Begreppet Uberisation dök nyligen upp i Cambridge Dictionarys nyordslista och definierades där som ”den process där marknaden för en tjänst förändras genom att ett annat sätt att köpa eller använda den införs med hjälp av mobil teknik”. Detta är en ointressant händelse i sig, men den får inleda denna essä ändå, då den exemplifierar vanföreställningen att plattformar på något sätt skulle vara synonyma med appar i smarta telefoner. Det är en förståelse som utgår från konsumentens perspektiv; från en tjänstekonsumerande medelklass som klickar på hem-till-dörren leveranser eller beställer en taxi hem från krogen och tror att telefonens användargränssnitt utgör själva revolutionen. Det är samtidigt, till den tjänstekonsumerande medelklassens försvar, ett narrativ som kapitalet investerat viss möda i att producera.

I början av 2010-talet skapade Silicon Valley ett nytt koncept: The Sharing Economy. I inbördes ordning kom först entreprenörer, sedan teknikjournalister och med tiden även stora publikationer som The Economist att hypa upp denna ‘delningsekonomi’ som en potentiell ny samhällsordning framdriven av förändrade konsumtionspreferenser. Från 2011 till 2016 intog begreppet förstaplatsen i den hierarki av buzzwords som AI senare skulle komma att ta över. Startskottet var framväxten av en tredje generation plattformsföretag som till skillnad från de sociala medierna inte genererade inkomster från reklamintäkter och användares metadata, utan som istället skapade marknadsplatser för olika typer av tillgångar (Airbnb, Justpark) eller som tog betalt för tillgången till tillgångar företagen själva kontrollerade (Spotify, Netflix). Företagens värderingar byggdes av en berättelse om en annalkande cirkulär ekonomi. En ny generation klimatmedvetna unga, påstods det, var ointresserade av att äga saker, och gjorde med hjälp av den nya tekniken en exodus från masskonsumtionssamhället.

Det behöver knappast sägas att det aldrig hade något med faktisk delning att göra. Att få stopp på delningen var ofta till och med själva poängen, då konsumenter i denna nya ekonomi betalade avgifter till olika grindvakter för att få ta del av kultur de årtiondet innan delat mellan sig helt fritt. Den kognitiva dissonansen hindrade inte heller digitala arbetsplattformar som Uber, Doordash och Lyft från att sömlöst utvidga diskursen för att också inrymma sig själva. Att köpa en taxiförares tjänster blev samåkning och matbuden, för att citera Wolts vice VD, “delar med sig av tid, en cykel eller en bil, och de anser det värt att dela med sig av dessa resurser för att få en inkomst i utbyte”. Misstänkt likt fenomenet “att jobba”, skulle någon kunna hävda.

Men låt oss återvända till Uberiseringen och ta begreppet på allvar. Om vi betraktar organiseringen av tjänsteproduktion via digitala plattformar, vad vi skulle kunna kalla plattformifiering, var Uber endast ett företag i mängden. En relativt sen aktör att göra intåg i en redan etablerad plattformsekonomi. Uber var däremot först med specifik organisering av arbetsprocessen som på många punkter bryter med lönearbetet så som vi vanligtvis förstår och definierar det. För att fånga detta föreslår jag därför en alternativ definition av begreppet: Uberisering är den process av externalisering där ett företag slutar köpa arbetskraft, och istället intar rollen som auktionsförrättare över en produktionsprocess organiserad som en privat marknad.

Låt mig förklara.

Digitalisering, plattformifiering och Uberisering

Företag som Kry och Mindler skulle kunna kallas digitaliserade vårdleverantörer. De har tagit tidigare (delvis offentliga) tjänster, sjukvård respektive terapi, och förändrat sättet som de tillgängliggörs på till kunder — det vill säga exakt som Cambridges definition av Uberisering ovan. Kry och Mindler är dock inte plattformsföretag, och likheterna med Uber stannar vid att det går att boka företagens tjänster med hjälp av mobiltelefonen. De köper arbetskraft från sjuksköterskor, läkare och psykologer och staten betalar för de tjänster som kunderna konsumerar, vilket genererar ett mervärde företaget kan redovisa som vinst.

Plattformar är någonting annat. De skapar marknader och positionerar sig själva som mellanhänder med makt att reglera villkoren för transaktionerna som äger rum på dem. Dessa privata marknader är inte samma sak som privatiserade sådana, om man med det senare begreppet syftar på hur marknader öppnas upp för konkurrens mellan privata företag. Börsen, till exempel, har alltid varit ‘privatiserad’ i denna mening. Vad som hände under 1980-talet var att finansmarknaderna kom att hägnas in i sin helhet och existera inom gränserna för – utgöras av – enskilda bolag. De blev plattformsföretag.

En plattformifiering av Kry hade inneburit att bolaget istället för att sälja tjänster upprättade en marknad för vårdtjänster inom bolagets gränser och genererade provision på förmedlingen av människor till externa vårdleverantörer (exempelvis tidigare anställda läkare som nu istället driver egna företag). Intäkterna, och i förlängningen företagens vinster, hade i dessa fall utgjorts av ränta (alltså i bemärkelsen rent) och inte mervärde. Detta är en sannolik utveckling framöver, men den har ännu inte ägt rum.

Plattformar kan i teorin monetarisera vad som helst på detta sätt: Värdepapper (Nasdaq), uthyrning av bostäder (Airbnb), Taxi eller matleveranser (Uber), avfallshantering eller leveranser mellan privatpersoner i största allmänhet (Tiptapp). I Danmark har städbranschen underordnats denna modell, och i Storbritannien också den samhällsbetalda hemtjänsten. Plattformifiering kan ske genom att en tjänst digitaliseras, men behöver inte nödvändigtvis ha något med det att göra. Den går bortom gränssnittet för tjänstens konsumtion och fokuserar på övergången till en företagslogik där 1990-talets lean production kulminerat i en fullständig externalisering av allt som historiskt gjort ett företag till ett företag, och där allt som återstår in-house är de immateriella rättigheterna till den mjukvara som kontrollerar marknadsmekanismen.

Uberisering är ett lämpligt begrepp för att beskriva de skiftande sociala relationer som följer specifikt från externaliseringen av arbetskraft. Ingen Uberisering ägde rum när Airbnb plattformifierade hotellbranschen, eller när värdepappershandeln började äga rum inom ramarna för privata monopol. Den äger rum när själva varan som plattformar monetariserar utgörs av privata tjänster utförda av individers arbete.

Disciplin och subjektivitet

Sedan mitten av 2010-talet då sociologer började studera de digitala arbetsplattformarna har arbetsprocessteoretiker varit delade mellan två skilda sätt att se på algoritmernas kontroll över arbetet. Forskningsfältet som byggts upp runt begreppet Algorithmic management har fokuserat på hur plattformarnas algoritmer möjliggjort en ny och mer invasiv form av digital Taylorism. Logiken är i grunden den samma som klassisk Taylorism och det för kapitalismen eviga problemet i vad den amerikanska politiska ekonomen Harry Braverman kallade arbetskraftens obestämdhet; att köpt arbetstid inte har någon direkt koppling till arbetets slutresultat. Arbetskraft, menade han, kan inte köpas som en färdig, mätbar vara, utan måste först formas, styras och kontrolleras i arbetsprocessen för att ge det resultat kapitalet efterfrågat och ansett sig ha betalat för. Det handlar helt enkelt om produktivitet, och att med hjälp av plattformarnas gps-övervakning och historiskt oöverträffade möjligheter att detaljstyra enskildas arbetsprestation skapa en billigare produktionsprocess.

Det parallella spåret fokuserade istället på vad sociologen Rabih Jamil har kallat The Algopticon; den indirekta styrning som följer av att en plattforms kunder ofta har möjlighet att betygsätta arbetare. Denna explicita Foucault-referens anspelar på den maktmekanism han kallade panoptisism, och som bottnar i hans teori av makt som disciplinering; som internalisering och normer, snarare än genom direkt tvång. Foucault visade hur det moderna samhället fostrade lydande individer genom sina inspärrningsmiljöer — skolan, värnplikten, fängelset, fabriken — och hur dessa institutioner producerade särskilda subjektiviteter. Detta sätt att förstå plattformsarbete på kombineras ofta med olika teorier om immateriellt arbete hämtade från den autonoma marxismen, där transportarbete ‘feminiserats’ och allt mer kommit att handla om att kurera det känslomässiga tillstånden hos de kunder som i praktiken utgör plattformsarbetarnas fångvaktare.

Idén om arbetsplattformen som ett panopticon har för övrigt ett lite oväntat ursprung. Den kritiska forskningen plockade upp detta teoretiska spår först efter ett rättsfall i norra Kaliforniens district court, där ett kollektiv av Uberförare tvistade med bolaget angående deras klassificering som independent contractors. När Ubers argument (att företaget inte överhuvudtaget kontrollerade deras arbete) avfärdades av domaren hämtade han nämligen stöd från just Foucaults Övervakning och straff. Uber, menade han, operationaliserade plattformens kundomdömen som en maktmekanism vilket gav företaget en långtgående indirekt kontroll över plattformsarbetets villkor, då ”a state of conscious and permanent visibility assures the automatic functioning of power”. Uber behövde inte, menade domaren, disciplinera sin arbetskraft med Tayloristiska medel, utan kunde falla tillbaka på förhoppningen att den enskilde gigarbetaren självmant agerade i bolagets intresse i syfte att skydda sig själv från negativ bedömning.

Oavsett om man betonar den digitala Taylorismens direkta övervakning och utvärdering eller den mer latenta panoptiska potentiella övervakningen kokar båda perspektiven ner till samma disciplinära maktmekanism som präglat modernitetens arbetsregim, vilket handlat om kontroll genom produktion av subjektivitet — att med olika medel skapa produktiva och lydande arbetare.

Problemet är att båda perspektiven har ganska lite att göra med hur plattformar faktiskt fungerar. Spjutspetsen för den digitala Taylorismen har de senaste två decennierna utgjorts av Amazon; visserligen på vissa sätt ett plattformsföretag, men på de flesta andra ett vertikalt integrerat Fordistiskt konglomerat med 1.6 miljoner anställda, huvudsakligen i olika fulfillment centers (lager) i anslutning till storstadsregioner världen över. Det är i dessa lager som gränserna för hur hårt det är möjligt att exploatera arbetskraft kontinuerligt förflyttats, och där allt från VR-glasögon och gps-övervakning till pick-by-voice-system och pulsklockor möjliggjort för en algoritm att styra och mäta arbetsprocessens intensitet mer exakt såväl som mer invasivt än någonsin tidigare.

Företag som Foodora och Airmee har också Tayloristiska arbetsprocesser, vilket Anders Teglunds Slavdrivaren och Julia Lindbloms Den sista milen fastställt bortom allt tvivel. GPS-övervakning och datainsamling ger algoritmen tillgång till exakt när leveranser hämtas upp och när de delas ut, hur lång tid som går innan nya uppdrag accepteras, och som följd hur snabbt ett cykelbud i genomsnitt cyklar, eller hur snabbt en bil i genomsnitt rör sig genom staden. Ett misslyckande att nå upp till ensidigt satta tröskelvärden sanktioneras, och arbetare avskedas utan mänsklig inblandning. Men inte heller dessa är plattformsföretag. Foodora och Airmee säljer tjänster och köper arbetskraft för att utföra dem. De behöver pressa arbetskraftens produktivitet för att de köper arbetares arbetstid, för att arbetskraften är obestämd, och för att deras vinstmarginaler kommer från exploatering — från att värdet arbetarna producerar under denna arbetstid är större än kostnaden för densamma.

Kontroll genom modulationer

Plattformsföretag har inga ekonomiska incitament att öka arbetares produktivitet. De har alla tekniska förutsättningar för att operationalisera samma digitala Taylorism som de tjänsteleverantörer de i vissa fall konkurrerar mot, men låter bli. Wolt, som är Foodoras största konkurrent i Sverige, ställer inte några prestationsbaserade krav, och saknar en motsvarighet till Foodoras disciplinära apparat eftersom de inte köper arbetstid och därför inte behöver en. Algoritmen fyller i denna kontext en helt annan funktion än den gör för en arbetsköpare. Ubers dynamiska prissättning beräknar kostnaden för resor baserat på konsumenters historiska priskänslighet, och ersättningen till förare baserat på det gränsvärde där de historiskt varit villiga att acceptera körningar. Den är en korrupt auktionsförrättare som kontinuerligt riggar marknadsmekanismen för att skapa största möjliga kil mellan utbud och efterfrågan, det vill säga skillnaden mellan priset som tjänsten säljs för och ersättningen till arbetaren som utför den; den ränta plattformsföretaget kan extrahera till följd av sin marknadskontroll.

Detta upplägg möjliggör en för plattformsföretag unik relation till arbetskraften, där den behåller kontroll trots att hela tjänstens produktionsprocess formellt förflyttats utanför företagets gränser. Om klassiska arbetsköpare maximerar produktiviteten hos en så liten arbetskraft som möjligt för att skapa vinstmarginaler gör plattformsföretag tvärtom. Vid varje givet tillfälle maximeras istället antalet arbetare anslutna till plattformen, som sedan behöver konkurrera om varje enskilt uppdrag med varandra. Då ingen arbetstid köps och inga arbetare schemaläggs belastar denna systematiska övertalighet inte företaget på något sätt. Uber kunde inte bry sig mindre om hur få körningar en plattformsarbetare gör per timma, eller hur många som obetalt cirkulerar i staden i hopp om att algoritmen ska välja just dem för nästa körning.

Plattformens organiserande logik är alltså inte att med disciplinen som verktyg forma individer till produktiva arbetare, utan att släppa dem fria under kontrollerade former för att sedan lägga beslag på det de skapar. Deleuze använde i Postskriptum om kontrollsamhällena (1990) begreppet kontroll i motsats till just disciplin för att beskriva en relation som denna. I kontrast till Foucaults gjutformar var kontrollerna moduleringar vars funktion var att kanalisera och reglera flöden. Tankefiguren var ett såll vars genomsläpplighet hela tiden kunde justeras. Om disciplinen var ’fabrikens’ maktmekanism var kontrollen ’företagets’: ”Om den mest idiotiska TV-underhållning är framgångsrik är det för att den på ett adekvat sätt uttrycker företagsvärlden”. Manipulation av marknadsmekanismen syftar nämligen inte bara till vinstmaximering, utan är också sättet som plattformar kontrollerar arbetare på; genom att i realtid rigga om incitamentsstrukturen — kontinuerligt skriva om reglerna för det spel plattformsarbetare tvingas spela.

På grund av att algoritmen, till skillnad från arbetare och konsumenter, har tillgång till perfekt marknadsinformation, kan dessa grupper spelas ut mot varandra. Algoritmen delar in staden i zoner och stryper medvetet tillgången till arbete vid en viss plats för att manipulera priserna och få arbetare att röra sig därifrån; algoritmen aktiverar surge prices på platser dit den behöver få arbetare att bege sig. Så länge varje individ vill ha råd med mat och tak över huvudet, och således fattar de beslut de tror gynnar dem ekonomiskt, kan de kontrolleras av den med makt att luta på spelplanen. Den som behöver äta rullar i riktningen som gravitationskraften pekar. Modulationsprincipen är en särskild form av gamification. Det enda plattformarna behöver är ett flöde de kan kanalisera i olika riktningar — en reservarmé av arbetare redo att utföra arbete utan någon som helst förutsägbarhet och till mycket låg ersättning — något merparten av världens länder aktivt reproducerat sedan vi kom överens om att permanent massarbetslöshet är nödvändigt för att smörja den flexibla ackumulationens kugghjul.

Trots denna överlägsna kostnadseffektivitet har ingen framgångsrik arbetsplattform någonsin startat som en sådan, då inte ens den mest socialt marginaliserade accepterar gigarbetets premisser utan en existerande kundbas som genererar beställningar. Plattformarna har samtidigt begränsade möjligheter att bygga en sådan kundbas och erövra nödvändiga marknadsandelar utan att kunna garantera att de beställningar som inkommer också levereras. Plattformsföretag startar därför som app-baserade men i alla andra aspekter traditionella arbetsköpare som betalar för arbetstid och organiserar arbetsprocessen ‘in house’. De bränner i denna fas igenom stora mängder riskkapital för att subventionera både användare och utförare i hopp om att nå en kritisk storlek. Det är först när denna nåtts som de formella banden till arbetskraften kan klippas av och hela verksamheten externaliseras. Företaget reduceras då ned till endast den kontroll över algoritmen som möjliggör en fortsatt extraktion av monopolränta, och den aktör som tar sig över detta krön först vinner marknaden. Detta är Uberiseringens egentliga innebörd.

– 2026-01-28