Introduktion…

… och en utvikning om jämställdhetsmyndigheten

Inrättandet av Jämställdhetsmyndigheten i januari år 2018 är bara ett exempel på hur Sverige försöker profilera sig som en feministisk nation. Idag är det otänkbart att en företrädare för ett större svenskt parti skulle avfärda vikten av lika förutsättningar för män och kvinnor helt och hållet. Vänsterpartiet talar i sitt partiprogram om ett ”patriarkat” som behöver bekämpas. Till och med antifeministiska Sverigedemokraterna skriver att man vill uppnå ”formell jämställdhet”.

Samtidigt finns en stor ambivalens inför vilken plats jämställdhet skall uppta i politiken. Vilket kan illustreras av att riksdagen beslutade att lägga ner ovan nämnda jämställdhetsmyndighet bara ett år efter dess inrättande. Denna text skall dock inte handla om jämställdhetsmyndigheten utan om kvinnor, deras arbete och i vilken mån arbetslinjen bidrar till att göra samhället mer jämlikt. Särskilt ska jag intressera mig för invandrarkvinnor, som oftast anses stå oroväckande långt borta från arbetsmarknaden. Mer än någonsin känns det betydelsefullt att prata om situationen för denna grupp eftersom de utöver patriarkatet, den strukturella rasismen och kapitalismen nu också står inför den mer eller mindre explicit främlingsfientliga politik som antagits genom Tidöavtalet.

Men först, tillbaka till jämställdhetsmyndigheten en liten stund, det är nämligen de som arbetar med de sex jämställdhetspolitiska mål som regeringen antog 2015 och som vi i denna text skall ha som utgångspunkt. Tyvärr funkar de väldigt dåligt som ett mått på jämställdhet och nu ska jag berätta varför.

Mått på jämställdhet

Följande mål antogs med motiveringen att de skulle bidra till att kvinnor och män får samma makt att forma sina egna liv och samhället:

1. jämn fördelning av makt och inflytande
2. ekonomisk jämställdhet
3. jämställd utbildning
4. jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet
5. jämställd hälsa och
6. ett upphörande av mäns våld mot kvinnor.

I beskrivningen av hur dessa mål skall uppnås nämns lönearbete i samtliga som en avgörande faktor. Fler kvinnor på höga positioner på arbetsmarknaden och inom politiken skall bidra till att förverkliga delmål ett, en mer jämställd arbetsmarknad skall bidra till att förverkliga delmål två, och så fortsätter det. Ett annat vanligt mått på jämställdheten i ett samhälle är vidden av lönegapet, alltså skillnaden på kvinnors och mäns medianinkomst. Givetvis är storleken av ens inkomst tätt förknippad med det lönearbete man utför. Det är alltså väldigt svårt att, utifrån de mått på jämställdhet vi använder idag, diskutera feminism och jämställdhet utan att utgå ifrån att lönearbete är av godo eftersom antalet kvinnor i arbete är en av premisserna för att ett samhälle är jämställt.

Om 100 000 kvinnor sade upp sig från sina lågavlönade arbeten i mataffärer eller hemtjänsten hade det betraktats som en förlust för jämställdheten utifrån de parametrar vi använder idag. Det gäller oavsett om de istället skulle starta ett självförsörjande separatistiskt kooperativ där de kan förverkliga sig, utbilda varandra och organisera kampen mot patriarkatet.

Situationen för invandrarkvinnor

Hur ser då situationen ut för invandrarkvinnor? Enligt en statlig utredning från 2023 är graden av arbetslöshet bland utrikes födda kvinnor ett problem både på en individuell nivå och för hela samhället. På en individuell nivå försämrar arbetslösheten kvinnors egenmakt och känsla av tillhörighet i samhället, på en samhällelig nivå utgör det ett hot mot hela den svenska välfärdsmodellens grund, det vill säga att alla som kan arbeta också gör det.

Det är givetvis helt sant att det ekonomiska beroendet av att en man försörjer dem är förödande för invandrarkvinnors egenmakt. Samtidigt innebär konstruktionen av lönearbetet som den enda legitima anknytningen till det svenska samhället en risk för att kvinnor ska fastna i lågavlönade arbeten med usla förhållanden. Extra stor blir denna risk för de kvinnor vars uppehållstillstånd är beroende av en anställning eller som måste ta vilket jobb som helst för att komma undan ett destruktivt förhållande med en våldsam man.

Mycket av den kritik som man kan rikta mot arbetslinjen generellt gäller såklart även för utrikes födda kvinnor. Men i ännu högre utsträckning eftersom deras utsatthet ofta är större än den genomsnittlige svenske arbetaren. En omständighet som bidrar till sådan utsatthet kan vara att man uppfostrats i ett land där kvinnor normalt sett inte förväntas arbeta utanför hemmet. Då står arbetslinjen i strid med en kulturell identitet som är betydelsefull och man får känslan av att man som arbetstagare inte längre är en tillräcklig hustru och moder, men på arbetsplatsen känner man inte heller att man hör hemma eftersom man inte behärskar språket eller de sociala och kulturella koderna fullt ut.

Till detta skall läggas Marx idéer om alienation som går ut på att lönearbetet successivt får människor att uppleva sig själva som främlingar både i relation till sig själva, sin roll i produktionen och till vad de i slutändan producerar. De känner sig helt enkelt som maktlösa redskap i ett maskineri som de inte valt att ingå i. Först när människan kan arbeta utifrån sin egen kreativitet och vilja kan hon se sig själv i sitt arbete och komma i kontakt med sitt genuina jag. För utrikes födda kvinnor som exempelvis inte tillåts ha slöja på arbetet eller som får utstå rasistiska gliringar blir denna känsla av främlingskap ännu djupare då de måste bära både känslan av att deras arbete och deras privatliv blir ifrågasatt.

Att många invandrarkvinnor inte mår bra på sina arbetsplatser är alltså inte svårt att förstå. Samtidigt mår de som inte lyckas hitta arbete eller väljer att inte arbeta nog inte så bra heller eftersom den som bryter mot arbetslinjen blir paria och uppfattas som oduglig.

Kärnproblemet med lönearbete som grunden för att bygga ett mer jämställt samhälle är att det är inneboende ojämlikt. Det handlar om att underlydande tar order från överordnade. Lönearbetets mekanik är att en person underkastar sig någon annans vilja och om denne gör det med tillräcklig entusiasm kan denne en dag själv vara den som håller i piskan. Vägrar man inordna sig i det här systemet för att man vill ägna sig åt saker som inte uppfattas som lönsamma, då förlorar man sin försörjning, precis som en hustru som vägrar inordna sig i ett destruktivt förhållande. I det här samhället blir kvinnor antingen förtryckta av en man eller en arbetsgivare, ofta av båda.

Den uppdelade arbetsmarknaden

I hög utsträckning speglar fördelningen av män och kvinnor på arbetsmarknaden de traditionella könsstereotyperna. Omvårdande yrken och hushållsnära tjänster sköts i hög utsträckning av kvinnliga arbetare medan de exempelvis i byggbranschen bara står för 7% av de anställda. Lönearbete innebär alltså inte nödvändigtvis ett brott med essentialistiska och begränsande föreställningar om kön utan kan också cementera dessa. För invandrarkvinnor är det vanligast att man arbetar inom just vård och service i yrken som trots sin samhällsbärande betydelse ofta innebär låga löner och låg status.

Den uppdelade arbetsmarknaden innebär problem på flera nivåer. För just utrikes födda kvinnor uppstår ofta konflikter mellan arbetsmarknadens realiteter och migrationspolitikens absurt höga krav.

Bland annat illustreras detta av att de krav som ställs på lönenivån för att man ska få uppehållstillstånd för arbete ofta överstiger genomsnittslönen i traditionella kvinnoyrken. Med andra ord menar regeringen att dessa löner är orealistiskt låga för att överleva på i Sverige. Enligt Försäkringskassan står också kvinnliga arbetare för två tredjedelar av alla sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa vilket anses ha att göra med dåliga arbetsförhållanden inom traditionella kvinnoyrken. En person med inget eller endast ett tidsbegränsat uppehållstillstånd har inte råd att vara sjukskriven. Dessa kvinnor behöver sin anställning för att en dag kunna få permanent uppehållstillstånd och får helt enkelt fortsätta lida under usla arbetsvillkor.

Om ni minns jämställdhetsmålen så var ett av dem jämställda löner och ett annat jämställd hälsa. Vi kan nu konstatera att inget av dessa tycks vara möjliga att uppnå för de flesta utrikes födda kvinnor under rådande omständigheter. Vidare ägnar de en stor del av sin tid åt liknande uppgifter som det obetalda hemarbetet består i vilket leder till att de sällan får möjlighet att utforska nya saker och sina egna drömmar och intressen.

Hur borde det vara då?

Utrikes födda kvinnor tycks idag ha färre möjligheter än alla andra att välja själva vad de vill göra med sina liv. Staten vill att de ska uppnå egenmakt genom att arbeta i lågavlönade branscher och arbete är säkert en viktig del i att uppnå jämställdhet. Men det är långt ifrån tillräckligt. Sällan nämner man det grundläggande mänskliga behovet av att göra saker för sin egen skull, inte för arbetsgivarens, barnens eller sin makes skull. Utrikes födda kvinnor har så otroligt många förväntningar på sig, från migrationsverket, från familjen, från rasistiska tyckare, att deras behov av reflektion och fritidsintressen sällan får stå i fokus.

Vi vill ha en debatt om jämställdhet där tiden då man inte arbetar för någon annan värdesätts. Först då kan samhället bli jämlikt på riktigt, när det finns mer i livet för en utrikes född kvinna än att antingen städa sin lägenhet eller städa en familj i Brommas villa. Där inte bara det värde som skapas av så kallade produktiva och reproduktiva arbeten anses betydelsefullt utan också det värde man skapar för sig själv. Det man skapar när man inte arbetar, då som livet egentligen händer.