Efter en kort dag på barrikaderna är det lätt hänt att man behöver ta igen sig med en lång kväll på Milano Bar & Grill. Vi samlas där för att äta en pizza och ta ett par glas. Folk jag möter på jobbet kallar mig fortfarande ung men jag har blivit en av de gamla i våra sammanhang, det vi kallar den utomparlamentariska svängen, enbart genom att hänga kvar, vägra lägga ner och vara ovillig att skaffa mig det som andra kallar ett liv. Istället har min dumma röv bitit sig fast i träet och genom flisorna talar den till mig och ber mig att beställa in jordnötter och en till öl, den vill att jag sitter ner och fortsätter prata om det ständiga och urtvättade temat ‘organisering’.
Vi är ett litet gäng som sitter långt in på natten, på de slitna möblerna som formats av pilgrimernas otaliga kyssar genom årtionde. I dessa situationer blir det så gott som oundvikligt att man förr eller senare börjar tala om förr i tiden, och osmickrande nog kan det till och med vara så att det är jag som för in samtalet på den tråden. Det är svårt att måla annat än hötorgskonst med färgen nostalgi och det tenderar att förgifta många samtal, men lika svårt är det att inte kategorisera och att jämföra, att inte tala om det som är motsatsen till nu. Ibland är det tack och lov de unga som frågar mig om något.
De kan till exempel föra på tal och fråga om demonstrationer. Hur var det nu med demonstrationerna som var så mycket vanligare förr i tiden? De frågar kanske eftersom det är den allmänna uppfattningen att coronapandemin svepte iväg med demonstrationerna i stan. Det är för övrigt, som av en händelse, också förr i tidens demonstrationer som jag både vill och tänker berätta om här och nu.
Oavsett hur det börjar så vet jag hur det fortsätter. Med ett par gester skapar jag en paus i samtalet och i tystnaden dricker jag en bit av min öl, tar mig om näsan, drar handen genom mitt hår och tittar ut mot gatan. När jag sen är färdig med min scen så drar jag till minnes. Sen börjar jag att tumma på sanningen.

Det var ofta demonstrationer och det fanns flera olika sorter. Det var demonstrationer och motdemonstrationer som var tradition; första maj, salem, kristallnatten, åttonde mars och den som var i stockholm varje sommar; och så fanns det dom som inträffade för att något fruktansvärt hade hänt, att någon blivit mördad eller att någon blivit bombad, eller för att SD bestämt sig för att komma till stan. Ja på en motdemo kunde det ofta bli rätt vilt.
I efterhand kan jag konstatera att just den sorten var att föredra för den som uppskattade en bra demonstration, om man inte hade oturen att va just den som blivit mördad eller bombad, eller för den delen oturen att man lät sig beröras av bomber och mord. Tack och lov, och samtidigt tyvärr, är allting mer komplicerat än att det kan generaliseras och slipas ner till det ena eller det andra, och det var ofta tillsammans med andra människor i en fet demonstration, alltså i en stor cermoni, som vi kunde hitta både tröst och energi. Många demonstrationer har haft likheter med begravningar.
Men oavsett, när känslorna är heta och synliga så blev stunden också mer värdefull och man ångrade inte att man trotsat det inte alltid strålande vädret. Tvärtom kunde riktigt risig väderlek bidra till ögonblickets styrka. Men det får ju sägas att i de flesta fall bidrar inte skitväder, utan tvärt om, det ifrågasätter.

Jag avbryter mig själv när en kebabtalrik kommer in på bordet. Vi följer kyparen med blicken när han gör en extra tur för besticken. Vid bordet bredvid talar tre män om gamla högstadieskolor. På andra sidag gatan, genom de stora glasrutorna, kan man se skuggorna sträcka sig upp för husfasaderna mot toppen dit solens sista strålar fortfarande når. Kyparn kommer tillbaka med besticken.
Och sen demonstrerade ni? Det frågar en av personerna runt mig vid bordet.
Nej, svarar jag.

Reaktiva demonstrationer behövde ofta hända rätt rappt för att de skulle spela någon roll, ju förr desto bättre, och i många fall var det till gagn att ha väldigt lite tid, i motsats till för mycket tid, för att få något att hända. I bästa fall hade man en tidsram på ungefär fem dar. Ont om tid kunde exempelvis användas som en ursäkt för att inte affischera.
Det gick också att skylla på att man hade bråttom för att undvika att ge inflytande till medarrangörer, vilket i sin tur innebar att man slapp sitta på möten tillsammans med representanter från välmenande föreningar, med blott en handfull medlemmar och nominal verksamhet, och att lyssna på hur någon tjomme intensivt driver frågan om varför vi inte kan låta hela tåget och alla som deltar gå baklänges. Det kommer att väcka uppmärksamhet, säger han, och är inte det hela poängen, fortsätter han. Det blir som en symbolisk kommentar på hur hela samhället är bakvänt, avslutar han.
Trots vissa infall som fick avstyras så diplomatiskt som de närvarande var kapabla till så försökte vi ofta pröva nya sätt att göra demonstrationer på. Demonstrationer och manifestationer var till skillnad från idag så pass vanliga att en slags leda ofta infann sig, vilket innebar att vi gärna gjorde ett försök att utveckla konstformen. Hur gör vi det här på ett nytt sätt, det var en fråga vi ofta ställde oss. Det ska dock sägas att vi inte alltid var de piggaste eller de mest fantasirika skaparna, och ofta var våra nya grepp inte mer än en tanke på att göra det motsatta. På ett möte kunde debatten gå het som om vi skulle hålla talen före att vi gått istället för efter marschen, eller om vi skulle ta vänster istället för höger när vi korsade Vaktmästargatan.

Dagarna innan en stor demo kunde jag vakna långt innan det var nödvändigt. Jag minns hur jag blev uppfylld av en konstig energi som hindrade mig från att göra annat än att sitta vid fönstret och titta på bilar som passerade och människor som huttrande rörde sig ute på en kallmorgon.
Det bubblade i mig men det hade ingenstans att ta vägen. När det blev för outhärdligt så la jag min panna mot fönstret och fokuserade på känslan av kylan som strålade in i mitt huvud. Som för att undersöka skillnaden la jag min hand mot elementet, och höll kvar den där lite för länge. Jag strök mina heta fingrar behagligt över min kind, men det här hjälpte mig bara så länge.
Jag behövde ta mig ut. Armarna hade svårt att hålla sig stilla när jag tog på mig min tunga vinterjacka och gick ut på gården för att röka en av mina sista festcigg. Jag kände på tändarens plast och på det kyliga spetsiga hjulet, stirrade på gnistorna och kände lukten från lågan som om det vore första gången. Jag söp in det andra blosset och jag följde röken in i munnen, genom strupen och ner i lungorna, sen väntade jag i en, två, tre, fyra sekunder och sen följde jag röken tillbaka från lungorna, genom strupen och ut genom munnen och vidare genom luften ut till den ljusa himlen. Jag försökte följa röken så länge jag kunde, tills ljuset från himlen stack mig i ögonen. Frosten tryckte mot mina kinder, mina fingrar och mina tår. När jag stampade med fötterna så smattrade gruset under mig. Kylan fick allt att framstå mycket klart och jag brast ut i ett leende som leddes av den vänstra mungipan. Det är nu det gäller, det vill jag tro att jag tänkte. Det är nu det gäller. Det är nu det händer. Det är nu det gäller.

Är du färdig snart, frågade en av de unga. Nej, jag kommer aldrig bli färdig. Talen ja. Där har vi ett hantverk som vi ofta inte ville röra vid när det nalkades demo. Alla var vi aktivister i ideologiskt drivna föreningar men när det kom till kritan var det oftast inte en jävel som ville framföra sin åsikt på allmän plats. Ofta var talen dåliga, eller så var de riktigt dåliga. Skillnaden bestod i upprepningar av samma gamla floskler, eller en stakande och lång föreläsning om en strejk vid ett grustag på 1930-talet. Men sanningen är ju också att vi oftast inte, eller någonsin, letade efter kvalitet. Det var alltid representation som vi sökte; ju fler talare från olika föreningar, desto fler människor hoppades vi locka till tågen. Det var alltid målet, att tåget skulle bli så stort som möjligt.
När jag tänker tillbaka på det, så är det svårt att säga vad vi egentligen ville med folksamlingarna. Det hettar till lite i ansiktet och det är ansträngande att erkänna att för många av oss var tågen ett mål i sig själv och att det ofta inte fanns någon annan plan än att om vi gjorde ett tåg tillräckligt fett så skulle något lösa sig och något annat uppenbara sig. Men samtidigt, demonstrationerna var vad vi hade och demonstranter var vad vi var; det var vår kultur. Det går att föreställa sig att vi borde tänkt på dem mer som medel för att uppnå andra mål, och chanserna är väl i så fall goda att vi försökt oss på något annat, som om det hade funkat så mycket bättre. Om vi gjort något alls det vill säga, vilket ändå är den största farhågan om vi tillåter mig att ha ännu en åsikt. Vi kunde också fokuserat mer på hur demonstrationerna kunde ha anpassats och formats för att uppnå de målen vi hade.
Nej, avbryt mig inte. Så klart fyllde ju demonstrationerna syften utanför sig själva också, för frågorna vi drev och kanske framförallt för den lilla rörelsen vi hade. Ibland behöver vi tillställningar för att träffa folk och för att känna av gemenskapen, det är sant nu som då även om vi kanske inte alltid är villiga att formulera det. Ärligt talat kanske det finns mycket vi gör av bra anledningar men som vi inte helt förstår. Men, men, men, det skadar ju inte heller att fatta vad man håller på med.

På dagen kunde det alltid vara något som krisade, men oftast gick det egentligen helt utan annat än personliga problem som stressen att behöva tänka på allt eller den nervösa skräcken inför att tala. Det är enkelt att hålla en samling förstår ni, allt man behöver är en tid, en plats och ett löfte. Löftet är att inte svika, oavsett vad som händer så kommer man vara där, och det löftet får man inte ens överväga att bryta. Så länge människor var helt säkra på att det kommer att hända så var de benägna att dyka upp.
De tillbehör som blivit synonyma med en offentlig samling var oftast helt överflödiga. Ljudsystem var bara bra om man ville spela musik eller stod brevid en motorväg, annars räcker det om man talar högt och det blir mäktigare också. Megafoner förstör slagord och ramsor; alltid bättre utan. Banderoller? En schysst banderoll är en schysst banderoll, men om man inte har några schyssta idéer till en schysst banderoll så är det inget som inte kan lösas på plats med ett lakan och en sprejburk.
När dagen kom så spelade ingenting någon roll längre. Det fanns tusen grejer man kunde ha gjort och tusen grejer som man hade försummat. Nu skulle allt affischerande, allt nätverkande, allt postande ge sin utdelning. Bara det kom tillräckligt många så spelade det ingen roll vad som hände sen.
Och så, när man väl kom till samlingsplatsen en bit innan så var det alltid en eller ett par stackare som väntade. Vid det laget så hade allting lämnat kroppen efter flera dagar av konstiga känslor. Klockan är tjugo i. Det är nu det händer. Kanske gick jag fram och pratade med de som redan hade kommit, men troligare är att jag inte säger något alls. Nån kommer fram och frågar, är det här demonstrationen?
Ja, svarar jag. Mycket riktigt.
Jag sveper med blicken runt den öppna platsen, tittar på varenda kotte som rör sig på stan. Är de på väg hit? Är de mina? Långt borta ser jag kamraterna komma gående med pinnar över axlarna och jag följer dem med blicken tills de blir stora nog att säga tjena, hur är läget?
Är allt klappat, frågar jag istället. Är allt klart?
Allt är ordnat. Nu finns det inget mer att säga.
Fler människor dyker upp och samlar sig i klungor runt banderollen som ligger på marken. Kroppsspråket hos de som kommer tidigt har förändrats. Axlarna har åkt ner och de söker inte längre med blicken. Klockan slår prick avmarsch. Alltid är det någon som frågar, kommer det inte flera? Jag säger ingenting. Tack och lov är det någon annan som svarar.
Vi väntar en stund till, säger de.
Det kommer flera, och snart är vi jag vet inte hur många. Tåget kan inte vänta länge. Jag blir tvungen att säga något och använder rösten som jag aldrig använder och ropar att nu är det dags. Kom igen, upp och hoppa. Folk vet vad som gäller och ställer sig i ordning. Fyra och fyra försöker något tappert säga.
Jag frågar någon eller så frågar någon mig, är vi redo?
Jag vet inte, svarar jag. Nu kör vi.
Vi rör på oss och trevande försöker vi börja skrika. Vi lyfter banderollen så högt vi kan och vi går så långsamt vi kan genom stan. Vi känner oss säkrare och säkrare och skriker högre. I en paus i slagorden tar någon tillfälle och ropar något jag aldrig hört tidigare. Jag står i mitten av tåget och jag är omsluten av människor som jag inte känner. Jag vet inte längre vad som händer. Massan har helt och hållet tagit över. Det är människorna runt mig som leder mig genom gatorna. De tar mig till platserna jag sett varje dag, de rör dem med sina tusen vänliga händer och gör dem till nya. De tar mig till platser jag aldrig sett och aldrig heller kunnat föreställa mig. Husen strålar mot mig och jag möter blicken hos människor vi passerar och ler mot dem. Jag är så innerligt tacksam. Jag väntar varje dag på att de ska lyfta mig på nytt och bära mig vidare.

2024-10-18