Sett från kapitalsidan kallas dessa bolags ekosystem ibland för en plattformsekonomi, i vilken de sedan sorterar till olika undergrupper beroende på typen av verksamhet som inhägnas. Men vad är en plattform? Det mest allmänna svaret är ’en mellanhand’, en funktion som kopplar samman autonoma producenter av en tjänst med de som köper den, till exempel Uber, Yepstr och Tiptapp. Det kan även handla om producenter av ’content’ som kopplas till annonsörer som vill synas i detta contents sammanhang, till exempel Facebook och Google (eller Instagram, Whatsapp, Youtube och Periscope som ägs av de två förstnämnda). Det finns också äldre exempel, som stockholmsbörsen, numera ägd av Nastaq och profiterar passivt på transaktioner av finansiella tillgångar genom sitt naturliga monopol på sådan handel.

Nick Srnicek var i sin bok Platform Capitalism (2016)  först ut med att skapa en taxonomi över denna miljö, och han delade in den i fem huvudsakliga kategorier varav jag nedan kommer fokusera på Lean platforms. Det som definierar en sådan är enligt Srnicek tendensen till maximal outsourcing av företagets funktioner till externa aktörer, inte minst till arbetarna själva. Det är dessa vi normalt kallar för gigföretag. Till skillnad från andra kategorier av plattformar är han ganska ointresserad av dessa, de avfärdas som ett bubbel-fenomen, en företagsmodell som aldrig kommer överleva dagen då hypen lägger sig och finansmarknaderna vänder nedåt.

Lean platforms är mycket riktigt finansiella verksamheter, kvalitativt annorlunda de bemanningsföretag med vilka de ibland sammanblandas, och de måste förstås som en produkt av stagnationen. Behovet av dem kommer från nya sfärer av det sociala liv företagen har potential att inhägna, och möjligheterna för dem att existera kommer från det överflöd av kapital på jakt efter möjliga investeringar (se den separata texten om finansialiseringens framväxt i detta nummer). Det senare är skälet till att hela segment av plattformsföretag kan komma undan med röda siffror i ett decennium utan att investerare hoppar av och över till nästa potentiella marknad på uppgång; det finns inte tillräckligt många sådana marknader för att täcka den finansiella sektorns behov.

Många kommentatorer spådde fenomenets död efter plattformföretagets WeWorks katastrofala börsnotering 2019, då bolaget gick från en värdering på över fyra hundra miljarder till konkurs på mindre än en månad. Detta till trots har investeringarna fortsatt flöda in i plattforms-startups med exakt samma företagsidé: 

1. Identifiera en gemensam aspekt av samhället, det vill säga, där det sociala livet inte medieras av varuutbytet men potentiellt skulle kunna göra.
2. Skapa en marknad där det samhälleliga behovet kan efterfrågas som en monetariserad tjänst underordnat och koordinerat genom en plattform.
3. Konkurrera ut det icke-kapitalistiska beteendet genom att subventionera tjänsten i så hög utsträckning att tanken på att få sitt behov tillgodosett utanför marknaden framstår som irrationellt.

På detta sätt försöker Voi konkurrera ut det olönsamma fenomenet ’att gå från punkt A till punkt B i staden’, Tiptapp att slänga sitt eget avfall, Foodora att hämta sin egen mat. Det existerar ingen efterfrågan för dessa tjänster under ’marknadsmässiga premisser’, bolagen kommer aldrig skapa något mervärde genom exploateringen av arbete enbart, eller kanske inte ens över huvud taget. Likt alla privata verksamheter försöker de reducera sina lönekostnader, och därigenom sina förluster, men få skulle använda Foodora om kostnaden för tjänsten var sådan att företaget gjorde vinst, ens givet den slavlön buden för tillfället försöker överleva på. Det skulle inte vara ekonomiskt rationellt för särskilt många att ta en Voi stenkastet från Medborgarplatsen till Skanstull om priset skulle täcka inköpskostnaderna för elsparkcykeln och lönen för de som laddar den. Det är för att täcka denna förlust i löpande utgifter företagen behöver kontinuerliga investeringar av riskkapital, då företagens förluster är inbyggda i själva verksamhetsidén. Varför går investerare med på den premissen?

Svaret finner vi i produktionen av beteendeförändrande narrativ. WeWork presenterade för såväl deras användare som för finansmarknaden en vision om ett annat arbetsliv präglat av kvasikommunitära värden (”We, not I” — med udden riktad mot Apple), en häxbrygd grundaren Adam Neumann utvann genom att kombinera nyliberalismens och den israeliska kibbutzens tankegods. Denna ideologi var varan. First Adopters på Manhattan svalde budskapet bait and sink, och kapitalet tryckte in sådana absurda summor att verksamheten, som inte var något annat än ett sekteristiskt co-working space, kunde etablera sig över hela världen. För finansmarknaden betyder narrativ som dessa börsvärde, prissättningen baseras på en potentiell framtida avkastning, det är historien om vägen dit som ska säljas. I WeWorks fall blev absurditeten i projektet dock för påtaglig, grundarens galenskap för uppenbar; narrativet sprack.

I Sverige sträcker sig Vois visioner till en omdaning av det fysiska rummet. På deras site är det första vi möts av ett genretypiskt budskap: Reimagine your city: Our cities are changing, help set the pace. De lanserar konceptet 15-minutersstaden som ett paradigmskifte för stadsplaneringen och försöker positionerar sig politiskt nära en urban medveten medelklass i deras löften om att kämpa för en bilfri, ekologiskt hållbar stadsmiljö; We pledge to foster a reimagination of our streets powered by the people. Som ett led i detta projekt har Voi producerat alternativa detaljplaner för delar av Södermalm. De kommer sannolikt aldrig omsättas i faktisk planering på grund av det kommunala planmonopolet, men det är inte heller poängen. Då Voi, likt dess motsvarigheter, aktivt behöver skapa efterfrågan på dess tjänster behöver de ett växande momentum, ett narrativ; företaget måste bli en rörelse. När Linda Piras ’Workish!’ skulle rädda förorten genom att proletarisera dess barn var detta bara ett ovanligt patetiskt försök.

Företagen har två utvägar för att inte följa WeWorks öde. Den första är möjlig genom att under tillräckligt lång tid, i tillräcklig utsträckning, subventionera fram ett förändrat levnadsbeteende för ett segment av befolkningen stort nog för att kunna utgöra en konsumtionsbas även utan subventioner. På gränsen till att uppnå detta befinner sig Spotify, vars ursprungliga idé siktade in sig på att inhägna fildelningskulturen och långsiktigt förändra samhällets musikkonsumtion. Med hjälp av över tio års kapitalinjektioner, för att kunna erbjuda sitt bibliotek av musik till ett pris som är lägre än vad uTorrent är omständigt, har de nått en storlek som börjat bli lönsam. Den andra vägen är ren spekulation och baseras på en börsintroduktion när narrativet är som starkast. 

I varje steg på vägen, ett bubbelfenomen eller inte, extraherar dessa plattformar ett biopolitiskt värde. Det samhälleliga livet är vad som monetariseras. Plattformsföretagen skapar bara i undantagsfall ekonomisk aktivitet som inte redan existerat utanför marknadens gränser, och vi kan genom att betrakta dem få ett mått på värdet av det gemensamma. Kapitalister fick en gång i tiden sitt namn för att de tillförde kapital till en produktionsprocess, det var genom detta sociala kontrakt som mervärdet fick samhällelig legitimitet, även i stora delar av arbetarklassen. I vår postfordistiska tid har detta kontrakt lösts upp helt och hållet, arbetskraften och det samhälle den verkar i tillgodoser alla dessa behov. Kapitalet har distanserat sig, svävar ovanför som en rent parasiterande kraft. Det finns inget samhälleligt behov som skulle gå förlorat, inga funktioner skulle fattas oss, om vi klippte bandet.

Mycket kritik har riktats genom åren mot politiskt arbete i formen av kampanjer, opinionsbildning och som ansetts för mediatillvänt, också inom vårt eget förbund. Vad gigekonomin dock lär oss är att många avgörande aspekter av vårt postfordistiska samhälle är immateriella, även strikt ekonomiska sådana. Några som förstod detta var SUF Stockholm, när en handfull personer fick plattformen Yepstr att kämpa för sin överlevnad genom att skapa motnarrativ under företagets etableringsfas. Finansialiseringen har sammanflätat värdeskapandet med samhällets kulturella strömningar, och i en postmodern ekonomi behövs en postmodern politik.