Kategorier
Klipp Stockholm

Tal Climate Alarm 2018-12-09

Idag höll Pontus tal på Raoul Wallenbergs torg på Climate Alarm-manifestationen, se och/eller läs hans tal här:

Alla politiska frågor har sin egen optimala konfliktnivå. Denna avgörs i huvudsak av hur brett stöd en linje i en särskild fråga har bland befolkningen. De gula västarnas landsomfattande kravaller i Frankrike når resultat utan att generera en kritisk backlash, utan att massan vänder sig mot deras radikalitet, eftersom 70% av den franska befolkningen sympatiserar med frågorna de driver. Det finns saker för oss att lära här.

Hittills har vi försökt driva opinion, få politiker till förhandlingsbordet genom demonstrationer, genom civil olydnad. De senaste åren har många av oss deltagit i Ende Gelände, de tyska massaktionerna mot kolkraften, men trots det massiva mediala genomslaget ett nedstängt kolkraftverk genererade var de politiska resultaten få, om ens några. Till stor del på grund av att nödvändiga reformer är olagliga, äganderätten för starkt skyddad, politiken oförmögen till annat än att administrera det nuvarande ekonomiska systemet. När allt kommer omkring är resultaten från Tyskland vad vi själva konkret lyckades åstadkomma på plats. Detta är däremot ingenting att fnysa åt, för det betyder faktiskt något.

Vi vet idag att vi har någonstans mellan tio till femton år att arbeta med. Antingen har vi vunnit innan tidsfristen löper ut, eller går vi över tröskeln till där alla framtida insatser blir förgäves och klimatet accelererar sig självt till sex graders uppvärmning; Och civilisationen står inte längre kvar på en sex grader varmare planet. Allt jordbruk söder om norra polcirkeln kommer vara dött, och mängden människor planeten kan livnära enbart en bråkdel av dagens befolkningstal. Hur ser vi på politisk praktik mot en bakgrund som denna?

Vårt förslag är att på allvar börja med sabotage. Normalisera den direkta aktionen mot klimatskadlig infrastruktur. Låt den förstörda järnvägen där kolet tidigare transporterades till de svenska stålverken vara det politiska budskapet, och låt den förstörda järnvägen sedan vara en seger i sig, i sin egen rätt, när politikerna misslyckats med att leva upp till våra krav. Skär däcken på en Rangerover, förstör maskinerna som bygger ut Preemraf. Låt sabotaget spridas i det stora och det lilla och försvara dess legitimitet. När allt kommer omkring är det vi kan räkna med vad vi själva konkret lyckas åstadkomma.

Ni som inte själva vill eller kan, ge ert stöd till de som faktiskt vill och kan. Moraliskt, politiskt och ekonomiskt. Släpp aktionskonsensus och låt grupper och nätverk löpa linan ut.

Om den politiska debatten kretsar kring folk som går, eller inte går, för långt i en konflikt där alla håller med i sak, då befinner vi oss precis där vi borde vara. Men om detta fortfarande inte översätts till radikal politik kan vi, när allt kommer omkring, fortfarande räkna med vad vi konkret lyckats åstadkomma. Sabotera vad som förstör klimatet, och vänta inte på att politikerna ska göra det åt oss.

Kategorier
Klipp Stockholm

Tal från Rör inte vår allmännytta – sälj inte våra hem på Sergels torg.

Här är talet som Ellen höll på demonstrationen Rör inte vår allmännytta – sälj inte våra hem på Sergels torg idag.


Kamrater! Ni får ursäkta om jag är skakig, men Stockholm är en jävligt kall stad och vår vrede går djupt.

Från och med förra veckan styr en ny ohelig, grönblå, allians Stockholms stad och landsting. Det är en allians mellan mellanmjölksliberalerna i Miljöpartiet, nyliberalerna i Centern och Liberalerna samt de stockkonservativa Kristdemokraterna och Moderaterna. 
När denna oheliga allians först presenterade den överrenskommelse som samarbetet skulle vila på, var löftet att de inte skulle bli några ombildningar eller utförsäljningar av hyresrätter i innerstaden eller i närförorter. Som många redan från början befarade betydde dock ”inga ombildningar eller utförsäljningar i innerstaden” i själva verket ”snabba ombildningar och  utförsäljningar av allmännyttiga hyreslägenheter i ytterstaden”. Det vill säga i våra förorter.
Vad som kommer bli resultatet av denna utförsäljning och privatisering av gemensam egendom vet vi redan. Vi sitter inne på facit. Mellan 2006 och 2014 såldes 26 000 allmännyttiga lägenheter ut, av det dåvarande alliansstyret. Antalet lägenheter som förvaltas och ägs gemensamt genom allmännyttan har som en följd av detta sjunkit med en tredjedel i Stockholm. Det betyder att möjligheterna att ha ett tak överhuvudet för alla dem som av olika skäl inte kan ta ett banklån har minskat med en tredjedel. Alla de som inte kan få ett fast jobb, utan tvingas gå runt på korta projektanställningar, sms-vikariat eller som jobbar under svåra arbetsförhållanden i den av borgarna hyllade gigekonomin får allt minskade chanser att skaffa en bostad, på samma sätt som fattigpensionärer, långtidssjukskrivna och studenter.
Kombinerat med att de kvarvarande hyresrätterna i staden lyxrenoveras och därmed drabbas av upp till 100%-iga hyreshöjningar i så kallade renovräkningar leder detta till att arbetarklassen får ett allt mindre utrymme till att leva och bo i Stockholm. Och vad är den grönblå alliansens första punkt på dagordningen? Jo att förvärra situationen för oss ännu mer. 
I renovräkningarnas och utförsäljningarnas tidevarv är allt fler av oss hänvisade till korttidskontrakt där vi saknar de rättigheter som vi normalt associerar med att ha en bostad. Det är därmed möjligt att med kort varsel säga upp en hyresgäst när det är dags att renovera, eller att använda hyresgäster som brickor i ett spel där hyresvärdar kan hyra ut lägenheter under väldigt korta perioder för att maximera vinsten, utan att för den sakens skull låta människor få den trygghet som annars kommer med ett bostadskontrakt.
Förra gången ombildningstsunamin slog in över Stockholm var det främst de attraktiva områdena i innerstaden som drabbades. Fattiga människor drevs ut ur innerstaden och ut till mindre attraktiva förorter. Det finns ingen anledning att tro att intresset att ta över nedgångna hyreskaserner i våra förorter, som polisen utnämnt till No-Go zoner, kommer vara större den här gången. Dels för att människor redan lever på marginalerna och inte har möjlighet att skuldsätta sig ens om de ville och dels för att det i många fall skulle vara en dålig affär. Av den anledningen har de grönblåa gått ett steg längre, de tänker försöka sälja enskilda lägenheter styckvis i husen så att de ska bli så kallade ägarlägenheter. Det är en fullkomligt bisarr idé som innebär att en del av lägenheterna i ett hus ska vara hyresrätter, medan andra ska vara helt privata. Det betyder att det inte längre kommer gå att göra underhåll i husen på ett strukturerat och enhetligt sätt utan enskilda personer själva ska handha underhåll av fasader och stammar på delar av huset.
Denna ideologiskt drivna privatiseringshets måste få ett slut. Även fattiga människor måste ha rätt att bo i Stockholm och vi kan inte acceptera att vår gemensamma egendom styckas upp och säljs ut. Särskillt viktigt är det att människor som har en otrygg tillvaro på arbetsmarknaden har en trygg plats att gå hem till efter jobbet. Vi säger nej till uförsäljningar, nej till ombildningar och nej till renovräkningar.
Tack men nej tack.
Kategorier
Klipp Malmö Media

Allt åt allas tal i Ystad den 9:e november 2017

https://youtu.be/fyX49UuKXBI

Den 9:e november deltog vi på en demonstration för att minnas Kristallnatten i Ystad. Tillsammans med kamraterna i Skånes Unga Byggare, Ung Vänster Ystad, Vänsterpartiet Ystad, SSU Ystad och Ung i Sverigedemonstrerade vi genom centrala Ystad. Tillsammans satte vi ner foten mot nazismen i Skåne men också för att visa att vi tillsammans kan stoppa och ändra det som sker i vårt samhälle!

Nedan följer talet i sin halthet:

Idag har vi samlats här i Ystad för att minnas nazismens fasansfulla dåd. Minnas Kristallnatten 1939 judiska synagogor och butiker vandaliserades. Minnas att judar arresterades, deporterades och mördades i hundratal. Ikväll minns vi alla nazismens offer, men uppmärksammar också de våldsamma krafter som återigen växer här i Skåne.

Här i Ystad försökte nazister bränna ned en kommunpolitikers hem. Detta fick honom att avgå från sina uppdrag i rädsla för att nazisternas terror även skulle drabba hans familj. Runt om i Skåne har flyktingboenden brunnit de senaste åren. Prideparader och demonstrationer har attackerats. Detta är inget annat än nazistisk terror, som vi alltid måste motarbeta.

Att protestera mot nazism och rasism idag, innebär dock inte bara att stå upp och protestera mot renodlade nazistiska organisationer som Nordiska Motståndsrörelsen. Idag drivs den rasistiska agendan på flera nivåer. Regeringens inskränkningar och reducering av asylrätten till en fråga om volymer och kostnader är en annan typ av de rasistiska tendenser vi ser i vårt land. På liknande sätt som dagens diskussioner om flyktingmottagande, debatterades det under 40-talet om vi i Sverige skulle ta emot judiska flyktingar. Efteråt har det hetat att man här i Sverige inte kände till nazisternas förföljelse och förintelse. Detta är inte sant. Man visste mycket väl vad som skedde, lika väl som vi idag vet hur många flyktingar som dör på Medelhavet.

De inskränkningar vi har sett de senaste åren i asylrätten är en skam för de styrande politikerna. Regeringen gick snabbt från att högtidligt skandera om att inte bygga murar till att införa gränskontroller och tillfälliga uppehållstillstånd. Idag utvisar de folk till krig, tortyr och förföljelse. Ska de om 50 år återigen säga att de inte visste?    

MEN, vi är många som vet vad som sker här just nu och som gör motstånd mot den inhumana och rasistiska flyktingpolitiken, såväl som mot den nazistiska rörelsen. Vi ser idag växande asylrättsrörelser och antirasistiska rörelser runtom i landet. Afghanska ungdomar kämpar för att få stanna i Sverige. Irakiska flyktingar har i månader protesterat utanför migrationsverket i Malmö mot att bli tillbakaskickade till en osäker framtid. 10 000 personer blockerade NMR:s marsch i Göteborg. Vi demonstrerar här i Ystad idag. Alla vi måste fortsätta att hålla ihop och stödja varandra och andra sociala rörelser. FÖR tillsammans kan vi skapa motstånd och visa på alternativ…. mot både den nazistiska terrorn och mot den politik som leder till människors död. Det är så vi bäst hedrar och minns de som föll offer för nazisternas kristallnatt 1939.

Kategorier
Allmänt Göteborg Klipp Kvinnofront Malmö Stockholm

Tal från Göteborg 30/9 2017

I lördags deltog förbundet i att tillsammans med 10 000-tals andra antifascister stoppa NMRs marsch som de planerat hålla genom centrala Göteborg. Här kan du höra och läsa det tal Carro från förbundet höll på Heden i samband med manifestationen.

Det finns många ord som används för att beskriva det vi gör motstånd mot idag. Folk har pratat om antidemokrater, om extremister, om unga vilsna män. Folk har pratat om vikten att förstå hur det kan gå så fel, var samhället har brustit, varför historien upprepar sig, varför vi inte vet bättre.

Men ordens tid är förbi. Vi vet att det vi gör motstånd inte är något annat än fascism, nazism – en ren och skär utrotningsideologi. Vi är inte här för att värna det demokratiska samtalet, vi är här för att försvara oss, för att ta det som är vårt. Våra gator, våra torg. Vi viker oss inte en centimeter för nazisternas hot.

Vi har samlats här idag för att vi vill agera. För att ingen kamp har vunnits genom att vara passiv. I vår vardag, genom organisering och kamp, skapar vi alla varsin pusselbit. Dessa kommer sedan läggas ihop och kunna bli det solidariska jämlika samhälle vi faktiskt vill leva i. Idag samlas vi för att försvara detta pussel – för att försvara våra drömmar, för att försvara våra liv. Vi har sett våra familjer, vänner och kamrater utsättas för det nazistiska våldet. Vi vet att deras våld mot våra kroppar är i det absoluta hjärtat av deras organisering, för om de inte har våldet och hoten är de ingenting mer än en bunt rädda mobbare.

Det är därför vi upprepar samma mening om och om, och vi måste säga den en gång till: Antifascism är alltid självförsvar. Vi försvarar oss för att vi har förstått att det är helt avgörande för fascisterna att vilja attackera och skrämma oss, att deras rörelse bygger på detta. De vill se oss rädda. Det kommer de aldrig få göra. Vi säger det igen: antifascism är självförsvar. Tillsammans har vi makten att låta våra drömmar och visioner spira och bli verklighet. Det skrämmer fascisterna mer än någonting annat och det är därför de hatar oss. Det är därför vi aldrig kommer sluta drömma. Vi kommer aldrig sluta försvara oss.

Tack

Kategorier
Evenemang Klipp Stockholm

Ådalsmarschen 2016

Tillsammans med cirka 250 personer från den breda arbetarrörelsen deltog vi idag i Ådalsmarschen mellan Frånö och Lunde till minne av skotten i Ådalen 1931 då 5 arbetare dödades av svensk militär när de demonstrerade mot sänkta löner och strejkbryteri.

20160514_135040
Samling innan avmarsch vid Frånö Folkets Hus.
20160514_143035
Under marschen på väg mot Strömnäs.

Från Allt åt Alla Stockholm höll Micke detta tal vid pausen i Strömnäs:

Simon Nikolaus Nordin var 21 år gammal 1931. Han jobbade som slipare på sågen här i Strömnäs och han var förbannad på hur samhället såg ut. Han var förbannad för att han behövde bo med hela sin familj och sina föräldrar i ett enda rum på kolbacken i Strömnäs. Han var förbannad för att lönen inte ens räckte till mat och kläder.

När Graningeverkens ägare satte in strejkbrytare blev han ännu mer förbannad. Simon visste att arbetarna kunde vinna vilken strid som helst bara de lät bli att arbeta, att när sågverken och massafabrikerna stod stilla förlorade kapitalägarna långt mycket mera pengar än vad de fattiga strejkande arbetarna någonsin kunde drömma om att arbeta i hop på sina magra löner. Därför bestämde sig Simon också att gå Frånö till Lunde den 14:e maj för att ta itu med strejkbryteriet.

Då, precis som idag, fick arbetarna sätta tilltro till sig själva om något skulle bli gjort. Arbetarklassens befrielse måste helt enkelt vara deras eget verk, och varför då inte börja med att ta i tu med strejkbrytarna som nu fanns på hemmaplan?

Förutom att vara en indignerad arbetare mitt i en uppslitande klasskonflikt 1931, var Simon Nikolaus Nordin också min farfar. Han levde hela sitt liv här i Strömnäs, men han dog ungefär en månad efter att jag föddes, i början av december 1978, 68 år gammal, plågad av både fysisk och psykisk ohälsa.

Eftersom jag inte fick lära känna min farfar undrar jag i bland vad han skulle säga om samhället som det ser ut idag. Jag tror att han skulle vara förbannad fortfarande. För väldigt mycket har gått väldigt fel i Sverige idag:

Människor från Syrien och andra krigshärdar flyr sina hem i desperation, men nekas inträde i Europa därför att fascismen och högerpopulismen återigen står högt på agendan i de politiska finrummen.

Återigen finns fattiga människor i Sverige som inte har råd med mat för dagen och som inte kan få en bostad värd namnet. Fattiga människor ligger och sover i skjul, kojor och tält eller direkt på gatan. De jagas från plats till plats av polisen utan möjlighet till rättvisa och utan framtidsutsikter.

Almega, den stora arbetsköparorganisationen, har i årets lönerörelse aktivt kartlagt fackansultna och tillsammans med Strömma kanalbolag satt in strejkbrytare under Sjöbefälsförbundets strejk på skärgårdsbåtarna i Stockholms skärgård.

Och som av en händelse har det, sedan den 1:a februari i år, återigen blivit lagligt att ställa militärer ur Sveriges yrkesarmé mot civila demonstranter.

Men precis som arbetare gjorde motstånd mot den gryende fascismen och kämpade mot kapitalismen på 30-talet gör folk motstånd värden över i dag också. Ännu finns det hopp. I samma stund som Ådalen reser sig och 25 000 personer demonstrerar mot försämringar i sjukvården här, samlas hundratusentals fransmän på torg runt om i Frankrike under parollen ”Nuit Debout”, som betyder ”uppe hela natten”. I Spanien finns en stark rörelse av ”los indignados” som kämpar mot vräkningar och social orättvisor. I Rojava i Kurdistan byggs ett frihetligt socialistiskt samhälle upp, mitt under brinnande krig.

Vi får aldrig glömma att vi inte är ensamma och att vi är många som ser alla dessa problem som kapitalismen skapar i våra liv, överallt, hela tiden. Aldrig har det varit mera sant att arbetarklassen saknar ett fädernesland, vi kan inte lita till att någon kommer ta hand om oss, utom vi själva. Men arbetarklassen sitter på all makt i samhället och genom att helt enkelt lägga ned arbetet kan vi få vad vi vill. Vi har ännu idag möjligheter att ta till för att krossa klassamhället.

Men vi kan bara få det vi är beredda att kämpa för. Utan kamp kommer ingen seger. Om vi kämpar, om vi reser oss upp som en klass, oavsett varifrån vi kommer, vilka språk vi talar, vilket kön vi har och var någonstans i klassen vi befinner oss så är vi garanterade segern, för utan oss arbetare så kan inte en enda kapitalist tjäna ett enda öre. Det är vi som utför allt arbete oavsett om det är i en fabrik, på ett kontor eller om det sker obetalt i hemmet. Till och med de av oss som är sjuka och arbetslösa, eller de som tigger på gatorna har en funktion i klassamhället och det finns en anledning till att de är där de är idag. Någon tjänar pengar på våran olycka. Vi både kan och ska bestämma att alla dessa pengar som vi skapar genom vårat arbete ska fördelas rättvist.

Jag har organiserat mig politiskt för att kämpa för det klasslösa samhället, precis som min far och mor gjorde före mig och som min farfar gjorde här i Strömnäs för exakt 85 år sedan. Genom att arbeta målmedvetet och kompromisslöst tillsammans kan vi bryta ned klassamhället och i stället bygga ett samhälle efter principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.

Alla vi som är här i dag är sannolikt politiskt organiserade redan, vi finns i fackföreningar, partier och oberoende socialistiska förbund. Därför vill jag inte uppmana någon här att organisera sig politiskt. I stället vill jag uppmana alla här att organisera! Att se till att hjälpa andra att komma med i kampen, ta på er att göra jobbigt arbete. Gör det som måste göras, men som inte är enkelt eller kul. Håll alltid vårat mål, det klasslösa samhället för er inre blick och kämpa på även när det är motigt. För jag kan lova er att det är värt det. I samma stund som vi som klass förstår våran styrka kommer vi inte längre behöva slåss, då kommer det inte längre finnas några slag kvar att utkämpa, vi kommer redan att ha vunnit kriget. Tack!

 

2016-05-14 16.27.53-2
Monumentet i Lunde.
Kategorier
Klipp Stockholm

Första maj i Stockholm 2016

I dag firade vi första maj tillsammans med Stockholms LS och SUF Stockholm. På Sergelstorg höll Pontus detta tal:

Något av det viktigaste en arbetare kan göra är att organisera sig på sin arbetsplats. Här ute skapas det direkta mervärde som den ägande delen av befolkningen livnär sig på. Det är här överklassen tar för sig av det alla andra skapar.

Det går därför inte att nog understryka värdet av de strejker som brutit ut under denna avtalsrörelse. Det är aldrig så tydligt för byggnadsarbetare, målare, sjöbefäl, IT-konsulter och alla oss andra vilka som har makten över arbetet och att samhället vilar i våra händer. De enda som kan få igenom arbetares krav är arbetarna själva. Inte LO-kollektivens ledare som värnar arbetsfreden och samförståndsandan framför segern.

Men det är inte alla arbetare som kan utnyttja sin strejkrätt, det är inte ens alla av oss som vet om att vi är arbetare. En del av oss kanske tror att de är medelklass därför att de bor i en villa, trots att de har lån som vida överstiger vad de rimligen kan avsätta till avbetalningar under ett yrkesliv. Andra kanske tror att de inte är arbetare, därför att de är kroniskt sjukskrivna, arbetslösa, eller därför att de osäkra anställningarna staplas på hög och gör det omöjligt att känna samhörighet med en yrkesroll eller en arbetsplats.

Men arbetarklassen ser inte ut som den gjorde för 100 år sedan. Inte som den gjorde för 10 år sedan heller. Den ser inte ens ut som den gjorde i förrgår. Vår klass omformas ständigt. Den skiktas, sorteras, den rasifieras och den könas.

Men en sak är säker: Ständigt faller fler och fler ned i lönearbetets fälla, ständigt växer klassen. Hela tiden privatiseras och kommersialiseras allt fler delar av våra liv. Istället för ett lunchrum på jobbet där vi åt tillsammans finns nu en lunchrestaurang med rätter för 100 kronor styck. När skolan underfinansieras och hemtjänstsektorn subventioneras förväntas vi anställa privatlärare till våra barn för att täcka upp. Hela tiden minskar vårt ekonomiska utrymme medans den ackumulerade vinsten i Panamas brevlådeföretag växer i omvänd proportion.

Det viktigaste vi kan göra i det här läget är därför att hålla ihop. Att träffa varandra. Att göra saker tillsammans. Engagera oss i frågor i vårat bostadsområde.

Som arbetare ska du vara fackligt ansluten, gå med i Stockholms LS. Men se också till att prata med din granne. Gå med i stadsodlingen runt hörnet, eller starta en egen. Ordna klädbytardagar på dina barns skola. Arrangera sociala aktiviteter. Hjälp dina vänner att planka. Ge till andra efter förmåga, ta emot hjälp efter behov.

Det är bara när det är helt självklart att alla våra liv hänger samman, när vi är ett kämpande kollektiv som vi kan segra. Om vi inte kan räkna med storfacken i tider av kris måste vi bygga våra egna strukturer vid sidan av. När arbetare från olika arbetsplatser underlättar för varandra och folkköket håller strejkande arbetare med mat, behöver vi inte längre oroa oss för vad någon fackpamp tycker om strejker mitt i fredsplikten.

Kanske vill någon invända att det är en utopi, att vi redan är allt för intrasslade i kapitalismens garn för att någonsin komma till ett läge där vi själva tagit makten över våra liv. Där vi som kollektiv befinner oss i position att sätta ramarna, snarare än att Stefan Person eller någon annan skattesmitare ska göra det i stilla samspråk med en statsminister på World Economic Forum.

Men runt om i världen händer just detta. Mitt under brinnande krig byggs socialistiska strukturer upp i Rojava. Länge har det i Italien funnits en tradition av att samlas kring sociala center, drivna av den autonoma rörelsen, center som från början etablerades i huvudsak i nedlagda fabrikslokaler. Dessa agerade och agerar fortfarande nav till den politiska aktivismen och blir en bas för mobilisering. De kan fylla många av de funktioner som det offentliga inte längre kan erbjuda när maskorna växer i de sociala skyddsnäten. Här skapades parallella strukturer, fria från staten och marknadens kontroll.

I dessa center kan socialt såväl som politiskt alienerade finna ett sammanhang. Kulturen och de sociala aktiviteterna blir en ingång till det politiska arbetet. På grund av den framgångsrika verksamheten, och plattformarna de erbjuder, har den italienska rörelsen under årens lopp öppnat fönster till nya strategier för motstånd mot kapitalismen.

I Kiruna har det vuxit fram svar på frånvaron av LO-kollektivens skyddande hand genom Knegarkampanjen som växer och visar oss att tvärfacklig kamp är möjlig även här hos oss i norr. Trots att de fortfarande inte är välkända så går deras landvinningar hela vägen ner hit till Stockholm och slakthusområdet. Detta är arbetare som bestämt sig för att sätta egna agendor och ta ansvaret för förändringen i sina egna händer. Arbetare som inte ger vika för populistisk retorik och som väljer solidariteten framför splittring.

I Allt Åt Allas långsiktiga plan ingår att skapa lokala strukturer för möten som dessa. Vi vill knyta arbetsplatser samman och erbjuda stöd i bildandet av arbetarråd. För vad händer när den arbetande diskrimineras, manipuleras och när deras villkor försämras, om inte de stora facken väljer att agera? Vad händer med de som aldrig organiserat sig överhuvudtaget? Genom de lokala råden kan arbetare hjälpa varandra, sluta upp och vid behov underlätta för varandra vid strejk.

Idag är det första maj. Idag riktar vi blicken mot morgondagens segrar, och jag förblir övertygad om att det är genom enheten på golvet och de kämpande kollektiven i civilsamhället, som vägen till socialismen går. Med hjälp av klasskampens alla verktyg, genom tider av med- och motvind, ska vi slutligen uppnå det klasslösa samhället

Kategorier
Göteborg Klipp Media

Aktion mot Fastighetsägarna

Först strandade Fastighetsägarna hyresförhandlingar för 43 000 lägenheter i Göteborg, samma sak hände också i andra städer som Norrköping, Uppsala och Stockholm. Sammantaget har hyresförhandlingar strandats för över 70000 lägenheter, på Fastighetsägarnas initiativ.

 

Varför? För att flytta hyresförhandlingarna från förhandlingsbordet med Hyresgästföreningen, och istället översvämma Hyresnämnden med ärenden i volymer de omöjligen ska kunna hantera.
Allt för att försöka skaffa sig mer makt att sätta vilka hyror de vill, och i slutändan uppnå målet marknadshyror.

Fastighetsägarna har varit väldigt tydliga med motivet bakom sitt utspel. Det handlar om en politisk aktion för att få till mer fördelaktiga förhållanden för privat ägande av hyresrätter.
De vill helt enkelt kunna göra mer vinst på det som de äger, dvs våra hem. Hem som vi har rätt till enligt FN:s deklaration för mänskliga rättigheter. Fastighetsägarna försöker motivera sin kamp för sina särintressen genom att hävda att ”akut bostadsbrist, en byggtakt som inte hänger med befolkningsökningen, otillräcklig rörlighet och omfattande svarthandel med hyreskontrakt” är tecken på en svensk bostadspolitisk modell som inte längre fungerar.
Det här har de givetvis helt rätt i och för oss boendeaktivister är det här inte någon nyhet.

Alla ska kunna bo kvar och Allt Åt Alla Göteborg har tillsammans samlat in över 700 namn från människor som vill markera att detta inte kan accepteras.
Att vår rätt till bostäder och skälig hyra är absolut. Då Fastighetsägarna tydligt visat att de skiter i vad vanligt folk tycker om deras profitjakt lämnar vi här över namnlistan på ett sätt de inte kan missa.

Fastighetsägarna hade säkert uppskattat att få in dina synpunkter kring deras initiativ.
Posta, ring, maila eller besök dem och tala om varför detta svineri inte kommer få fortsätta utan motstånd. Kontaktuppgifter finns här:
http://www.fastighetsagarna.se/kontakt/kansli

http://allaskakunnabokvar.se/
http://hyresrattskollen.se/

 

 

Kategorier
Klipp Stockholm

Säkra flyktvägar för 17

Den 12/9 deltog Allt åt all Stockholm i Linje 17s manifestation för säkra flyktvägar. Manifestationen var en del av Euoropean Day of Action for Refugees och Micke från förbundet höll detta tal:

Den mest grundläggande rättigheten en människa har, är rätten att fritt röra sig dit hon vill. Det anses så kränkande att hindra någons rörelsefrihet att frihetsberövande används som straff för grov brottslighet i alla världens länder.

Fram till första världskriget hade många europeiska länder fri invandring. Det stod alltså var och en fritt att bosätta sig var helst de ville. Efter första världskriget ville Nationernas förbund, föregångaren till FN, se en återgång till de regler som gällde innan kriget men så skulle det inte bli. Strax kom i stället andra världskriget och ländernas gränser slöt sig ytterligare. Efter andra världskriget och järnridåns framväxande över Europa kom även utvandringen att begränsas på några håll. 136 människor miste livet när de försökte fly över Berlinmuren från Öst- till Västtyskland. Än i dag finns länder som inte låter sina medborgare fritt lämna landet. Dessa länder har kommit att utgöra sinnebilden för en diktatur. ”Vad är det här? Bor vi i Nordkorea?”, frågar sig folk retoriskt när någon frihet anses begränsad.

Artikel 13 i FNs deklaration om mänskliga rättigheter slår fast rätten till rörelsefrihet:
1.Var och en har rätt att fritt förflytta sig och välja bostadsort inom varje stats gränser.
2. Var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget, och att återvända till sitt land.

Det finns dock ingen principiell skillnad mellan att begränsa människors rätt att flytta sig genom att hindra dem att lämna ett land, eller genom att hindra dem från att träda in i ett annat. Det är ingen skillnad på att låsa dörren från utsidan, eller låsa den från insidan. Dörren är lika låst. De människor som dör när de försöker korsa Medelhavet i en ranglig båt är lika döda som de som sköts vid Berlinmuren.

Det går inte att renhårigt och moraliskt hållbart att hävda att det är rätt att låsa dörren från den ena sidan, men inte från den andra. Varje människa måste beredas rätten att fritt bosätta sig var hon vill, alldeles oberoende av vad detta kostar eller vem som måste maka på sig för att alla ska få plats. Det är nämligen inte en ekonomisk fråga. Rätten att fritt få röra sig vart en vill är större än alla ekonomiska frågor om vinst och förlust. Rätten att rösta med fötterna och bosätta sig där det passar bäst för den enskilda individens livsituation är avgörande för att ett fritt och demokratisk samhälle ska kunna existera. Om en majoritetsbefolkning fattar beslut som begränsar minoriteters rättigheter, om naturkatastrofer tvingar folk att fly sina hem, om en diktatur förtrycker sin befolkning eller om ekonomiska avgöranden gör det nödvändigt att flytta måste det avgörandet vara upp till varje person. Var någon ska bo är ett beslut som bara kan fattas av den personen.

Vi vill förstås se en värld helt utan gränser, men även inom ramen för nationalstaten Sverige måste det genomföras nödåtgärder:

Sverige måste för det första skrota tillämpningen av Dublinförordningen, den som flytt till Sverige måste få stanna i Sverige och inte riskera att skickas tillbaka till något annat EU-land
För det andra måste Sverige måste utfärda humanitära visum på alla ambasader så att människor kan ta sig hit med reguljärflyg och -färgor.

För det tredje måste Sverige åka och hämta människor i flyktingläger och krigsområden som inte har möjlighet att ta sig hit för egen maskin. Detta görs enklast genom att kraftigt höja antalet kvotflyktingar Sverige tar emot.

Inga nationer och inga gränser kan tillåtas sätta stop för människors frihet att fritt bosätta sig var helst de vill.

Tack för mig.

Kategorier
Klipp

Entreprenörskap™ – klassfred på nyspråk.

Facebook-event: https://www.facebook.com/events/355642204593926/?fref=ts ♡ ☭…

Kategorier
Klipp

AÅAs 1 maj tal 2014, Lund

Detta talet hölls på ”Revolutionär 1 maj Lund 2014”: ”Jag kommer från förbundet Allt åt alla Lund. Jag är här

Kategorier
Klipp

Rädda Borgarparken – förtäta Professorsstaden istället!

Aktion i Professorsstaden mot orättvisa förtätningar.

Det är skillnad på folk och folk. När man förstör parker och gröna ytor i miljonprogrammen är det ingen utom oss som bryr sig. Men när man pratar om att bygga i de rikas områden tar det hus i helvete.

Vi som inte vill göra bostadskarriär, vi som bara vill ha någonstans att bo – oss kan man trampa på utan konsekvenser. Allmännyttans bostadsområden blir trängre och trängre, gråare och gråare och mer och mer tätbefolkade men ingen skulle någonsin få för sig att inkräkta på villaägarnas områden och deras perfekta gräsmattor. Vi som inte har egna trädgårdar behöver våra parker mycket mer än de som redan äger hundratals kvadratmeter gräsmatta. Vi som bor i hyresrätter äger istället gemensamt våra parker.

I Tunaområdet där Professorsstaden ligger är det gott om både privata och offentliga grönytor, trots att området ligger mitt i stan och ”vinsterna” på att förtäta skulle vara skyhöga. Men på platser som Klostergården, Norra Fäladen och Linnero – platser som redan från början var byggda som tätat bostadsområden – pressar nu kommunen in ny bebyggelse utan att ta hänsyn till behoven hos de hyresgäster som finns. När boende försöker hitta alternativa platser att bygga på i utkanten på områdena istället för mitt i våra gemensamma parker blir svaret konsekvent att det inte går – då kommer de nya höghusen för nära villor i områden bredvid.

Vi i Allt åt alla har i flera år engagerat oss mot stadens orättvisa förtätningsprojekt, och försökt påvisa hur dessa är baserade på en institutionell inställsamhet till de mer bemedlade lundaborna och ett förakt för Lunds arbetarklassområden. Eftersom budskapet inte verkar gå hem hos politikerna när vi använder flygblad, insändare och demonstrationer tänkte vi att det var dags med ett praktiskt experiment. Vi skapade därför ett fejkat förtätningsprojekt i Professorsstaden, och precis som vi hade förväntat oss tog det hus i helvete innan de inblandade insåg att det var en bluff. När vi protesterar i våra områden möts vi bara av förakt och blir kallade bråkmakare, men när borgarna reagerar så är det ”marknaden” som talar genom ”engagerade bostadsägare”. Vi vägrar leva i en stad och ett samhälle som gör skillnad på folk och folk, där demokratisk kontroll över stadsplanering konsekvent riggas för de som redan har.

Vi kommer att fortsätta att kämpa mot alla förtätningar av våra områden som bygger på inhägnande och förstörandet av gemensamma ytor, för en rättvis stadsutveckling och för arbetarklassens makt över sin livsmiljö och i slutändan hela samhället. Vi kommer att fortsätta ta striderna även om det hotar marknadsvärdet på de besuttnas lyxvillor. Därför säger vi: ”Rädda Borgarparken – Förtäta Professorsstaden!”

Allt åt alla Lund, 21 april 2014 

 

Kategorier
Klipp Media Stockholm

Den Röda Tråden: Höjda röster, hårda strider och hörda krav. 2014-03-05

Inför 8 mars lyfte vi fram en feministisk stafettpinne. Den andra vågens feminism har nu pågått i närmare 50 år – men hur mycket har vi lärt av varandra? Vad har kvinnokampen resulterat i och hur har den förändrat samhället?
Och hur för vi – med de erfarenheterna i ryggen – kvinnokampen vidare idag?

För att tala om dessa frågor möts fyra feminister från fyra organisationsprojekt i fyra olika tider.

Videoklipp från föredragen:

Susanna Municio

Sofia Karlsson

Maria-Pia Boëthius

Margareta Garpe

Debatt