Med anledning av de kommande föredragen/samtalskvällarna om arbetarkamp som Allt åt Alla Stockholm arrangerar så vill vi presentera en av deltagarna under dessa dagar, ADL Cobas, genom att publicera en översättning av en av deras texter om de italienska lagerarbetarnas kamp på och mot IKEA i Piacenza. Som framgår av texten har kampen förmått frilägga peka på viktiga aspekter rörande facklig organisering när de som exploateras befinner sig på gränsen till eller utanför den reguljära arbetsstyrkan på en arbetsplats.

 

”An injury to one is an injury to all”

”Take a traditional strikewhere you wave with your flag, or climb a roof in protest… you can spend your entire life there, nothing will change. No more hunger strikes! It is time for the employer to starve! As for us, we suffer enough every day in the ork place. This is not our struggle, it is everybody’s struggle in the crisis: if we win on one place it gets better for us all” (interview with Mohamed Arafat, logistics sector worker, Unionmade.org 01/11/2013).

”Lagerarbetaren har ingen rädsla”: det här är sloganen som blivit underlag för den nationella dagen mot IKEA och som infördes den 26 juli av de två självständiga fackförbunden S.I. Cobas och ADL Cobas. Kampanjen mot det välkända ”färdigt-att-montera” möbelföretaget är inskriven i en större kampcykel inom logistiksektorn, vars startpunkt kan spåras tillbaka till 2008 års blockader framför varuhusingången till ett av de större detaljhandelsföretagen Bennet i Orriggio (VA). Dessa kamper, som involverar flera företag (såsom TNT, DHL, Esselunga, Granarolo) uppstod ur arbetarnas krav på bättre arbetsvillkor, rimliga löner och skyddet av arbetares värdighet. De har attackerat ett felvridet system där underleverantörer används av företag när de undviker att efterfölja kollektivavtal och de garantier som därmed följer.

Lagersektorn i Italien har verkligen egenheten att vara baserad på outsourcandet av kontrakterat arbete till externa ”kooperativ”[1] som, i egenskap av underleverantörer, möjliggör för entreprenörer att skära ner kostnaden på arbetskraft genom att smita undan avtalsbestämmelser. De utgör en mellanliggande enhet mellan de anställda och den (verkliga) arbetsgivaren, som sedan kan gömma sig bakom det enkla alibit ”jag visste inte”.

Det här exploaterande systemet förvärras ytterligare av faktumet att den största majoriteten av arbetskraften inom logistiksektorn utgörs av migranter, den mest utsatta delen av arbetskraften. För att vara säkra, måste migranter inte bara utelämna sig åt samma magra arbetsvillkor som deras italienska kamrater måste, utan de måste också möta ett system av populistisk och institutionell rasism, som förkroppsligas i 2001 års migrationslag ”Bossi-Fini”. Lagen binder migranters rätt att stanna i landet till deras arbetskontrakt, vilket gör dem till ett lätt byte för arbetstagarens vilja. Fallet med IKEA arbetarnas kamp är inget undantag i det system som nyss beskrivits: lagerarbetarna i IKEA fabriken i Piacenza är för det mesta migranter och är inte direkt anställda av möbelföretaget. Istället är de hyrda genom ett konsortium av kooperativ i CGS. I mitten av oktober 2012 strejkade arbetare mot låga löner och för en jämnare fördelning av arbetsbelastning. Den här kampen för den enkla efterlevnaden inom kollektivavtalens bestämmelser, av de mest grundläggande arbetsrättigheter, möttes genast av motstånd från CGS och IKEA vars beslut var att inte tillåta några eftergifter till arbetarna och att försvaga dem genom att avstänga och avskeda de berörda arbetstagarna. 107 arbetare avskedades med motiveringen att strejken hade orsakat kooperativen en förlust i orderförsäljningen från IKEA. ”107 jobb gick upp i rök på grund av arbetarnas protester” var rubriken i den lokala nyhetstidningen ”Il Piancenza”; vi behöver inte göra oss stort besvär för att läsa mellan raderna och förstå att arbetare sparkades eftersom att de vågade kräva efterföljandet av grundläggande kollektivavtalsregler för hälsa och säkerhet.

Efter månaders kamp fick arbetarna tillbaka sin anställning i januari 2013. Men IKEA var inte villigt att bita ihop: förra maj, blev 33 av de mest aktiva och fackorganiserade arbetarna avstängda, och senare fick 24 av dem sparken.

Det är i den här kontexten som SI Cobas och ADL Cobas kallar den 26 juli för en nationell dag av solidaritet. Behovet att stärka alliansen mot IKEA är akut, särskilt med tanke på företagets vägran att kapitulera inför arbetarnas krav och öppna förhandlingsbordet. Utifrån denna nödvändighet, har många andra supporters (alternativ media, studentkollektiv, andra fackföreningar, och så vidare) stöttat kampanjen och organiserat demonstrationer i 13 städer, spritt solidaritet över Italiens gränser, med protester i Cordoba (Spanien), Berlin (Tyskland), Wien (Österrike) och Hamburg (Tyskland).

IKEAS svar på den nationella aktionsdagen har inte ändrats från deras tidigare linje av att inte förhandla. Det här betyder absolut inte att arbetarna och deras supportrar ger upp. IKEAS motvilja att kapitulera kommer inte som en överraskning: ledningen vet att de har mycket att förlora på arbetarnas seger, mycket bortom Piancenza. Vi säger det själva: ”Kampen om en är allas kamp”. IKEAS ledning vet att varje eftergift som ges i Piacenza är en seger för alla arbetare på IKEA. Som Aldo Milani, nationell koordinator för SI Cobas, sagt i en intervju vid Granarolo[2]: ”Vid Bartolini, TNT, DHL, GLS, etc. Vi har försökt att uppnå några segrar som kan ifrågasätta kollektivavtalets bestämmelser och som kan förbereda en grund för avskaffandet av det kooperativa systemet.[3]

Vidare, kampens betydelse för IKEA arbetarna i Piancenza går över nationella gränser: IKEA är ett multinationellt företag som drivs över hela världen. Lagerhuset i Piancenza är bara ett av många ställen som består av långa produktionskedjor och leverans som drivs inom en internationell dimension. Alltså, har arbetare i Piancenza mycket mer gemensamt med arbetare i Polen, Argentina, USA, China eller vartsomhelst annars, än de skulle kunna tro:

”Globaliserad produktion, brukar hävdas, skapar inte bara en världsomfattande arbetarklass som i ökande hastighet delar gemensamma villkor beträffande liv och arbete men det skapar också en världsomfattande arbetskraft som ofta möter samma arbetsgivare till företag.” (Silver 2003: 9)

Å ena sidan tillåter dessa globala nätverk att omlokalisera produktionen på andra platser när arbetares krav blir för påträngande (och i allmänhet när vinstförutsättningarna sätts i fara), som gör ”kapplöpningen mot botten” till ett verkligt hot[4]. Å andra sidan, om vi bara ändrar synvinkel ser vi, hur den inom internationella kedjor av produktion och distribution, kan bredda arbetstagarnas agerande. Dessutom; rörligheten för kapital är inte obegränsad: kapitalets förmåga att flytta produktionen i varje hörn av världen – där kostnaderna för arbetet och nivåerna för fackföreningar är låga – väger tungt på transportnätverket och lagren som utgör logistiksektorn, som är det som gör det möjligt att anskaffa varor globalt. Det här nätverket kräver rumsliga konfigurationer som är fixerade, exempelvis specifika verksamhetsområden där varor packas, sorteras, distribueras. Det här gör det svårt och kostsamt för IKEA och andra företag att flytta sin verksamhet någon annanstans. IKEA lagret i Piacenza är ett exempel[5]: trots att IKEA:s första svar på strejkerna 2012, som var att hota att omlokalisera någon annanstans, visar centraliseringen i logistiksektorn i Piancenza inte på flyttplaner, utan stimulerade till och med nya investeringar hos firman (bland annat multinationella företag som Whirlpool och Amazon).

Vad som sagt hittills avser de objektiva omständigheterna i vilken kampen äger rum: den globala ekonomin blir alltmer integrerad, inte bara genom finans, utan också genom långa produktionskedjor och leveranser över nationsgränserna. Världen är därför mer enad mer än någonsin. Åtminstone från kapitalets synpunkt: det är inget tvivel om att bourgeoisien verkar på en global nivå, och lyckas göra så. Och att den möter proletariatet som, istället, i bästa fall agerar inom nationsgränserna. Problemet här är subjektivt. Att bli ett politiskt subjekt, förmögen att verka på en global nivå är utmaningen som arbetare möter över hela världen – från lagerarbetarna i Italien, till arbetarna på Lear in Argentina, vidare till de som exploateras i den amerikanska snabbmatsindustrin eller i de kinesiska fabrikerna – i det här ögonblicket mer än någonsin förut.

Av den här anledningen, talar kampen på IKEA i Piacenza – som plötsligt tagit en nationell dimension – potentiellt till alla världens arbetare. Det är inte av en slump som de flesta protagonister är migrantarbetare, många har nått Italien efter sitt deltagande i den arabiska våren. Att stödja kampen på IKEA betyder inte bara att stödja arbetarna i Piacenza, utan kan också bidra till att lägga grunden för en verklig internationalism.