miljö [miljö´] substantiv ~n ~er
• yttre förhållanden som påverkar allt liv; omgivning
Miljö är ett ord med många olika användningsområden och kan paras ihop med andra ord för att försöka inringa specifika förhållanden eller omgivningar. Ett sådant exempel är arbetsmiljö – ett begrepp som har potential att innefatta mer än vad man kan tro vid första anblick. Det kan bland annat knyta samman arbetsplatsens kamper med livet och världen utanför. Av denna anledning har arbetsköpare under årtionden försökt begränsa dess betydelse till att i princip bara handla om arbetarnas mest basala säkerhetsbehov. Under 1960- och 70-talet var arbetsmiljöbegreppet den knutpunkt som kunde föra samman arbetarrörelsen med miljörörelsen. Det centrala argumentet för detta var att kampen för naturens miljöer och kampen för arbetarnas hälsa borde ses som parallella. Samma kemikalier som skadade arbetare släpptes ju sedan ut för att skada naturen. Läs t.ex. detta citat från en intervju med en gruvarbetare i Kiruna som Sara Lidman gjorde till sin reportagebok Gruva från 1968.
Varje gång jag ser artiklar om nedsmutsning av naturen … förslamningen av vattendragen och så vidare tänker jag på nedsmutsningen av arbetskraften, hur våra sinnen slammas igen av damm gift och buller.
Detta kan sägas beskriva en förgången tid inom svensk industrialism då miljögifter inte var särskilt hårt reglerade och arbetare löpte större risk för exponering. Oavsett om detta är sant säger det här citatet något väldigt kärnfullt om relationen mellan miljö och arbete än idag.
Bild från tunnelbanebygget i Stockholm 1930-1934.
Foucault lokaliserade de disciplinära samhällena till 1700- och 1800-talen: de nådde sin höjdpunkt vid början av 1900-talet. De organiserade de stora inspärrningsmiljöerna. Individen passerar ständigt från en stängd miljö till en annan, var och en med sina egna lagar.
– Gilles Deleuze, Postskriptum om kontrollsamhällena (1990).
Fabriken var en sådan inspärrningsmiljö, där arbetarnas produktiva krafter skulle nå maximal effektivitet inom ett slutet system. Men det var bara en tidsfråga innan läckorna i detta system uppdagades. Det industriella avfallet var bara ett sådant läckage. Efter de disciplinära samhällena kom vad Foucault och Deleuze kallade kontrollsamhällena. Dess makt organiserades inte efter logiken om inlåsning utan istället efter en uppdelning av olika miljöer och en begränsning av vem som kan röra sig vart. Under kontrollerade former blev individen till en dividuell – en arbetarkonsument – vars tillgång till staden begränsades av passerkort, sociala- och digitala koder, och tillgång till kapital genom belåning vilket möjliggjorde en form av finansiell kontroll.
Avsikten med den här teoretiska utflykten är att bättre kunna beskriva hur människor rör sig i samhället och kanske specifikt i den nutida stadsmiljön. Genom fenomen som gigifiering och flexibilisering har både arbetets och konsumtionens rumsliga uppdelningar satts i gungning. Detta har lett till nya former av exploatering genom att arbetets sfär expanderat. Idag sker arbetet under diffusa anställningsformer och även det reproduktiva arbetet har blivit lönearbete – hemmet som tillflyktsort har reducerats till ytterligare en domän för produktion. Men i allt detta finns också utrymme att tänka kring motstånd och klasskamp på ett nytt sätt.
Bild från tunnelbanebygget i Stockholm 1930-1934.
I staden är klimatrörelsens praktiker främst fokuserade på olika former av demonstrationer eller blockader. Aktionerna är ofta riktade antingen mot fossilkapitalets olika högkvarter eller mot vägar för att hindra biltrafik. Ofta blir ett mål i sig att få medial uppmärksamhet för denna typ av aktioner. Dessa praktiker är tydligt kopplade till just klimatkampen och den globala uppvärmningen. De handlar om att politikerna och företagen som är ansvariga för den globala uppvärmningen ska ta sitt ansvar. Men om man letar efter en miljökamp behöver man blicka bortom storstaden för att hitta exempel som skogsupproret eller motsåndet mot gruvbyggen uppe i Sápmi. Det går att debattera vilka av dessa olika exempel som är effektivast men jag tror egentligen att alla är mer eller mindre legitima och fyller en viktig del i klimatrörelsen. Men kampen om stadsmiljön är minst lika viktig och kräver större ambitioner än att minska biltrafik och öka kollektivtrafik. Det är alltså inte fråga om att ställa olika kampmetoder mot varandra, utan snarare om att expandera vår verktygslåda.
Vad behöver då göras? Självklart behöver flödena av bilar genom staden stoppas och ersättas med andra rörelseformer. Men det handlar inte bara om att byta färdmedel. Vi måste även tänka på stadens rörelse och cirkulation som helhet. Idag är den moderna staden en långtidsrökare med vilopuls på 120 bpm. Att sänka stadens tempo blir till en avgörande politisk målsättning där klimatkampen, stadskampen och arbetarkampen kan mötas (och kanske viktigast av allt: lära från varandra). Ett sätt att närma sig detta är genom att motarbeta den kommersialisering och finansialisering som cancerartat sprider sig från stadskärnan. Vi kan även lära från vår rörelses historia och blicka tillbaka på Almstriden. Att kämpa för fler träd och grönytor inne i staden skulle bidra till en lugnare och svalare stad istället för att människor ska behöva skynda fram över stekhet asfalt under sommarens värmeböljor. Men träden kan även agera vägspärr för kapitalets expansion. När almarna stod kvar gick det inte heller att bygga det köpcentrum som planerats att ersätta dem.
Bild från Almstriden 1971. Foto: Petersens, Lennart af.
Det går inte heller att bara tänka kring dessa frågor utifrån stadskärnans utformning. Stockholm är en stad som, likt många andra storstäder, definieras av centrum, periferia och segregation där i mellan. De ständigt stigande priserna i kollektivtrafiken utan någon form av kompensation åt de arbetare i förorterna som är i störst behov av tunnelbana eller pendeltåg illustrerar detta väl. Kontrollsamhället begränsar rörligheten i staden, breddar klassklyftorna, ökar segregationen och bygger murar. Att det skapas egna ekosystem kring olika förortscentrum har varit en del av tanken sedan dessa planerades och byggdes under efterkrigstiden. Det är inte heller något negativt att slippa åka in till innerstaden för att handla. Det verkliga problemet är hur förortsborna får sin rörelsefrihet begränsad och att kontrollen över förortsmiljöer ligger i händerna på privata aktörer vars enda intresse är profit. Se bara på den pågående försäljningen av Vällingby centrum. Det är bara ett i en lång rad exempel på hur stadens politiker tar det som tillhört allmännyttan och sätter det i privat regi. Det är uppenbart att det krävs en nedbrytning och omorganisering av tid och rum för att tjäna vår politiska vilja. Det behövs en stadsmiljö för mellanmänskliga relationer istället för finansiella transaktioner. En stad för politik, kultur, lek och kärlek.
Övergången från de disciplinära samhällena till kontrollsamhällena handlade om en omorganisering av hur makt fungerar under kapitalismen. Dessa processer är långa och ibland svåra att se medans de pågår. Under en omorganisering sker först en nedbrytning av gamla institutioner innan nya kan ta dess plats. I denna rörelse finns vårt handlingsutrymme. Innan den nya maktapparaten är färdigbyggd kan vi ta tillfället i akt och skapa något eget. Detta är vad miljökamp är för mig. Miljöerna är de lokala zoner som överlappar varandra och tillåter rörelse i klassen. Genom att ta dessa i det gemensammas anspråk bidrar vi till att skapa det samhälle vi vill ha samtidigt som vi deltar i en världsomspännande kamp för klimat, frihet och rättvisa.
2022-06-20
