Kategorier
Evenemang Malmö

Om inte jag, vem? Om inte vi, vilka?

Vi minns Firaz, vår Malmökamrat som gav sitt liv i kampen mot fascism och för socialism.
Den 3 augusti 2016 så föll vår kamrat Badeen Al (soldatnamn Firaz Kardo) i striden om Manbic, Norra Syrien. Han föll efter att ha deltagit i den YPG/YPJ-ledda striden om staden i över 50 dagar, bara ett par dagar innan den befriades från ISIS-fascisterna. En befrielse han aldrig fick se med sina egna ögon.

Firaz Kardo på demonstration mot nazisterna i SVP, Limhamns torg 2014.

Firaz var en övertygad socialist, han var också kurd med rötter i södra Kurdistan (Başûr). I Malmö var han utbildad nätverkstekniker, ägde ett litet radhus och hade familj. Han hade alltid varit engagerad för den kurdiska frågan, men då den socialistiska Demokratiska Federationen i Norra Syrien, DFNS (Rojava) bildades så blev det allt svårare för honom att fortsätta leva sitt liv som vanligt, här i Malmö. Han såg den kamp för överlevnad som Rojava förde mot ISIS fascism, men också den samhällsomvandling som den kurdiska frihetsrörelsen parallellt byggt upp. Det var en kamp som engagerade honom väldigt djupt och han såg det som en som angår oss alla. Han återkom ofta till det när vänner och nära ifrågasatte hans beslut att åka. Han brukade säga: Om inte jag, vem? Om inte vi, vilka?

Första anhalten i Rojava, ”akademin”.

En vårdag 2016 lämnade han så sitt Malmö, sitt jobb och sin familj med sikte på Rojava. Han kom aldrig att återvända hem igen. Resan gick via Stockholm där hans kusin Shang skjutsar honom till flyget. Hon är journalist på Sveriges Radio och kommer senare göra en radiodokumentär om denna, hans sista resa. Färden går med direktflyg till Irakiska Kurdistan, ett kort boende i safehouse för att sedan smugglas över gränsen. In i Syrien. Den första anhalten för alla utländska frivilliga i Rojava är den sk. “akademin”. En skola där det utbildas i de mest grundläggande soldatkunskaperna, det lokala språket, kulturen och rörelsens ideologi under en intensiv månads tid. Här, i norra Syrien, på akademin möts Firaz och en av Allt Åt Alla Malmös medlemmar. Båda från Sverige, båda från Malmö och båda nyanlända. En närmst otrolig slump att deras vägar kom att korsas här: – Att ha någon att prata Svenska med var väldigt oväntat men skönt. Firaz berättade att hans mål var att ta sig till en stridande grupp, “tabûr” som det heter på Kurdiska, men att de ansvariga på akademin ville skicka honom till Ronahî TV istället. Han hade IT-kunskap som tydligen behövdes där. Han gick, efter lite tjat, med på att testa TV-jobbet i en månad eller så, för att besluta sig mer långsiktigt efter det.

Firaz med flera utländska frivilliga ur sin tabûr ”Amed”, Manbic 2016.

Att Firaz till sist kom att lämna medieavdelningen för att istället söka sig till en stridande enhet kom knappast som en överraskning för någon som pratat med honom. Det var hans innerliga dröm att få bidra i den kampen. Ute på tabûr gjorde han sig känd för att alltid stå upp för den svage. Ofta nära till kritiken men aldrig på ett elakt sätt; alltid uppbyggande, aldrig nedbrytande. Det är maj 2016. Mycket hade hänt sedan det desperata slaget om Kobane. YPG/YPJ var inte på defensiven längre, från Tigris till Eufrats hade Rojava öppnat upp utrymmet för kvinnors frihet och radikal demokrati, men på andra sidan Eufrats klamrade sig ISIS kvar. Styrkta av det relativt svaga motstånd som fascisterna erbjudit efter Kobane var segervissheten hög när operationen för att rensa området väster om floden startade. Det skulle snabbt visa sig att den här striden var något helt annat.

Befrielsen, Manbic 2016.

Den första större staden på andra sidan floden var Manbic och striden om den kom att utveckla sig till en av de blodigaste kamperna sedan 2014. Från att i tidigare operationer mest ha slagits mot ett fåtal av fascisternas eftertrupper, med minor och prickskyttar som största hot, så mötte man nu en fiende som bestämt sig för att stanna. Firaz själv deltog med sin tabûr, ”Amed”. Hus för hus befriades man staden men till ett ofantligt högt pris. Runt hälften av kamraterna i “Amed” var antingen döda eller skadade när man efter närmare två månaders malande kamp äntligen kunde se ljuset i tunneln. Då, nio dagar innan Manbics befrielse, togs också han ifrån oss. Hur han dog finns det olika bud om; några säger att han springer tillbaks efter en skadad kamrat och själv blir träffad, andra att det är en raket som slår ner nära honom, men vad vi faktiskt vet är att han villigt ställde upp trots att han inte hade behövt det. Han ställde sig framför fascisterna till försvar för socialismen, med vidöppna ögon kring de enorma risker det innebar. Imorgon är 1 maj. Imorgon minns vi de som gick före oss, vi minns våra kamrater och allt som offrats för att vi ska få en framtid som är värd att tro på. Låt oss fira deras minne genom våra vardagskamper, och att i dem bära med oss vår kamrat Firaz Kardos maning: Om inte jag, vem? Om inte vi, vilka?

Banderoll för att lyfta vår fallna kamrats minne imorgon. Kom med oss du med!
12.00 Förhäng i Jesusparken
15.00 Samling för demonstration på Möllevångstorget under parollen: ”Riv staten – försvara strejkrätten”