Klimatfiktionen eller cli-fi har blivit en alltmer populär undergenre till science-fiction. En framgångsrik nordisk klimatfiktiv författare är norska Maja Lunde med klimatkvartetten som i dagsläget består av de tre böckerna Binas Historia (2015), Blå (2017) och Przewalskis häst (2019). Internationellt är en av de mest omtalade klimatfiktiva böckerna Kim Stanley Robinsons The Ministry for the Future som skrivits om i bland annat Aftonbladet.1 De två författarnas böcker delar ett gemensamt intresse för människans öde och relation till klimatförändringarna men gestaltar det på radikalt olika sätt, i synnerhet när det gäller hur aktiv roll det politiska har i böckerna. Det är den politiska aspekten som jag kommer lägga vikt vid för att, på ett eventuellt kontraintuitivt sätt, argumentera för att den mindre politiska konsten presenterar ett mer radikalt förhållningssätt till kritik och samhällelig förändring.
Först kommer jag presentera en enklare sammanfattning av de respektive författarnas böcker. I första delen av Lundes trilogi Binas Historia följer vi tre olika men sammanflätade historier. Vi följer en deprimerad amerikansk onde på slutet av 1800-talet, en biodlare i nutidens USA samt en jordbruksarbetare i ett framtida Kina. De respektive historierna är sammanflätade genom allas respektive relation till bina. I 1800-talshistorien får vi följa protagonistens försök att utveckla den moderna bikupan och hur svårt detta är i relation till den egna depressionen, ekonomin och det faktum att andra redan verkar ha gjort uppfinningen. I historien om den samtida biodlaren får vi följa hans relation till sin son som studerar på universitet och blivit alltmer intresserad av engelska [läs litteraturvetenskap] i stället för den företagsekonomi han är menad att studera. Biodlaren önskar att sonen ska ta över verksamheten. Som ännu ett orosmoln är det faktum att det börjar bli allt svårare att få kolonierna att överleva vilket i sin tur gör det svårare för biodlaren att sälja, inte honung, utan pollinering till jordbrukare i behov av detta. I den sista historien följer vi en kinesisk kvinna som jobbar som jordbruksarbetare, framför allt som pollinerare för äppelträd. I den inte alltför avlägsna framtiden finns inte längre bin för pollinering och människor måste klättra i träd med små borstar för att samla upp och distribuera det dyrbara pollenet. På en ledig dag råkar hennes barn ut för någon form för allvarlig allergisk chock och under stort polisuppbåd tas sonen med till ett sjukhus i Beijing dit föräldrarna inte får följa med. Till slut bestämmer sig vår protagonist för att ta sig till Beijing, en delvis förfallen och övergiven stad, för att ta reda på vad som hänt med deras son.
I Blå följer vi en norsk klimataktivist under hennes uppväxt och ålderdom. Under hennes uppväxt förgick stora debatter om att bygga en damm för den å som fanns i hennes hembygd. Miljöorganisationer var mycket kritiska och kämpade emot denna och hennes far tog ett längre steg och sprängde delar av den infrastruktur som krävdes för att bygga dammen. Denna del av berättelsen har inte så få paralleller till Alta-konflikten som utspelade sig i Norge under 70- och 80-talet.2 På sin ålders höst engagerar sig kvinnan i en ny konflikt i hembyn. Den handlar om planer på att sälja glaciäris till gulfstaterna och hon gör motstånd genom en något tafatt stöld av is från företaget i fråga. I den andra berättelsen följer vi en fransman och hans unga dotter som flytt från torka och bränder och som hamnar i ett flyktingläger för klimatflyktingar. Mannen försöker desperat hitta information om sin fru och son som av allt att döma inte kom undan branden. Under berättelsens gång får vi erfara hur situationen i lägret sakta förvärras, och till sist tar vattnet slut.Mannen, dottern och en nyfunnen älskare hittar en båt, samma båt som klimataktivisten i den andra berättelsen flytt med, med vatten i. Kring denna båt uppstår diverse fantasier och drömmar om flykt vars konsekvenser vi aldrig får erfara.
I det senaste bidraget till kvartetten Przewalskis häst får vi på liknande sätt som i de tidigare böckerna ta del av tre parallella berättelser. Vi följer en rysk aristokrat som på slutet av 1800-talet tillsammans med en tysk zoolog reser till Mongoliet för att ta reda på om det fortfarande finns vildhästar kvar. Vi följer även en tysk zoolog som på 90-talet arbetar med att återintroducera vildhästar till Mongoliet eftersom de under 1900-talet endast levt i djurparker. Till sist får vi följa en norsk kvinna och hennes dotter som försöker överleva på en gård i Norge efter att staten kollapsat eller dragit sig norrut som följd av bland annat klimatförändringar.
Där Lunde fokuserar på det vardagliga med klimatförändringarna är Robinsons fokus i The Ministry for the Future radikalt annorlunda. Där får vi följa Mary, chefen för den av FN nyinstiftade byrån som kallas just The Ministry for the Future. Även om fokuset skiftar får vi följa hur Mary försöker navigera genom politik och näringsliv för att möjliggöra en tillräckligt snabb omställning till ett koldioxidneutralt samhälle. Utöver klimathotet finns också den hemlighetsfulla klimatterrorgruppen Children of Kali som attackerar den infrastruktur och de aktörer som bidrar mest till klimatförändringarna. Tyvärr finns även inslag av ganska misslyckad poesi, men också några andra perspektiv och rapportliknande kapitel där det återges information om klimatförändringarna, förslag på politiska åtgärder och geoengineering.
Den avgörande skillnaden mellan de båda författarna är sättet de skildrar klimatförändringarna och antropocen på. Lunde skildrar ur olika perspektiv vilka vardagliga handlingar och praktiker som ligger till grund för, motverkar och framför allt anpassar sig till klimatförändringarna. Med undantag av Blå finns inget explicit politiskt innehåll, och även där är det begränsat. Vad som skildras är endast människor och deras försök att hantera sin vardag, vare sig det är som rysk aristokrat på 1800-talet eller som kinesisk jordbruksarbetare i en vag framtid utan insekter. Robinson å andra sidan skildrar det hela från ett teknokratiskt perspektiv: vilken policy kommer optimera människans möjlighet att överleva och frodas? Robinsons bok har med viss rätta hyllats av den radikala klimatrörelsen medan Lundes kvartett, sannolikt som följd av deras begränsade språkliga räckvidd, förblivit mer eller mindre obemärkta. Utan att iklä mig rollen som bokrecensent kan jag säga att båda författarnas böcker är ungefär lika medelmåttiga.
Det finns däremot en annan fråga som dessa författare väcker, vilket är den om radikal och revolutionär konst. Vad gör konsten revolutionär och radikal? Detta är en komplicerad fråga och det finns här inget utrymme för att göra någon fulländad idéhistorisk översikt över den radikala konstens historia. De båda författarna aktualiserar en aspekt av den tyska tänkaren Theodor W. Adornos estetik och som utvecklats och undersökts av estetikern Camilla Flodin i hennes bok Att uttrycka det undanträngda (2009).
I stället för att fokusera på att konstens formella budskap skulle vara radikalt menade Adorno att konstens radikalitet finns i dess förmåga att få människor att ändra sin perception. Detta innebär att konstens radikalitet inte finns i att den propagerar för kommunismen och liknande utan snarare i att den på ett estetiskt sätt frambringar känslan av att något kan vara annorlunda. Han lyfter fram konstmusiken som exempel på det, just genom att den är abstrakt och tidvis nästan obehaglig att lyssna på tvingar den oss att ändra hur vi lyssnar på musik, vilket möjliggör att vi kan ändra hur vi ”lyssnar på” och erfar världen. Detta öppnar upp för ett kritiskt medvetande som i sin tur kan leda fram till radikal samhällelig förändring. Ungefär så lyder Adornos resonemang.
För att återvända till klimatfiktionen så är det i min mening tydligt att Robinsons formellt radikala klimatfiktion snarare förblir samhällsförsvarande. Genom fokuset på policy och teknokrati, oberoende av hur radikal denna policy och teknokrati är, förblir horisonten väldigt begränsad. Bokens kontenta blir att vi genom en massrörelse och teknokrati som samverkar för att reglera stater och företag och på så sätt låta den industriella moderniteten kvarstå mer eller mindre oförändrad.
Lundes böcker å andra sidan är inte explicit politiska över huvud taget. Det finns ingen tydlig dimension av politik utan böckerna avhandlar människors relativt enkla banala liv. Det jag menar är radikalt i en adornisk mening är att böckerna tvingar en till att tänka på hur ens vardagliga praktiker faktiskt är delaktiga i klimatförändringarna. Detta sker outtalat och inte genom att moralisera över flygande eller återvinning, utan snarare genom att visa på hur våra liv under en lång tid har varit inbäddade i ett system som kräver vissa offer. I de framåtblickande delarna ser vi inte hur beslutsfattare försöker hantera den pågående krisen utan i stället hur vanliga människor försöker att hantera den nya vardagen. Vare sig detta är som jordbrukare i norra Norge, som jordbruksarbetare i ett oklart auktoritärt Kina eller som klimatflyktning från södra Europa. I stället för att predika ett radikalt klimatbudskap likt Robinson låter Lunde oss blicka in i en värld som är oåterkalleligt förändrad.
Min ganska banala poäng är som följande: vi borde inte låta oss lockas av storslagen och grandios politisk gestaltning av klimatförändringarna utan istället fokusera på det vardagliga och enkla. Det konsten kan göra möjligt är att tvinga oss att se med andra ögon, på så sätt att vi kan vända oss mot vår verklighet och med nya ögon se hur kapitalets tentakler omvandlat även de mest oskyldiga fenomen till medel för en ackumulation som driver på klimatförändringarna.
2022-06-20
