Idag höll Pontus tal på Raoul Wallenbergs torg på Climate Alarm-manifestationen, se och/eller läs hans tal här:

Alla politiska frågor har sin egen optimala konfliktnivå. Denna avgörs i huvudsak av hur brett stöd en linje i en särskild fråga har bland befolkningen. De gula västarnas landsomfattande kravaller i Frankrike når resultat utan att generera en kritisk backlash, utan att massan vänder sig mot deras radikalitet, eftersom 70% av den franska befolkningen sympatiserar med frågorna de driver. Det finns saker för oss att lära här.

Hittills har vi försökt driva opinion, få politiker till förhandlingsbordet genom demonstrationer, genom civil olydnad. De senaste åren har många av oss deltagit i Ende Gelände, de tyska massaktionerna mot kolkraften, men trots det massiva mediala genomslaget ett nedstängt kolkraftverk genererade var de politiska resultaten få, om ens några. Till stor del på grund av att nödvändiga reformer är olagliga, äganderätten för starkt skyddad, politiken oförmögen till annat än att administrera det nuvarande ekonomiska systemet. När allt kommer omkring är resultaten från Tyskland vad vi själva konkret lyckades åstadkomma på plats. Detta är däremot ingenting att fnysa åt, för det betyder faktiskt något.

Vi vet idag att vi har någonstans mellan tio till femton år att arbeta med. Antingen har vi vunnit innan tidsfristen löper ut, eller går vi över tröskeln till där alla framtida insatser blir förgäves och klimatet accelererar sig självt till sex graders uppvärmning; Och civilisationen står inte längre kvar på en sex grader varmare planet. Allt jordbruk söder om norra polcirkeln kommer vara dött, och mängden människor planeten kan livnära enbart en bråkdel av dagens befolkningstal. Hur ser vi på politisk praktik mot en bakgrund som denna?

Vårt förslag är att på allvar börja med sabotage. Normalisera den direkta aktionen mot klimatskadlig infrastruktur. Låt den förstörda järnvägen där kolet tidigare transporterades till de svenska stålverken vara det politiska budskapet, och låt den förstörda järnvägen sedan vara en seger i sig, i sin egen rätt, när politikerna misslyckats med att leva upp till våra krav. Skär däcken på en Rangerover, förstör maskinerna som bygger ut Preemraf. Låt sabotaget spridas i det stora och det lilla och försvara dess legitimitet. När allt kommer omkring är det vi kan räkna med vad vi själva konkret lyckas åstadkomma.

Ni som inte själva vill eller kan, ge ert stöd till de som faktiskt vill och kan. Moraliskt, politiskt och ekonomiskt. Släpp aktionskonsensus och låt grupper och nätverk löpa linan ut.

Om den politiska debatten kretsar kring folk som går, eller inte går, för långt i en konflikt där alla håller med i sak, då befinner vi oss precis där vi borde vara. Men om detta fortfarande inte översätts till radikal politik kan vi, när allt kommer omkring, fortfarande räkna med vad vi konkret lyckats åstadkomma. Sabotera vad som förstör klimatet, och vänta inte på att politikerna ska göra det åt oss.