Jeg tænker ofte på den periode, hvor der var gratis entré på Statens Museum for Kunst (SMK) i København. Jeg var lige flyttet til byen og det var svært at finde fodfæste, men mine venner og jeg (hvoraf ingen af os på det tidspunkt var særligt interesserede i kunst) mødtes ofte på SMK. Det blev til vores mødested på trapperne i skulptursalen med de høje lofter, de små kroge imellem de klassiske skulpturer samt de store glasvinduer med udsigt mod Østre Anlæg. Dette store ‘mellemrum’ havde alt, hvad man kunne drømme om, og der var noget stort ved at kunne sidde dér som ung og snakke uforstyrret om både højt og lavt. Bygningen med dens relativt skræmmende nationalromantiske æstetik, som udstiller både statens samling af kunst og midlertidige moderne kunst udstillinger, var på flere måder en drøm om et mødested. Museet fungerede som en forlængelse af det offentlige rum med lidt ekstra spice à la kunst. Hvis man indimellem fik lyst, kunne man smutte forbi en af udstillingerne og uden forventninger om ‘value for money’ se lidt kunst for så at gemme resten til en anden dag. 

Tilbage i 2012/2013 indførte de (den daværende regering) entré på SMK, og det er sidenhen blevet meget tydeligt, at de markedsfører sig og ser sig selv i højere grad som en større turistdestination. De har f.eks. oversat deres hjemmeside til: engelsk, fransk, tysk, spansk, kinesisk, russisk og italiensk, og man kan lidt nøgternt notere, at de har valgt ikke at oversætte til grønlandsk, færøsk eller arabisk – som man kunne argumentere for havde været mere åbenlyst for en national/statslig institution. Det er trods alt statens kunstsamling og dermed alles. Hvad er det for ubalance det skaber, når en kunstinstitution i højere grad bliver en turistattraktion end en go-to-plads for folket?

Andre kunstrum som  så er der de store private institutioner, som nærmest er som en forlystelsespark, og de arbejder aktivt på, at du skal opholde dig der en hel dag; starte med kaffe i caféen, fortsætte i udstillingerne, spise frokost i restauranten, gå en tur i parken, evt. se den sidste udstilling for derefter at gå og ose lidt i museumsbutikken og boghandleren. Alt dette for at få folk til at bruge flere penge. Men jeg er splittet, for ovennævnte er måske også med til at gøre kunsten mere fordøjelig? Steder som Louisiana er jo en form for luksus og en perfekt pakkeaktivitet, som en all inclusive-ferie med kulturel kapital. MEN der må jo findes en måde at gøre kunstens rum mere generøse uden at forvandle det til en kapitalistisk højborg? 

Malmö Konsthall har på mange måder mange af de samme træk som SMK i dens gratisæra. Du går direkte ind i udstillingerne, og der er ingen reception, intet kommercielt tomrum med entrépriser eller museumsbutik. Derudover ligger den perfekt centralt ved siden af Triangeln, så det er også et perfekt sted at få tiden til at gå, inden man skal videre med toget eller gå i læ for regnen. Et af mine aber dabei er godt nok akustikken og at de sjældent byder ind til at sætte sig ned. Selv når de har arrangementer, er der ofte midlertidige stole og (efter min smag) alt for store rum med for få kroge og hjørner, man kan ‘slappe af’ i. Det er lidt slående, at kunsthallens fedeste hang-out spot er bænken foran entréen. 

Et andet udstillingssted, som aktivt har forsøgt at skabe denne gratis mødeplads, er institutionen Overgaden. Overgaden ligger på Christianshavn, et stenkast fra metroen i en gammel herskabsbolig. Det kan være svært at finde, men hvis man lykkes ved hjælp af deres gadeskilte og flag på gaden og ud mod kanalen, så går man først ind ad en stor dør og derefter en halv etage op. Her mødes man af en ‘receptionist’ bag en stor og meget bred skranke foran en mur, som deler lokalet i to. Bag muren har Overgaden over de seneste år arbejdet på at lave et mødested eller en form for hjælp-dig-selv-café. Men noget fungerer ikke rigtigt. Jeg tænker ofte at det er ærgerligt at man har beholdt receptionen på trods af at entréen er gratis og at man derfor ikke lykkes med illusionen. Eller hvordan skal man forklare det… Hver gang jeg besøger Overgaden sætter jeg mig i deres mødested/café, og hvis jeg er der med venner eller bekendte, så snakker vi lidt der – men jeg kan ikke give slip på følelsen af, at man er lidt i vejen. At man ikke helt er velkommen og at det simpelthen er alt for stille og at denne stakkels receptionist skal høre på alt hvad vi snakker og alle bevægelser. Det skal også siges, at jeg sjældent ser nogen aktivt bruge denne plads som et mødested. 

Her er både de kommercielle og ikke-kommercielle gallerier noget helt andet, men de har stort set alle til fælles, at de ikke er særligt indbydende. Jeg forstår, at dette er rum, som er skabt til at vise og præsentere kunst (og vel egentlig også kan forvandles til en hvilken som helst anden butik når som helst), og det er ikke tiltænkt, at man skal bruge flere timer i disse lokaler. Et pragteksempel på dette er de fleste galleriers helt forfærdelige akustik. Det er simpelthen ikke en prioritet, at du skal kunne føre en samtale, mens du ser på kunsten. De her rum føles så uvelkomne til det punkt, hvor ikke engang jeg som arbejder i branchen i en eller anden forstand, føler mig velkommen. Den bedste måde at omgås i disse rum er gennem den gratis ferniseringsvin og med et par gode venner ved sin side, men det er heller ikke så holdbart.

Det daværende kommercielle galleri Public Service Gallery i Stockholm udtalte sig i et interview ved deres åbning, hvor de lånte populære ord fra kunstscenen som “let tilgængeligt” og “lav tærskel”. Galleriet lå ved Östermalmstorg i en gammel bank med store vinduer ud mod gaden, men der var ikke meget ‘public service’ over stedet i min optik. Disse buzzwords har fyldt meget på kunstinstitutioner, seminarer, udstillinger og konferencer. Kunstverdenen har forstået, hvor utilgængelig den er, og er nu i en eller anden form for identitetskrise for at finde en løsning. Dette har bl.a. resulteret i initiativer som denne trappe/bænk på Overgaden. Det virker desværre bare som om kunstverdenen sidder fast i at snakke om og akademisere frem for rent faktisk at praktisere og gennemføre. Her kan man f.eks. se paralleller til hvordan de store institutioner ikke rigtig er villige til at omtænke fundamentalt og tage opgøret med museer og samlingers kolonialistiske og imperialistiske ophav, men de laver i flæng udstillinger, seminarer osv. om netop dette. 

Andre kunstrum er dem, som dukker op i lokaler som skal rives ned, i skove, i offentlige rum, i vinduesmontrer eller biblioteker og forsamlingshus, som alle har til fælles, at det er lokaler og bygninger som ikke er specifikt lavet/designet til kunst- eller butiksvirksomhed. Det kan føles optimalt at bringe kunsten til de pladser, hvor folk allerede kommer, og på en eller anden måde starte forfra. Fjerne kunsten fra dens traditionelle rum og se, hvad der sker. Det, jeg bl.a. forestiller mig, at der sker for ‘publikum’, er, at man fjerner reglerne, som ofte følger med de her traditionelle hvide lokaler; regler om, hvordan man skal bevæge sig i rummet, hvad eller hvor højt man må tale og hvordan man skal se ud. Og på en eller anden måde tror jeg, at det gør kunstscenen lidt ydmyg – reglerne gælder pludselig ikke længere, og noget nyt kan opstå? 

Så hvordan i alverden skaber vi kunst- og kulturrum som er meningsfulde og åbne og (allerhelst) gratis og et alternativ til alle de betalte kunstmuligheder som findes? Gratis adgang ændrer ikke kun hvem der kommer ind. Det ændrer også relationen til kunsten. Når man har betalt 150 kroner eller mere for en billet, opstår der næsten automatisk et krav om at forstå værkerne og få noget ud af besøget. Når adgangen er gratis, kan kunsten i højere grad være en uforpligtende oplevelse, og man kan forhåbentlig gå derfra med egne dannede meninger – som muligvis er mere nuancerede eller får lov til at tage tid før de synker ind.

Findes der en mellemvej? Som Malmö Konsthall og DIY-caféen på Overgaden. Eller kunsthaller som deler bygninger med biblioteker og andre offentlige pladser. Måske er det netop i de rum, der hverken forsøger at være turistattraktioner eller perfekte destinationsmål. Rum, hvor man kan gå ind uden en plan, sætte sig ned uden at skulle forklare hvorfor, og blive hængende uden at købe en kaffe eller en billet.

SVENSK VERSION 

Jag tänker ofta på den period då det var gratis entré till Statens museum för konst (SKM) i Köpenhamn. Jag hade precis flyttat till staden och det var svårt att hitta fotfäste, men mina vänner och jag (där ingen av oss vid denna tidpunkt var särskilt intresserade av konst) möttes ofta på SMK. Vi skapade vår egna mötesplats bland de stora trapporna i skulptursalen med de höga taken, umgicks bland de små vrårna mellan de stora skulpturerna, under stora fönster med utsikt mot Østre Anlæg. Detta “mellanrum” hade allt vi kunde drömma om, och det fanns något stort i att kunna sitta och prata ostört där om både högt och lågt. Byggnaden, med sin relativt skrämmande nationalromantiska estetik, som rymmer både statens konstsamling och tillfälliga utställningar med samtida konst, var på flera sätt en dröm om en mötesplats. Museet fungerade som en förlängning av det offentliga rummet med lite extra krydda i form av konst. Om man ibland fick lust kunde man kila förbi en av utställningarna och, utan förväntningar på ”value for money”, titta på lite konst för att sedan spara resten till en annan dag.

Men sedan 2012/2013, när dåvarande regering införde entréavgifter på SMK, har de i högre grad börjat identifiera och marknadsföra sig själva som en större turistdestination. De har exempelvis översatt sin webbplats till engelska, franska, tyska, spanska, kinesiska, ryska och italienska. Lite krasst kan vi konstatera att de har valt att inte översätta den till grönländska, färöiska eller arabiska, språk som det är lätt att argumentera för hade varit mer självklara för en nationell/statlig institution. Det är trots allt statens konstsamling och därmed allas. Och denna omvandling har gjort något med SMK som mötesplats. För vilken obalans skapar det när en konstinstitution i högre grad blir en turistattraktion i stället en självklar plats för folket?

Andra konstrum, så som de stora privata institutionerna, kan närmast liknas med nöjesparker. De arbetar aktivt för att du ska stanna där en hel dag. Börja med en kaffe i caféet, fortsätt till utställningarna, ät lunch i restaurangen, gå en runda i parken. Se sen eventuellt ännu en utställning innan du avslutar med att strosa i museibutiken och bokhandeln. Allt detta för att få folk att spendera mer pengar. 

Men jag är splittrad, för bidrar kanske ovanstående upplägg också till att göra konsten mer tillgänglig? Platser som Louisiana är ju en form av lyx och en perfekt paketaktivitet, som en all inclusive med kulturellt kapital. Men, det måste väl finnas sätt att göra konstens rum mer generösa utan att förvandla dem till en senkapitalistiskt högborg? 

Malmö Konsthall har på många sätt många av samma drag som SMK hade under sin gratis-era. Du går direkt in till utställningarna, det finns ingen reception, inget kommersiellt tomrum med entrépriser eller museibutik. Dessutom ligger den perfekt centralt precis bredvid Triangeln, vilket gör den till en perfekt plats att ta skydd från regnet eller få tiden att gå i väntan på tåget. Men jag har några invändningar, en handlar om akustiken, en om att platsen sällan bjuder in till att slå sig ner. Även när de har arrangemang är det ofta tillfälliga stolar och (enligt min smak) alldeles för stora rum med för få vrår och hörn som man kan ”slappna av” i. Det är lite slående att konsthallens bästa hangout-ställe är bänken framför entrén.

En annan utställningsplats, som aktivt har försökt att skapa denna sorts kostnadsfria mötesplats, är institutionen Overgaden. Overgaden ligger i en gammal herrgård på Christianshavn, ett stenkast från tunnelbanan. Det kan vara svårt att hitta dit, men om man lyckas med hjälp av deras gatuskyltar och flaggor på gatan och ut mot kanalen så går man först in genom en stor dörr och sedan en halvtrappa upp. Här möts man bakom en stor och mycket bred disk av en ”receptionist” som sitter framför en vägg som delar lokalen i två. Bakom muren har Overgaden under de senaste åren arbetat på att skapa en mötesplats eller en form av “hjälp-dig-själv-café”. Men något fungerar inte riktigt. Jag tänker ofta på att det är synd att de har behållit receptionen trots att entrén är gratis, och att de därför inte riktigt lyckas med illusionen. Eller hur ska man förklara det… 

Varje gång jag besöker Overgaden sätter jag mig på deras café/mötesplats, och om jag är där med vänner eller bekanta så pratar vi lite där, men jag lyckas aldrig släppa känslan av att vara lite i vägen. Att man inte riktigt är välkommen och att det helt enkelt är alldeles för tyst. Att den stackars receptionisten måste höra allt vi pratar om och varje gång vi rör på oss. Det bör också sägas att jag sällan ser någon aktivt använda den här platsen som en mötesplats. 

När det kommer till både kommersiella och icke-kommersiella gallerier är det något helt annat vi pratar om. Alla dessa har gemensamt att de inte är särskilt inbjudande. Jag kan förstå att det här är rum som skapats för att visa och presentera konst (och egentligen kan förvandlas till vilken annan butik som helst när som helst), och det är inte tänkt att man ska tillbringa flera timmar i dessa lokaler. Ett praktexempel på detta är att majoriteten av gallerierna har fruktansvärd akustik. Det är helt enkelt inte en prioritet att du ska kunna föra ett samtal medan du tittar på konsten. Dessa rum känns så pass ovälkomnande att inte ens jag, som på ett eller annat sätt arbetar i branschen, känner mig välkommen. Det bästa sättet att umgås i de här rummen är genom gratis vernissage-vin som dricks med goda vänner vid din sida. Men det kanske inte är så hållbart. 

Hur välkomnande en plats för konst är har inte bara tagit upp mina tankar, utan också blivit något av ett “buzzword” hos institutionerna själva. Exempelvis lånade det dåvarande kommersiella galleriet Public Service Gallery i Stockholm i samband med sin öppning populära ord från konstscenen som “lättillgängligt” och “låg tröskel”. Galleriet låg i en gammal bank med stora fönster mot gatan precis vid Östermalmstorg. Men i mina ögon var det inte mycket “public service” över platsen alls. Dessa buzzwords har fått stort utrymme på konstitutioner, seminarier, utställningar och konferenser. Konstvärlden har förstått hur otillgänglig den är och befinner sig nu i någon form av identitetskris för att hitta en lösning. Vilket bland annat har resulterat i initiativ som den här trappan/bänken på Overgaden. 

Det verkar dessvärre bara som att konstvärlden sitter fast i att prata om och akademisera snarare än att faktiskt praktisera och genomföra. Här kan man till exempel se paralleller till hur de stora institutionerna inte riktigt är villiga att på ett grundläggande plan tänka om kring och göra upp med museernas och konstsamlingarnas koloniala och imperialistiska ursprung, samtidigt som de på löpande band arrangerar utställningar, seminarier och liknande om just detta.

Men sen finns det också de rum för konst som dyker upp i lokaler som ska rivas, i skogar, i det offentliga rummet, i skyltfönster eller i bibliotek och församlingshus. Platser som har gemensamt att de inte i första hand skapades eller designades för konst- eller butiksverksamhet. Det kan kännas optimalt att ta konsten till platser där människor redan finns, och på ett eller annat sätt börja från början. Att ta konsten från sitt traditionella rum och se vad som händer. Det jag bland annat föreställer mig händer för ”publiken” är att man tar bort de regler som ofta medföljer de här traditionella vita rummen; regler för hur man ska röra sig i rummet, om vad eller hur högt man får prata och hur man ska se ut. Och på ett eller annat sätt tror jag att det gör konstscenen lite ödmjuk – reglerna gäller plötsligt inte längre, och något nytt kan uppstå. 

Så hur i all världen skapar vi rum för konst och kultur som är meningsfulla och öppna och (helst av allt) gratis. Platser som kan vara alternativ till alla de konstupplevelser vi måste betala för? Gratis entré förändrar inte bara vilka som kommer in. Det förändrar också relationen till konsten. När du har betalat 150 kronor eller mer för en biljett uppstår nästan automatiskt ett krav på att förstå verken och få ut något av besöket. När tillgången till konsten är gratis kan den i högre grad vara en kravlös upplevelse, och man kan förhoppningsvis gå därifrån med egna, självständigt skapade uppfattningar – som möjligtvis är mer nyanserade eller får lov att ta tid innan de sjunker in.

Finns det en mellanväg? Som Malmö Konsthall och DIY-caféet på Overgaden. Eller konsthallar som delar byggnad med bibliotek eller andra offentliga platser. Kanske är det precis i de rum, som varken försöker vara turistattraktioner eller perfekta destinationsmål. Rum där man kan gå in utan en plan, sätta sig ner utan att behöva förklara varför och stanna kvar utan att köpa varken kaffe eller biljett.

– 2026-09-01