Massbilismen

Massbilismen är ett faktum. Vart vi än kan se eller höra finns det bilar som kör på gatorna eller som står parkerade. Massbilismen är något vi lever i och något som vi inte kan undfly, men det är också möjligt att förstå massbilismen på ett annat sätt. Massbilismen är en också en ideologi, som har skapat och som försvarar den rådande situationen. Det är idén att det naturliga sättet att leva är genom personbilen, det är förväntningarna på att alla har tillgång till en bil och det är slutligen också önskan att planera samhället utifrån bilens behov.

På något plan förstår nog de flesta att massbilismen är en hörnsten i det system som håller på att förinta oss. För att beskriva massbilismens förmåga att skada oss går det egentligen utmärkt att enbart peka på de stora utsläpp som kommer från varje enskild personbil, men det vore också att enbart beskriva en enda del av jätten som riskerar att sluka hela planeten. Andra aspekter av jätten är utsläppen från industrierna som tillverkar bilar, utsläppen från resursframtagning för tillverkningen av alla bilar och för underhållet av den dryga miljard bilar som redan existerar. Till dessa kan utsläppen från oljeindustrin läggas till, som underbyggs av och vars vinster garanteras av ett samhälle som inte vet upp eller ner utan bilen. Ännu en av massbilismens konsekvenser är också all den infrastruktur som krävs, till exempel de fyrtio tusen mil motorväg som redan existerar i världen och som kräver konstant underhåll. Det finns antagligen fler aspekter av massbilismens negativa påverkan på klimatet som skulle kunna vara väl värda att lyfta fram. Den viktigaste att ta upp kvarstår fortfarande, nämligen hur vårt beroende av bilen gör att vi inte ens kan föreställa oss den nödvändiga omställningen som krävs för att skydda oss från en klimatkatastrof.

Att räkna upp alla de saker som massbilismen tar ifrån oss och ger oss tillbaka påminner om varför elbilar är en kass idé: nya dyra bilar med ny infrastruktur som ska ersätta de gamla dyra bilarna. Inte bara löser det väldigt få av de problemen som är inneboende i ett samhälle där bilar är norm; olja, tunga industrier och vägar kommer fortfarande behövas för att bygga upp och upprätthålla ett land byggt för elbilar (för att inte tala om de nya naturresurser som krävs). Istället för en lösning erbjuder det en fortsättning på i stort sett alla skadliga effekter av vårt bilberoende.

Samtidigt som vi alla förväntas ha en bil är inte bilen för alla. Få personer har råd med en ny bil utan lån. Kanske går det att hitta en billig begagnad bil som genom ett under också går bra, men till inköpspriset tillkommer kostnader som bensin, försäkring, besiktning och så vidare. Till och med körkortet är en dyr investering, och den som misslyckas med att köra upp får hoppas att den har råd med ett nytt försök. Bilismen som norm bygger ett system där en enorm kostnad för att förflytta sig läggs på den enskilda. Även om 47 procent av alla körkortsinnehavare är kvinnor så äger de bara 28 procent av alla bilar i statistik från 2019. Män äger och andra sidan 51 procent, och de sista procenten ägs av juridiska personer. Det här är att jämföra med hur kvinnor, åtminstone i region Uppsala, representerar en betydligt större andel av resandet i kollektivtrafiken. Även utan den här korta genomgången så är det nog uppenbart, men låt oss säga det rakt ut: personbilen och alla pengar investerade i den tillhör framförallt den bemedlade mannen.

Massbilismen och staden

Det är i staden som massbilismens problem påverkar och skadar flest människor, och det är där som dess lösningar är närmast till hands. Exempelvis vore ett trubbigt sätt att lösa massbilismens utmaningar i Uppsala att över en natt helt enkelt förbjuda personbilar inne i tätorten. Det skulle antagligen leda till mycket besvär för många, göra folk i staden frustrerade, ledsna och arga. Det finns dock många andra tillgängliga lösningar för folket i staden. Alternativen till personbilen skulle till en början antagligen bli överbelastade om exempelvis inte kollektivtrafiken byggs ut och fler cyklar gjordes tillgängliga, men långsiktigt skulle antagligen de flesta utom de mest tjurskalliga vänja sig vid att gå, cykla eller ta bussen. 

Detsamma kan inte sägas om de som bor utanför tätorten Uppsala, eller om samma beslut fattades i en typisk landsortskommun. Avstånd och glesare befolkningstäthet, som i sin tur också leder till färre investeringar i infrastruktur, innebär att det finns färre omedelbara alternativ till personbilen. Men även om ett stort personbilsägande framstår som det rimligaste alternativet för delar av landsbygden, så blir människorna som bor där fortfarande drabbade av massbilismen. 

En del av massbilismens logik är centraliseringen. Den som är upplyst av massbilismen frågar sig: om alla ändå har en bil, varför behöver då livsmedelsbutiker och vårdcentraler finnas i närheten av där människor bor? Den spydige fortsätter med att ställa en retorisk fråga: om du inte har bil, hur förväntar du dig då kunna leva på landsbygden? Eftersom folket som bor utanför städerna har nödvändiga behov av att ta sig in till centralorterna ökar det i sin tur antalet bilar på dessa platser. Rättigheterna som stadens människor har till drägliga och trygga liv ställs mot rättigheterna som landsbygdens människan har till sjukvård och försörjning; och så klart även deras rätt att röra sig obehindrat och bekymmersfritt. Det finns ingen självklar motsättning mellan dessa behov, förutom genom åsikten att de bara kan uppfyllas med centralisering och ett storskaligt bilåkande.

Avgränsningar av stadsrummet

Personbilar gör staden till en fruktansvärd plats att vara i. Tungt trafikerade bilvägar river upp staden och isolerar stadsdelar och kvarter. Personbilar begär allt tillgänglig rum i städerna, antingen som en potentiell bilväg eller som en plats där en bil kan stå parkerad. Bullret är alltid närvarande, precis som risken att bli påkörd. En person som rör sig i staden får aldrig vara ouppmärksam och aldrig ta det lugnt, det kan innebära livsfara. De täta avgaserna från biltrafiken får oss att leva sjukare och kortare liv.

Att röra sig i staden, för att exempelvis ta sig till jobbet, affären, sjukhuset, bion, krogen eller fotbollsplanen är ett allmängiltigt behov. Det är ett behov som borde försöka uppfyllas med gemensam kraft, men personbilen kan bara ge oss begränsande individuella lösningar. Samtidigt begränsar den också andras möjlighet att förflytta sig i staden. Vi får en situation i städerna där rätten att röra sig blir en tävling, där de med personbilar jobbar både mot varandra i trängseln och mot de som försöker ta sig fram utan en bil.

Ännu ett sätt som massbilismen segregerar är att den har skapat stadsdelar och orter utanför stadskärnorna som är helt beroende av bilåkande, dit bilister flyttar. Det här har lett till en situation i staden som planka.nu ursprungligen noterade, att alla människor i städerna betalar bilismens pris i fråga om avgaser, buller, oframkomlighet, otrygghet, skatter till underhåll etc. förutom möjligtvis just bilisterna själva, som istället skyddas från mycket av det.

Det är nödvändigt att påpeka rakt ut att ingen del av  massbilismen är given, ingenting behöver vara som det är. Hur vårt samhälle ser ut och varför det domineras av bilar är beroende av beslut som har fattats de senaste hundra åren. Vissa av de som tagit besluten har så klart varit påverkade av historiska trender som de inte har haft makt över och som de kanske inte ens var medvetna om, men det som också har lett oss in i massbilismen är den eviga jakten på kapitalistisk profit och en strävan att gynna en viss typ av människor. Bra exempel hittar vi så klart i USA, där bilföretagen bokstavligt slet upp redan existerande räls för spårvagnar i många amerikanska städer och där motorvägar avsiktligt har byggts genom arbetarklassområden för att gynna en vit, bilägande medelklass. Massbilismens framväxt är lika naturlig som månlandningen.

Vi kan inte dela framtid med massbilismen, och vi borde inte heller sörja dess bortgång. För att istället påskynda dess död behöver vi börja öva oss på att föreställa oss en ny typ av stad och en ny typ av samhälle där vi inte längre behöver eller förväntas ha personbilar. Det är avgörande att vi förser oss med förmågan att höja vår blick högre än till tårna, så att vi inte fastnar i icke-lösningar som exempelvis elbilar.

Två avslutande tankar

Det finns två konkreta tankespår som jag själv bär med mig och som jag avslutningsvis vill dela med mig av, förhoppningsvis kan det fungera som någon form av avstamp för kommande diskussioner och kommande drömmande om en värld utan bilar. Det är dels den numera gamla idén om gratis kollektivtrafik. Villkorslös kollektivtrafik är en fantastisk idé eftersom det till skillnad från en individualistisk personbil skulle erbjuda alla människor att fritt röra sig och ta del av platserna där de bor. Problemet med gratis kollektivtrafik, eller skattefinansierad kollektivtrafik om man föredrar den beskrivningen, är att det inte är tillräckligt. För att villkorslös kollektivtrafik ska kunna ifrågasätta massbilismen kommer ambitionerna ifråga om tillgänglighet och effektivitet att behöva bli avsevärt större, vilket så klart kommer innebära ett behov av större anslag. Det innebär fortfarande att det är värt att kämpa för; för många kommer det vara svårare att föreställa sig något som gratis eller villkorslöst, än att mer resurser ska läggas på det.

Den andra tanken handlar om en kraftig decentralisering av samhället. Att låta allt vi behöver och även allt vi vill ha vara tillgängligt utan att vi behöver överväga att sätta oss i ett fordon. Här kan vi verkligen prata om en omvälvning och det är svårt att föreställa sig en kortsiktig plan för att genomföra en decentralisering. Ett första steg i rätt riktning är att motverka alla former av utökad centralisering. Försvara alla lokala vårdcentraler, bibliotek och livsmedelsaffärer, och glöm inte bort att det inkluderar deras öppettider och tillgänglighet. Motarbeta alla platser som är skapta med bilism som en förutsättning, exempelvis köpcentrum. Ett andra steg blir antagligen att röra oss bort från att enbart försvara det vi har, och börja bygga ut ett liv utan personbilen.

Vi behöver bryta oss ur massbilismens fängelse genom att föreställa oss ett samhälle som är självständigt från personbilen. Ett sådant samhälle är antagligen på många sätt väsensskilt från det vi har nu. Förslagsvis kommer det inte definiera frihet som rätten att köpa en bil och rätten att förvänta sig att världen anpassas efter den bilen. Förhoppningsvis kommer det vara ett samhälle där alla delar genomsyras av demokratisk kontroll, och som därför också kontrollerar resurserna gemensamt och har möjlighet att bygga platser som är behagliga och trygga för alla. I ett sådant samhälle kan vi återigen börja tro på en framtid.

2022-06-20