Lördagen den 24 maj avslutade Sverigedemokraterna sin turné inför Europaparlamentsvalet på Norrmalmstorg i Stockholm. Bakom kravallstaket och framför ordet ”yttrandefrihet” inramat av ett rött hjärta, talade partiledare Jimmy Åkesson i en dryg timme. I folkmassan som samlats på torget stod en gles skara SD-anhängare framme vid staketet. Bakom dessa stod tusentals antirasister, som med plakat, burop och vända ryggar markerade sitt motstånd. Under våren har Sverigedemokraterna framträtt på öppna platser i en rad svenska städer, och varje gång mötts av motdemonstranter. På arbetsplatser, skolor och torg har en folklig antirasistisk protestvåg vuxit fram, som också hittat egna uttrycksformer, alltifrån brevbärare som vägrat att dela ut partiets propaganda till elever som vägrat ta emot SD på skolbesök. Som alltid har motdemonstrationerna skett i växelverkan med polisen, som kommit att tillämpa en allt märkligare strategi mot protesterna. Ett uppmärksammat exempel på detta är fallet med den motdemonstrant i Örebro som den 22/5 delgavs misstanke om hets mot folkgrupp på grund av att han burit en delfin- och regnbågsprydd banderoll med orden ”inga fascister i vårt Örebro”.
Även på Norrmalmstorg riktade polisen in sig specifikt mot de som bar plakat, bland annat med motiveringen att plakaten utgjorde ett ”störande av allmän sammankomst”. Demonstranter blev ombedda att ta ned sina plakat, på vilka det bland annat stod ”Vägra normalisera rasism” och ”LOL”. När de ifrågasatte polisens beslut blev de bortsläpade och i vissa fall även brutalt nedbrottade på marken. De fick inte en chans att säga ifrån. Även de som deltog i antirasistiska talkörer och skramlade med nycklar varnades. Många släpades eller bussades bort från platsen. Hamngatan spärrades av vilket hindrade hundratals antirasister att sluta upp på torget. På så sätt ville polisen bryta upp och skikta folkmassan i olika sektioner som kunde kontrolleras var för sig. Flera av de personer som fördes bort var rasifierade, och beskrev att de blev utplockade bland sina vänner, vilket föranleder misstanken om rasprofilering från polisens sida. Det var uppenbart att polisen hade svårt att hantera situationen och ingrep på oklara grunder mot de tillsynes godtyckligt utvalda motdemonstranterna.
Sverigedemokraterna vill göra gällande att deras yttrandefrihet är hotad och framhåller de senaste veckornas protester mot sin valturné som ett kvitto på detta. Sverigedemokraterna har rätt: yttrandefriheten är tveklöst hotad. Men det är rasismens normalisering och det krympande utrymmet för antirasistiska protester som utgör hotet. Ju större och folkligare den antirasistiska rörelsen blir, desto mer våldsam och omfattande blir repressionen av den. Ur ”demokratisk” synpunkt har den senaste vågens protester varit exemplariska. Att skramla med nycklar, bua eller ropa slagord är ett fredligt sätt att markera motstånd. Sverigedemokraterna har bemött detta genom återkommande utfall mot de ”vänsterextremister” de menar orkestrerat protesterna.
Sverigedemokraternas valturné misslyckades – ur motståndet växer nu en livlig och bred antirasism fram som använder och utvecklar nya strategier. Men polisens agerande ställer oss inför allvarliga frågor. De tycks varken veta hur de ska hantera mängden demonstranter eller den inkluderande, fredliga tonen, och har valt att bemöta fullt legitima protestyttringar, som kritiska plakat och burop, med en slags nolltolerans mot motstånd. Att polisen i söndags tvingade de som bar plakat att ta ned dem, och bar bort de som vägrade, är mycket allvarligt. Det kan knappast motiveras utifrån att plakaten och slagorden stört SD, som kunde genomföra hela sitt möte. Det vi ser här är hur ordningsmakten träder in som en sorts åsiktspolis som inte tolerar något uttryck för motstånd. Om det tidigare var oacceptabelt blåsa i vuvuzuela men helt okej att bua eller hålla upp plakat, är det numera oacceptabelt att bua eller hålla upp plakat, men fortfarande, sägs det, helt okej att vända ryggen till. Om denna utveckling håller i sig, kommer polisen snart att börja släpa bort även de som står med ryggen till. Risken är att den enda protesten som kommer att tolereras är en fullkomlig tystnad, det vill säga, ingen protestyttring alls. Vi hamnar i en situation där demokratin äter sig själv, där rätten att visa misstycke mot en rasistisk politik fråntas samhällets medborgare, och det sker med yttrandefriheten som argument. Vilka formuleringar och talkörer som är legitima blir upp till poliserna på plats att avgöra, vilket öppnar upp för ett enormt godtycke.
Det är givet att normaliseringen av rasism påverkar i vilken utsträckning och med vilket mått av våldsamhet polisen griper in mot det antirasistiska motståndet. SD har, åtminstone inför den demokratiska institutionen och rättsväsendet, lyckats etablera bilden av sig själva som ett fullt legitimt parti. Men finns det en primär yttrandefrihet som föreskrivs det parlamentariska partiet, oavsett dess ideologiska innehåll? Om vi ser till hur det stora flertalet som inser den reella faran i detta ideologiska innehåll blir tystade, bortburna, berövade sina plakat och skingrade av polisen – då måste vi svara ja på denna fråga. Här blir det tydligt hur polisen fungerar som ett instrument i den normaliseringstendens som nu hotar att uppgå till ungersk eller, i värsta fall, grekisk dimension.
När gränserna för vad vi ska göra förskjuts till förmån för den normaliserande fascismen måste vi se och uppmärksamma vad som pågår runtomkring oss. Därför fortsätter vi att varje dag protestera mot fascism och rasism. Därför backar vi inte när polisen säger åt oss att vara tysta. Den antirasistiska folkrörelse som är i färd med att växa fram och finna sina arenor och uttryck kommer inte att låta sig hejdas.