Stockholm är ett vidsträckt landskap av tätt sammanbyggda öar, som separeras av ojämlikhet. När överklassen redan vid förra sekelskiftet byggde sina villastäder gjorde de detta för att bilda reservat för sig själva. Platser som de fortfarande isolerar sig på, utan att anklagas för att segregera sig medvetet. Arbetarklassens platser i Stockholm har varit utbredda, men en hårdare ton kring både bostäder och offentliga platser har koncentrerat antalet orter och utrymmen. Torgen i förorterna säljs, biblioteken stängs, grönytorna mellan husen försvinner och bostäderna omvandlas eller säljs och görs till andrahandshotell. Alla dessa öar delas upp, och samtidigt hålls samman, av en överväldigande infrastruktur, med enorma motorvägar och ett avgiftstungt kollektivtrafiksnät. På så vis skapas en ojämlikhetens geografi med högst medveten koncentration och åtskillnad av klasser och ett minskat antal allmänna utrymmen fria från konsumtion.

Utvecklingen i Stockholm har slagit hårt mot alla oss som kämpar. Det är smärtsamt att se på när samma människor som är ansvariga för världens dyraste sjukhus nu ska hantera en pandemi. Kapitalets form för att expandera har under en längre period inriktat sig på att göra ett intrång i välfärden. Nya Karolinska är ett monumentalt exempel, men många ansträngningar har gjorts för att minska samhällets motståndskraft. Utförsäljningen av vårdinrättningar och minskad makt över arbetsplatserna är några exempel. Det har skett ett skifte från att stötta de verksamheter som behöver mer resurser mot att belöna de som kan visa goda budgetresultat. Inte minst har kapitalet inriktat sig på att upprätta en strukturell underbemanning som under pandemin visar sig med full effekt. Allt detta är det landskap som vi tillsammans verkar i. Det är vår vardag och samtidigt en arena för olika kamper som vill stoppa det våld som kapitalismen är.

Vad är då Allt åt allas Stockholms position i dagens läge? Vart står vi i det här landskapet? Att existera och reproducera sig som grupp är inte ett mål i sig, utan gruppen måste existera för ett tydligt syfte. Vår strävan är att i landskapet flytta fram arbetarklassens position. Målet är så klart att finnas till för viljan, ambitionerna och drömmarna som ryms i gruppen, men i slutändan med syftet att ta små steg mot ett klasslöst samhälle. I den processen kommer vi inte vara en spjutspets i en kommande strid, men en utsträckt hand till alla som delar visionen om en framtid värd att tro på. Vi är en liten del i en mångfald av aktörer som här och nu sår ett hopp om en blomstrande framtid.

Vi tror att de konflikter som finns synliggör sprickorna i kapitalismen. I den processen bildas nya gemenskaper som genom sin kamp kan förtydliga motsättningarna och det ohållbara i rådande ordning. Alla kämpande kollektiv är för oss gemenskaper som samtidigt uppstår i den konkreta konflikten, som de driver på i den allmänna kampen. På det viset uppstår den cykliska relationen mellan konflikt och kamp. Vi tror därför på en väg framåt som består i att elda på och stödja alla sammanhang som utgör en intervention i det borgerliga samhället. Såväl i Stockholm som i hela Sverige och transnationellt.

Vi tror att detta är stegen för att börja bygga en revolutionär infrastruktur. I Stockholm finns överallt sammanslutningar av grannar, stridande arbetarkollektiv, queera gemenskaper, feministiska rum och kreativa platser som inte ska behöva vara öar, utan tillsammans bilda ett tunnelbanenät för revolution. Vi måste tillsammans erövra det som kapitalet ringat in som sitt och återskapa det som något gemensamt. Varje förortstorg som ägs av företag, alla vårdcentraler som reats ut och den kollektivtrafik som tyngs av avgifter och reklam. Allt ska omvandlas och istället täcka de behov som vi verkligen har. Genom att göra allt gemensamt rör vi oss mot målet som ligger i namnet – allt åt alla!