En ensam jägare går genom en dimmig skog. I fjärran hörs ett passerande tåg. På tåget sitter kultiverade människor och dricker rosa vatten på flaska. Jägaren tänker att i skogen finns ingen kultur, han hatar myrorna som samlar på sig hela världen för sig själva i sina stackar, små kulaker. Han för ett krig mot naturen. Andra jägare, som hans fader, älskar djuren och växterna.

Den ensamme jägaren längtar bort och får ett jobb på järnvägen. Det går bra, han förflyttas till ett större samhälle och börjar läsa på biblioteket och gå på teater. Men ibland fylls han av vemod när han läser eller lyssnar på musik och eftersom vår jägare läst en bok om den dialektiska materialismen vet han att detta visar på att han bär på en inre motsättning. Han åker till Moskva och får medalj, men när han kommer hem berättar jägaren för hustrun att han tackat nej till högarna av kostymer och grammofoner som erbjudits med medaljen.

Han går ut i skogen till sin fader och de jagar tillsammans. Detta är handlingen i Andrej Platonovs ”Bland djur och växter” från 1936. Människorna försöker övervinna naturen genom kulturen, men en fientlig attityd till naturen leder till att människan blir främmande inför den och därmed inför sig själv. Därmed drivs jägaren till att återvända till djur och växter för att hitta sig själv igen.

Den unge Platonov var inspirerad av den marxistiske teoretikern Alexander Bogdanovs teknikoptimism. Bogdanovs tilltro till teknologins frigörande potential är så orubblig att den har ett löjets skimmer över sig, inte helt olik en del anhängare till varianter av den så kallade helautomatiserade lyxkommunismen. Med dessa förenas Bogdanov av tilltron till en närmast obegränsad mänsklig kapacitet att behärska naturen. För Bogdanov är människans relation till naturen en kamp som människan i slutändan kommer vinna, och hon kommer därmed omforma sin omvärld efter eget kynne.

Platonov uppmärksammades först för sina entusiastiska skriverier om elekrifieringen av Sovjetunionen, en process han menade var lika betydelsefull som oktoberrevolutionen. Som ingenjör deltog han intensivt i kriget mot naturen genom att bekämpa ökenspridning och torka.

Om den kommunistiska gemenskapens förutsättningar

I Tjevengur från 1928 framgår det däremot tydligt att Platonov övergett Bogdanovs förhoppningar om teknologin. I denna roman skildrar Platonov hur Zachar Pavlovitj lämnar sitt ensamma liv i skogen för att arbeta på järnvägen, med följden att denne blir förtrollad av lokomotiven och av kärlek till maskinerna.

Denna kärlek förlorar Zachar Pavlovitj när han konfronteras med mänsklig utsatthet i form av tiggaren Prosjka och den föräldralösa Alexander Dvanov som han bestämmer sig för att ta hand om.

Dvanov växer upp till att bli bolsjevik, och under inbördeskriget beger han sig ut på en lång resa genom Rysslands otillgängliga områden – revolutionen har ju redan skett. Så Dvanov får i uppdrag att undersöka ifall kommunismen uppnåtts på någon avlägsen plats.

Mycket riktigt anser invånarna i byn Tjevengur att de lyckats upprätta kommunismen. Detta gäng otåliga kommunisatörer accepterar ingen övergångsperiod. De avrättar alla borgare och förintar allt borgerligt inklusive blommorna i byns rabatter som inte är tillräckligt proletära i jämförelse med vildgräset, tills bara en liten grupp klassmedvetna kommunister är kvar. Efter att ha gjort slut på klassfienden och avskaffat arbetet lever Tjevengurs invånare i armod och förvirring. Människorna är inte redo för kommunismen vars exakta betydelse de heller inte är överens om.

Dvanov konstaterar att Tjevengur visar att revolutionen inte är som en ångmaskins mekanism, den handlar om relationen mellan människor, om att upprätta fungerande gemenskap mellan dem. Efter en rad experiment börjar tjevengurianerna finna sig till rätta, bara för att mördas och fördrivas av förbipasserande kossacker av okänd anledning.

På sätt och vis har Tjevengur karaktären av en profetia om Sovjetunionens senare utveckling. Keti Tjukrov, som nyligen utkommit med en längre undersökning av kulturen i det sensovjetiska samhället, skriver att detta samhälle präglades av en inbromsning av den teknologiska utvecklingen. Teknologisk perfektion var inte en central målsättning i en behovsstyrd ekonomi, eftersom slöseri med resurser inte kunde rättfärdigas utifrån det gemensamma bästa. Zachar Pavlovitjs dröm om den fulländade maskinen blev därmed mer avlägsen i den sena realsocialismen.

En av realsocialismens stora paradoxer är avalienationen. Det vill säga de sociala praktiker som överskrider de kapitalistiska sociala relationerna leder till en period med en planerad ekonomi i syfte att tillfredsställa basala behov, som producerar en synnerligen grov och fattig materiell kultur. Den popkulturella förståelsen av det icke-alienerade under kapitalismen cirkulerar kring sådana saker som obegränsad kreativitet, genuin samvaro, beständig lycka. Det vill säga begär som leder till accepterande av den alienerade tillvaron i drömmar om en lyxkonsumtion som bara är möjlig för en elit i ett klassamhälle.

Kommunisterna i Tjevengur är i stället beredda att acceptera fattigdomen därför att de är hänförda av önskan att leva i kommunismen, Platonov återkommer flera gånger till att kommunisterna skapar sig själva, de genomgår det Tjukrov kallar metanoia. Det vill säga en radikal förändring av det egna medvetandet som gör det mer kompatibelt med kommunistiska förhållanden och det gemensamma bästa. Sådan medvetandeförändring är ett oerhört vanligt tema i sovjetisk kultur. En sådan förändring är också ett oundvikligt problem för var och en som vill ta steget från en begärsdriven till en behovsdriven ekonomi.

Teknologisk tragedi

Det tydligaste exemplet på den äldre Platonovs inställning till teknologin är ”Den första socialistiska tragedin” från 1934. Platonov polemiserar mot Maxim Gorkijs beskrivningar av den hastiga industrialiseringen i Sovjet som ett slag mot naturen som kommer leda till materiellt överflöd. Men naturen präglas inte av överflöd och om den gör det så är den beskaffad så att detta överflöd inte är tillgängligt för människorna. Detta tycker Platonov är något bra, eftersom naturen annars skulle ha plundrats och förintats för länge sedan av en omogen och girig mänsklighet.

Med Engels konstaterar han att naturen alltid hämnas på människorna när de överexploaterar den. Detta är för Platonov kärnan i naturens dialektik. Teknologins förhållande till naturen är i grund och botten tragiskt, eftersom naturen bara kan fungera genom att ge lika för lika eller genom att ta något tillbaka, medan teknologin fåfängt söker förneka detta faktum. Utan en kritisk, det vill säga dialektisk, förståelse av sin omvärld, kan naturvetenskapliga teorier förvridas till att fylla samma funktion för vidskepliga människor som de religiösa myterna.

Platonov ber läsaren att beakta den avancerade teknologiska nivån i de samhällen som genererat fascismen och imperialismen. Teknologi bör inte bara förstås som de redskap människorna använder i produktionen, utan man bör också inkludera teknikern, människan som använder redskapen i uppfattningen om teknologin. Platonovs alternativ till aggressiv industrialisering blir ”att stötta vanliga människors tålmodiga socialistiska arbete och det är allt”. Detta innebär att medvetandegöra människorna om faran i att försöka roffa åt sig av naturens resurser. Från Platonovs övriga skrifter vet vi också att det innebär att avalienera människorna från sin livsmiljö och från varandra, så att alla kan tjäna människans och naturens gemensamma bästa.

De flesta av Platonovs skrifter förblev länge censurerade eller opublicerade, och hans ekologiska attityd till byggandet av socialismen fick inget gehör vare sig i öst eller väst. I Sovjet föredrogs en prometeansk föreställning om proletariatet som undanröjer varje hinder i universum med sin allsmäktiga marxism-leninism. Flertalet av västmarxisterna förkastade naturens dialektik eftersom de var påverkade av den nykantianska idealismens dualistiska indelning av vetenskapen i Geistes- och Naturwissenschaft. Deras brist på intresse för naturens roll i den historiska processen framstår idag som lika föråldrat som Engels naturfilosofiska spekulationer i Anti-Dühring.

Idag i massutrotningens och den ekologiska kollapsens era måste vi erkänna naturen som en aktiv, levande kraft helt avgörande för samhällsutvecklingen. Mänskligheten kommer aldrig kunna besegra naturen eftersom mänskligheten inte är mer än en del av den. Mänsklig verksamhet är en av flera krafter naturen använder för att förstöra och omforma sig själv, likgiltig inför ifall det innebär förintande av människans livsmiljö. Därför är den enda kommunism som är möjlig en som inkluderar och bevarar inte bara människor, utan också växter och djur.

2023/10