Nyligen blev den tyska organisationen SOS Humanity åtalade för brott efter att deras fartyg deltagit i en räddningsinsats på Medelhavet. Italienska myndigheter anklagar dem för att ha vägrat lyda order från Libyens kustbevakning och hävdar att SOS Humanity inte fått klartecken från libyska myndigheter innan räddningsinsatsen påbörjades. SOS Humanity menar å sin sida att anklagelserna är absurda då räddningsinsatsen skedde på internationellt vatten. De menar även att de var på plats först och inledde räddningsinsatsen varpå libyska kustbevakningen dök upp och hotade besättningen till livet. Dramat slutade med att 77 personer togs ombord på Humanity 1, ett 20-tal förs tillbaka av den libyska kustbevakningen och en person misstänks ha drunknat.

Det politiska skiftet från flyktingkrisen 2015 till idag har nog inte undgått någon. Och vad är resultatet av den tilltagande rasismen och fascismen i Europa? Svaret är hårdare kontroll av gränser, färre räddningsfartyg på Medelhavet och ett ständigt stigande antal drunknade flyktingar.

EU:s nya Migrationspakt

Vad som började med en förhandling inom EU gällande hur medlemsländerna skulle fördela flyktingmottagande mer “rättvist” mellan sig har idag urartat. Den nya migrationspakten som planeras träda i kraft efter EU-valet 2024 “undergräver den grundläggande rätten att få söka asyl och kommer resultera i ökat lidande för migranter och asylsökande” enligt Civil Right Defenders.¹

Istället för en migrationspakt där EU-länder tar ett gemensamt ansvar för de som söker asyl så har man hittat på en “solidaritetsmekanism” – som i själva verket är en skymf mot ordet solidaritet. Den innebär att länder kan välja att inte ta emot flyktingar om man istället betalar in pengar till en fond vars syfte är att förstärka EU:s gränser. Bland annat ger fonden pengar till länder utanför EU för att de ska förhindra människor från att ta sig hit. Så istället för att stötta livräddningsinsatser på Medelhavet finansierar man Libyens kustbevakning så att de kan förhindra människor från att ta sig över till Europa.

Migrationsminister Maria Malmer Stenergard tillkännagav i mars att vår främlingsfientliga regering kommer använda sig av solidaritetsmekanismen i migrationspakten och betala för att slippa ta emot asylsökande. Priset kommer bli 20 000 euro per asylsökande, enligt DN, och migrationsministern står redo med plånboken.²

Screening och utvisning till tredje land

Med den nya migrationspakten kvarstår principen att asylansökan ska ske i det EU-land som man först anlände till. Detta innebär att länder som Italien, Grekland, Cypern eller Malta, precis som idag, blir ansvariga för en stor del av EU:s asylprövningar. Men varför har dessa länder gått med på detta? Svaret ligger i de nya screeningprocesserna och det ökade fokuset på deportation eller ”återvandring” som migrationspakten innehåller.

Det hela kan sammanfattas på följande vis. När en “irreguljär inrest” person korsar EU:s gräns kommer denna hamna i ett ankomstläger där man i princip är frihetsberövad. Först görs en screening varpå den asylsökande med stor sannolikhet kommer hamna i ett snabbspår där asylprövningen görs på max tolv veckor och där man saknar samma rättigheter som i en vanlig asylprocess. Om man sen inte beviljas asyl placeras man direkt i en utvisningsprocess som även den får ta max tolv veckor. Men vart ska då dessa människor utvisas? Här kommer idén in om att man inte behöver bli utvisad till sitt hemland utan att man i allt högre grad istället kommer hamna i ett “säkert tredje land”. Definitionen av vad ett “säkert land” är kommer ligga på medlemsländerna men i princip kan alla länder som en person rest igenom för att komma till EU hamna i denna kategori.³

I samband med att pakten förhandlades fram i EU slöts en överenskommelse med Tunisien om att stoppa migranter från att ta sig till EU i utbyte mot ekonomiska fördelar. Efter att avtalet med Tunisien 2023 har det kommit flera rapporter om att flyktingar tvingats ut i öknen utan mat eller vatten.⁴

Gränser som biopolitiska reglage

Det har skrivits en rad djupgående reportage senaste tiden om kriminaliseringen av räddningsarbetet på Medelhavet både i Dagens Nyheter och Dagens ETC.⁵ Skildringarna är gripande men den politiska analysen faller tillbaka på enbart främlingsfientlig högerextremism som förklaringsmodell för vad som händer. Det är inte fel, men beskrivningarna av att EU:s migrationspakt och tillhörande gränspolitik uteslutande handlar om att stänga ute människor döljer hur kapitalismen kontrollerar arbetskraft på en global skala.

I boken Border as method, or, the Multiplication of Labor från 2013 presenterar Sandro Mezzadra och Brett Nielson gränser som de platser där den globala kapitalismen reproduceras. Eller omvänt att produktionen och mångfaldigandet av gränser är central för den globala kapitalismens verksamhet. Utifrån beskrivningen av den rådande situationen på Medelhavet kan denna gräns främst uppfattas som utestängande. En plats man försöker förhindra människor från att passera. Men till och med en så dödlig gräns som Medelhavet fungerar i själva verket som ett reglage för distribuering av arbetskraft in i Europa.

Svensk arbetsmarknad har de senaste årtiondena präglats av ett växande skuggsamälle. Denna gråzon där migrantarbetare exploateras och arbetar under slavliknande förhållanden med bärplockning, jordbruk, städning och byggarbete för att nämna ett fåtal yrken. Skuggsamhällets expansion sker på grund av den allt hårdare regleringen av Sveriges nationella gränser. Men även genom att gränsdragningar i samhället förstärks – att definiera vem som befinner sig på insidan och vem som är utanför har blivit ett allt viktigare politiskt mål.

Även de mest skräckinjagande av dessa murar syftar till att reglera snarare än att exkludera illegal migrantarbetskraft. De producerar en gråzon mellan lag och icke-lag – ett gränsland som den flexibla produktionen behöver.⁶

Vad som utmanar denna bild av gränser är klimatkrisen. För precis som världens rikaste män bygger domedagsbunkrar så innehåller de murar som byggs kring EU ett mått av isolering och inramning. Fascisterna är som bekant beredda att gå långt för att skapa en känsla av “trygghet” i förhållande till den massmigration som eskalerar i takt med att klimatkrisen blir allt mer akut. Det är en falsk trygghet, men ändå.

Men även i klimatkrisen finns en arbetskraftsreglerande logik. Intensifierade konflikter om sinande resurser och platser som blir obeboeliga på grund av extrema väderförhållanden – mängden människor som väntas fly från klimatkrisens effekter är svår att greppa. Men den teknikoptimistiska kapitalismen kommer ändå försöka hålla kvar människor på platser som blir successivt mer obeboeliga genom att, som med EU, skärma av flyktvägar. Detta för att maximera utvinningen av metaller och andra råvaror som bl.a. behövs till batterifabrikerna och solcellsparkerna. Att hindra rörelse och fjättra människor till extraktion av råvaror så länge som absolut möjligt är ingen ny företeelse. Men slavarbete i gruvor är inte skrämmande för att det visar en bild av framtiden. Det är skrämmande för att det är en uråldrig historia av förtryck och exploatering som vi inte lyckas lämna bakom oss.

Motstånd, vägran

Vad återstår då att göra?

Att göra motstånd mot politik på EU-nivå upplevs ofta som svårorganiserat eller till och med hopplöst. Varken röster i parlamentsvalet eller transnationella gräsrotskampanjer tycks ha särskilt stor påverkan och framförallt är det svårt att engagera folk i EU:s gemensamma politik.

En reaktionär löpeld sveper genom Europa vars styrka än så länge inte verkar nått sin kulmen. Men det är överflödigt att fråga oss vad vi behöver göra. För det enda svaret är att vi inte ska ge oss. I linje med årets första nummer av tidningen Brand är här slutsatsen att vi måste vägra. Vägra ange, vägra ge vika, vägra sluta tro att en annan värld är möjlig.

Bara en vecka innan den här texten publiceras attackerade maskerade nazister ett möte om antifascism i stockholmsförorten Gubbängen. Ytterligare några dagar innan dess gick NMR till attack mot ett läger med EU-migranter norr om Stockholm. När vi pratar om militariseringen av gränser så handlar det inte bara om det yttre eller det som händer där borta. Det handlar om en eskalation av våld och ett mångfaldigande av gränser som sker mitt i bland oss, i våra förorter, mellan människor.

De lokala motståndet i våra städer, bostadsområden och på våra jobb finns redan där och kräver fortsatt engagemang. Stötta nätverk som Ingen människa är illegal. Se till att facklig organisering av migrantarbetare som med Solidariska byggare eller det nystartade syndikatet Solidariska städare växer sig ännu starkare. Liknande initiativ finns i hela EU även om de inte alltid är lätta att se för oss i Sverige, och vice versa. Att synliggöra den mylla av lokalt motstånd som gror i våra olika städer och länder är därför i sig ett första steg till att hitta styrka i en gemenskap som river gränser.

2024-04-30

1. Civil Rights Defenders, ”The EU’s new migration and asylum pact hollows out the right to asylum”.

2. DN, ”Regeringen vill betala för att slippa asylsökande”.

3. FARR, ”En ny EU-pakt – men ingen solidaritet”.

4. The Guardian, ”‘I had to drink my own urine to survive’: Africans tell of being forced into the desert at Tunisia border”.

5. DN, ”Fartyg med svensk kapten undsatte migranter – anklagas för brott”.
Dagens ETC, ”Elva dagar på Medelhavet: De trotsar EU för att rädda liv”.

6. Egen översättning och parafrasering av s. 8 ur Border as method, or, the Multiplication of Labor av Sandro Mezzadra och Brett Nielson (2013).