Det virtuella

Det virtuella är ett utrymme för immateriella skapelser, en plats för vår fantasi, kreativitet och intellektuella produktion. Många av oss tillbringar stor del av vår tid med att ta del av det virtuella i dess olika former. Så har vi också gjort sedan urminnes tider. Våra sagor, berättelser och myter är en del av det virtuella precis som mycket av vår kultur. Och vi i det moderna postindustriella samhället har tillgång till internets mångfald av immateriella skapelser i våra egna hem framför datorn eller via vår mobiltelefon som vi går omkring med på stan.

I tider av mindre teknologi så fanns det inte lika mycket apparater och manicker som gav oss tillgång till det virtuella i samma utsträckning, inte heller fanns dom moderna verktyg för att skapa i det virtuella. Det räckte helt enkelt bara berätta sin saga, eller ta en kolbit från elden för att rita på berghällen. I takt med den teknologiska utveckling har dock tillgången till det virtuella förändrats. Det som en gång var lika tillgängligt för alla är nu något som oftast sker genom verktyg som är så vardagliga att dom känns helt naturliga för oss samtidigt som deras inre funktion är esoteriska och förpassade åt individer med specialiserad kunskap. Även den kunskapen och mycket av verktygens mekanismer är en del av det virtuella.

Med tiden har också det virtuella blivit föremål för girighet och stöld. Men i det virtuella finns egentligen ingen stöld, bara ändlös kopiering. Dom etiska principer som skyddar materiella konstruktioner från stöld och andra destruktiva beteenden gäller inte längre i det virtuella. Trots det så talas det ofta om att äga det immateriella och ägande används liksom i det materiella som ett svepskäl för girighet.

Kapitalismens propaganda vill få oss att tro att det virtuella kan ägas, men dom vill gärna inte att vi synar deras etiska resonemang för då skulle det falla som ett fuskbyggt korthus. För oavsett om det gäller information eller värderingar så är ju idén om att äga något immateriellt verkligen egendomligt. Ett äpple som blir uppätet går inte att bjuda någon annan på och en såg som sågar ett träd kan inte såga andra träd samtidigt men en saga kan ju återberättas och en sång kan sjungas i kör.

Det virtuella är ju komplext, och visst finns det privata delar av det virtuella, vi har alla hemligheter som vi inte vill sprida med andra. Kanske är det intima detaljer, eller ett lösenord till bankkontot, små saker vi inte vill dela med andra. Men utöver de saker vi vill hålla hemligt så är det virtuella rent idealiskt i stort sett en enda stor allmänning. Att äga det virtuella snarare än att hålla delar av det privat och således hemligt är ju som vi redan etablerat mycket konstigt. Men om vi också ser på den stora del av det virtuella som vi har gemensamt som en allmänning så blir den ägande girigheten en form av extraktion. Extraktionen är ju ett klassiskt kapitalistiskt förehavande i det materiella där dom få resurser
vi har utarmas på bekostnad av världssamhället i stort. Vi ser samma principiella beteende i  det virtuella där kapitalismens krafter verkar för att helt överta den allmänning som naturligt uppstår allt för att några få giriga ska kunna få mer än andra. Det är ju en girighet som är än mer absurd än den materialistiska eftersom det i det virtuella inte skulle bli en brist av att en delar med sig, allting går att dela oändligt.

Extraktionen i det virtuella skiljer sig dock lite från den materiella extraktionen. Dels är ju det virtuella när det skapas i det publika i grunden något som uppfattas som allmänning medans en materiell produkt oftast uppfattas som en egendom, rent instinktivt så tycker vi att det virtuella inte kan ägas medans det materiella kommer med en förpliktelse att förvalta i respekt till arbetet som produktionen innebär. Så när den virtuella allmänningen ska extraheras så behöver ägandet på något sätt rättfärdigas, trots att den går mot vår intuition och saknar allmänna etiska grunder.

Sen skiljer sig ju extraktionen av det virtuella även i hur det går till. Materiell extraktion kräver ju oftast fysiskt arbete någonstans, och då behöver arbetet motiveras utifrån materiella förutsättningar. Extraktion av det virtuella kräver dock som oftast någon sorts socialt eller intellektuellt arbete. Och under enklare materiella förutsättningar så tror jag inte det arbetet som extraherar det virtuella skulle kunna ses som ett arbete som kan motiveras utifrån materiella behov, snarare tvärtom blir det ett onödigt merarbete där de immateriella behoven bättre fylls utan att det immateriella arbetet genomförs.

Nu lever vi dock i ett komplext samhälle där både dom materiella och immateriella behoven är abstraherade och vårt arbete så specialiserat att vi får svårt att se hur arbetet i sig täcker våra behov eller för den delen ger oss mervärde. I denna komplexa väv av abstraherande av behovsuträttande så är det lätt att manipulera och styra över våra resonemang kring hur vårt beteende skapar ett mervärde.

Kapitalismen har en tendens att skapa en myt om hur dess maskineri av ägande och styrande över arbete skapar mervärde och täcker behoven för dom som sliter för att skapa mervärde åt andra. Så är ju fallet i hög grad med materiell produktion men så är ju också fallet med virtuell produktion. Kapitalismens myt om hur ägandet av annans produktion tillsammans med en marknadsliberal ekonomisk samhällsordning skänker mervärde snarare än att det är ett förtäckt förtryck har en tendens att skapa en skev syn även på immateriellt ägande. Det är en syn som förnekar skillnaden mellan ägande och egendom i det virtuella och det materiella.

Men den moderna kapitalismens extraktion av det virtuella är så mycket mer än att bara ägandet av andras produktion, det är också ägandet av informationskanaler. Där det som kommuniceras extraheras som en produkt och mervärdet av produkten är något som dom som kommunicerar egentligen aldrig får del av. Sen genereras också virtuella produkter som annars förmodligen skulle hållas hemliga. Privatlivet blir en produkt som kan handlas med, och en produkt där den vars privatliv kommodifieras inte får ta del av vinsten.

Att våra vardagliga liv som består av och genererar så mycket virtuella produkter är något vi sällan är medvetna om, och att vi spenderar så stor tid på oavlönat mikroarbete som genererar stora vinster åt kapitalister är inte heller något som genomsyrar den publika debatten. Ändå är det den vinsten som några av dom multinationella företagen med störst omsättning kapitaliserar på. Det är kanske inte så konstigt att dom blir bland dom rikaste i världen när deras största arbetskraft är helt oavlönad och samtidigt omedvetna om det mervärdet dom skapar och oavlönat producerar.

Det här åstadkommer kapitalismen genom att kommodifiera något som vi inte ser som produkter, och det gör i sig att vi inte ser på produktionen av dom virtuella produkterna som arbete. Vi blir också vilseledda när vi tror att vi skapar en stor virtuell allmänning när vi i själva verket gör det väsentliga arbetet som skapar ett instängt system av ägande av det virtuella. Dom kapitalistiska inhägnaderna i det virtuella ger ofta sken av att vara allmänningar men är i själva verket mycket väl förklädda fabriker av virtuella produkter där dom som medverkar både är oavlönade arbetare och produkter i övervakningskapitalismens maskineri.

Individens tillvaro i den nya virtuella eran

Virtualitet har i alla tider varit en del av vår kultur och vårt väsen som tänkande varelser. Vi lever och andas med en ständigt närvarande virtualitet. Vi frodas i den och den skänker oss glädje och harmoni samt en tillflykt när dom materiella omständigheterna är krävande. Det är ett medium i vilket våra sociala liv sammanflätas och berikas. Men med vår mentala hälsa så beroende av det virtuella är det också något som kan skapa en stor oro och mental ohälsa.

Vi blir alla påverkade av dom virtualiteter som vi tar del av och det moderna samhällets hantering av virtualiteter påverkar oss väldigt starkt. Vi lever till stor del i en värld som ses ur perspektivet av dom förtryckande virtualitetens värdegrund. En värld där virtualiterena inte nödvändigtvis är lika upplyftande som den förtrollande världen som en virtualitet kan vara. Förtryckandet och härsklystenheten i det virtuella ger oss ängslan, rädsla och olust, det kan skapa otrygghet och en oerhörd stress.

När vi tappar autonomi så mår vi sämre och vi oroar oss för vår valmöjlighet och vårt självförverkligande, det gäller ju även i det virtuella. I det moderna virtualitetens komplexitet så döljs dock mycket av dom mekanismer som fråntar oss vår autonomitet. Det är också svårt att se dom underliggande mekanismerna av virtuella system för dom som inte är helt insatta i den komplexa maskinen av den moderna virtualiteten.

Om kapitalismen tillåts extrahera det digitala så blir alla våra kulturella uttryck produkter, alla våra immateriella livsalster själs och säljs på en marknad som vi själva bara får ta del av i begränsad utsträckning. Som kompensation får vi ta del av det som den digitala eliten förmår att mata våra själar med. Vi blir matade med vad än det kapitalistiska systemet premierar, ett system där makten göder makten och vad helst idéer, drömmar och estetik makten skapar genast får ett högre värde. Ideologisk propaganda blir ofta ett medvetet valt uttryck där pengarna lätt kan köpa en kanal in i allas vardagsliv utan att behöva urskilja sig från vardagens designade flöde av intryck.

Dom maskiner vi har som framstår som underverk och praktiska verktyg i vår vardag, blir i själva verket ett verktyg för att kontrollera oss och forma oss till medgörliga subjekt i den nyliberala maktordningen. Verktyg som matar oss med sanningen som den bestäms av dom som besitter makten och samtidigt avleder från förtryckets verklighet. Propagandan om verktygens fantastiska stordåd bestrider alla försök till att syna maktordningen och ifrågasätta verktygens signifikans i upprätthållandet av den.

Istället för att vår kultur är en berikande kraft som stärker och lyfter oss, så får vi en kultur som aktivt trycker ner oss, inte bara i egenskap av maktställning utan även vår mentala hälsa påverkas. Den ständiga strömmen av information som inte helt är i linje med våra egna preferenser nöter – liksom vatten som rinner i en ravin – oss sakta men säkert till att falla in i ledet. Men det tär också på oss; när vi inte får växa och frodas som variationer i en samskapad mångfald så blir vi alienerade från vår egen samvaro.

I denna ständiga miljö av informationsöverflöd blir vi också överbelastade, vi är inte skapta för eller är kapabla att helt hantera så stora mängder information. Dom filtreringssystem vi har för att skilja relevant och irrelevant information från varandra blir överaktiva och dessutom manipulerade. Den ständiga belastningen gör oss mentalt utmattade och försämrar vår livskvalitet och vår förmåga till intellektuell kreativitet. Men kunskap om hur vi omedvetet filtrerar information används också för att hitta metoder som påverkar oss med skräddarsydd propaganda som förstärker just dom idéer som anses viktiga.

Ständig upprepning av samma koncept och idéer skapar ju en förstärkning av dess trovärdighet och styrningen av informationsflödet vinklar sanningen. Men sanningen vinklas inte bara utan även vår förmåga att förstå och bedöma sanningar förändras. Oftast genom att förändra idéer kring vad sanning är och förändra hur vi urskiljer sanning från lögn. Genom att försämra vår förståelse av sanning skapas möjligheter att bygga ett samhälle som bygger mer på mytbildningar som inte är lika beroende av rationell bedömning av dess sanningshalt. Det i kombination med att informationsflödet styrs skapar en stark förankring av den maktfördelande ideologin.

Men även andra aspekter av våra omedvetna beteenden utnyttjas, dom belöningssystem som vi har utnyttjat för att göra oss mer mottagliga för informationsflödet i sig. Våra sociala beteendemönster utnyttjas för att konstruera sociala strukturer som passar det neoliberala maktutövandet. Vi belönas för att överbelasta oss, vi belönas också för att ta in just rätt sorts information, och vi belönas för att grupperas ihop i konsumtionsmönster och närmast osynliga arbetsindelningar. Värderingar och status etableras baserat på maktsystemets självberättigande och upphöjningen av ideologin som befäster maktstrukturen.

Statusen och värderingarna sätts samtidigt som vårt begär och våra drömmar manipuleras. Men även för dom drömmar och begär som inte helt är i linje med den socialiserade normen så erbjuds en lösning, en lösning som i dom flesta fall leder till en konformitet till systemet på ett sätt som är till synes tillmötesgående. Ett system som anpassar sig och ger möjlighet till flera sätt att falla in i leden ger alltid större effektivitet en ett som är för begränsat i sin enhetlighet. Ett sådant system är dock alltid lätt att omforma till ett som är mer begränsat i sin enhetlighet.

Virtualiteten erbjuder så klart även en form av eskapism som i mycket högre utsträckning gör folket nöjda med sin tillvaro då den så effektivt spelar på våra psykologiska mönster. Vi blir bättre underhållna, men underhållningen är också en mycket bättre form av propaganda. Inte bara för att vi blir underhållna utan även för att det är så mycket lättare att forma budskap i det högteknologiska underhållningsutbudet. Att vi dessutom kan välja underhållning i ett så stort utbud av möjlig underhållningsformer skapar också en större känsla av valfrihet, trots att den endast är mycket ytlig. Den moderna underhållningen är dessutom bra på att göra oss avvanda från en mer naturlig underhållning och kan till och med ge oss en skev bild av vad som bör räknas som underhållning och vila.

I denna mångfald av kulturella uttryck kan våra egna alster kan användas mot vår vilja för att stödja idéer vi inte håller med om. När vi inte själva äger våra egna individuella uttryck blir alla aspekter av vårt eget liv en produkt vi själva inte får betalt för att producera. Och den produkten står till förfogande för dom som äger virtualiteten att göra vad dom vill med. Genom att använda komplicerade mekanismer som förvanskar vår förståelse av kreativt ursprung och författarskap så skapas en virtuell arbetslinje en sorts fabrik av kreatörer där vinsterna helt kan gå till maskineriets ägare och arbetarna förnekas det dom skapat.

Även vår syn på öppenhet och hemlighet förvrängs, våra privata liv med alla dess legitima hemligheter anspelas behöva vara öppna för att vi inte har något att dölja, samtidigt legitimeras maktstrukturernas hemligheter med att dom behöver säkerställas och inte behöver granskas utan går att lita på av auktoritära skäl. Den enskildes privata liv offras på produktivitetens altare medan hemligheter som befäster maktojämlikheten absolut inte får synas.

Allt digitalt förtryck ser dock inte likadant ut. En person som inte har samma kapacitet till kreativ produktion i den virtuella fabrikens löpande band kan inte anses vara produktiv eller för den delen värdefull. Likväl blir dom som inte har rätt kognitiva förutsättningar, som inte passar in i mallen eller som motsätter sig förtrycket förpassade till en undanskymd tillvaro. En sorts virtualitetens slum.

Digital kolonialism och appropriation

Det här till synes dystopiska maskineriet i den postindustriella världen inte bara förtrollar medelklassen under sin myt om det ständiga materiella mervärdet baserad på virtuell extraktion utan ger också ett tomt hopp om en flykt från den sisyfosliknade situationen som arbetarklassen lever i. Men värre än så ger den också en effekt på länder där det teknologiska spindelnätet av kapitalistisk virtualitet inte är lika utbyggt. Koloniserade områden och folk drabbas också mer än i den materiella extraktionen. Dom drabbas av en ny virtuell kolonialism, där den nya virtualitetens moraliska ramverk tvingas på dom som lever i en mer självklar syn på virtualitet.

Den nya virtualitetens moral och värderingar säljs som en utveckling och en förbättring av den så kallade levnadsstandarden. Men inte alla får tillgång till detta nya teknologiska underverk. Den nya teknologin används som en morot för att driva på den gamla klassiska materiella kolonialismen. Om det materiella koloniala extraktionen får fortgå så utlovas tillgång till denna nya immateriella lyxvara som självklart utmålas som en form av mer avancerat och civiliserad tillvaro. Inte bara är detta en lögn då den materiella extraheringen knappast kommer att avta eftersom den materiella lyxen som den postindustriella kulturen avnjuter är beroende av den materiella koloniseringen. Utan det nya teknologiska underverket är ju också en trojansk häst som för med sig det nya virtualiserade extraktionen.

Den nyliberala kapitalistiska koloniseringen nöjer sig så klart inte där, utan dess extrema girighet passar såklart på att skapa ojämlikhet ur utbyggnaden av detta teknologiska förtrycksmaskineri. Som ett exempel så sker ju utbyggnaden av internet i många länder som anses fattigare med hjälp av dom stora kapitalistiska företagen, och när dom gör det så ser dom till att tillgången till deras egna system prioriteras framför andra delar av internet. Det är ju ett sätt att konkurrera med andra megabolag men det drabbar också den del av internet som fortfarande är en allmänning och gör det svårare för dom som jobbar med att tillhandahålla en allmänning på internet att nå ut till dom som nyligen utsätts för denna virtualitetens förtryck.

Koloniseringens ojämlikhet förstärks på så vis. Men även kolonisatörernas kulturella dominans förstärks. För att ta del av denna nya teknologiska skapelse så krävs en kulturell anpassning inte bara till kolonisatörernas kultur utan även in i maktordningens kultur. Samtidigt kan kolonisatörerna i vanlig ordning under försåt av en byteshandel lura dom koloniserade att betala för sitt eget förtryck. Teknologin – både den materiella och virtuella – köps in, den kulturella anpassningen görs för att få tillgång till den nya virtuella konstruktionen som sedan helt assimilerar dom.

Här blir ju också den oinformerade vanliga brukaren av den nya teknologiska virtualiteten en oftast helt omedveten medhjälpare till en ny sorts kolonisering. Genom att hela tiden hjälpa till och bygga upp den inmurade kommodifierade virtualiteten så ger det eld i den nya digitala koloniseringen. Det skapar samtidigt en kulturell elit vars herravälde premieras av den teknologiska virtuella förtrycksmaskinen. En sorts virtuella kulturella härskare som manifesterar den nya virtuella kapitalismens förtryck.

Samtidigt så förenklar det också en systematiserad kulturell appropriation, där de koloniserades kultur extraheras ut och förvrids till en propaganda där den exotifierande estetiken klistras över budskapen från en ideologi som är i motsats till det egentliga själsliga innehållet. Det ger en falsk bild av det koloniserade som något exotiskt och inte alls förtryckt. Men det skapar också en självgodhet och självbelåtenhet som civilisationens spridare för dom i den koloniserade kulturen som inte tar sig för att göra en djupare analys och förkasta maktordningens metoder.

Motståndets möjligheter

Motståndet mot maktutövandet är inte bara ett motstånd mot våldsmonopolet utan ett motstånd mot datamonopolet och informationsflödesmonopolet. Ett motstånd till extraktionen av allas våran allmänning och ett motstånd till makten över våra privata virtualiteter.

Vi behöver ta tillbaka allmänningen, vi behöver skapa och stödja allmänningar och främja dom öppna plattformarna. Vi behöver arbeta mot dom stängda och styrda systemen. Vi behöver göra moraliska ställningstaganden och utmana legitimiteten hos dom kapitalistiska plattformarna trots att dom är dominerande i sociala aspekter.

Dom tekniska lösningarna finns redan, förbättras ständigt och är öppna för kritik och förslag på förbättring. Enormt mycket arbete har skett av tekniska aktivister som sliter för att skapa en allmänning där makten fördelas även till dom utan teknisk kompetens. Men lösningen på problemet är inte tekniskt utan lösningen är framförallt social, vi behöver ta ett gemensamt social ansvar att övergå som helhet till dom lösningar som ger oss folkligare maktfördelning.

Vi behöver främja en expertis som arbetar för en öppen och inkluderande infrastruktur, där dom verktyg vi har är öppna och tillgängliga för alla att påverka och forma efter behov. Även dom utan tekniska kunskap bör engagera sig i att dom verktyg som används och utvecklas är öppna att undersöka och lätta att forma av dom som har tekniska kompetens så deras förmåga att med hjälp av kamrater med teknisk kompetens kan återställa virtualitetens allmänningar.