinnor inte reduceras till kopior av sina könsroller. Där män förväntas kunna använda toalettpapper och kvinnor väljer att leva med män för att de vill och inte för att de måste. Där drömmen om en kommunistisk barnkrubba hålls levande, därför att vi enbart kan bryta vår alienation tillsammans.
Källor:
[1] En enkel brasklapp kanske är på sin plats. Denna text kommer avhandla något så tröttsamt som den förhållandevis priviligerade heterosexuella ciskvinnan, inte sällan tillhörande mellanskiktet. Denna brasklapp behöver göras trots att vi lämnat 2014 bakom oss.
[2] ”Out there: Marginalization and Contemporary Cultures”
[3] Barbara Ehrenreich (1976), What is Socialist Feminism?
2024-10-18
