Titt som tätt kommer frågan upp om vårt sätt att organisera oss på, främst från nya medlemmar, oftast brukar den besvaras lite yrvaket och i princip bottna i det är vad som finns, eller att vårt sätt är det minst dåliga. I följande text ska jag komma med en kort samtidshistorisk överblick som fungerar som utgångspunkt för den andra halvan av textens diskussion kring förbundet allt åt allas form, vår plats i den radikala kampen för förbättrade levnadsvillkor och vår framtid.

På 1970-talet lyckades västvärldens arbetarklass flytta fram sina positioner så långt att den keynesianska kapitalismen försattes i kris. Tyvärr misslyckades de med att knuffa kapitalismen över kanten och kapitalet fick, medan vi tvekade, tid att omgruppera. Kapitalet var modigt nog att döda keynesianismen och låta nyliberalismen träda in i dess ställe då man i Chile sett dess förmåga att hålla arbetarklassen nere. Nyliberalismen kom att på global nivå genomföra en rad omstruktureringar av samhället och ekonomin som kom att paralysera arbetarrörelsen (i synnerhet den i väst). Det här är inte platsen för att i detalj beskriva strukturförändringarna, det räcker för våra ändamål att peka på några nyckelpunkter: det produktiva arbetet flyttades till stor del utomlands, statens makt försvagades, ekonomin finansialiserades, et cetera.

På många sätt var det som att kapitalet slog där vår klass var starkast: i fabrikerna och den tunga industrin. I takt med att ekonomin globaliserades blev arbetsdelningen global och fokus i väst flyttades från produktivt till reproduktivt och värdekonserverande arbete. På senare år har även gränsen mellan arbets- och fritid suddats ut, dels genom olika sorters flexibla anställningar (flexarbete, gigjobb, timanställningar), dels genom att den tid då vi producerar mervärde utökats ytterligare genom allehanda appar och hemsidor som säljer vår data. Detta tycks, förutom de redan nämnda ekonomiska förändringarna ha gett upphov till en rad olika kulturella förändringar, kanske bäst beskrivna av Fredric Jameson i Postmodernism or the Cultural Logic of Late Capitalism:

Som individer rör vi oss hela tiden in och ut mellan alla dessa överlappande dimensioner. Detta gör att våra tidigare former av existentiella självpositioneringar i Varandet – människokroppen i landskapet, individen i en gammaldags by eller organisk gemenskap, till och med medborgaren i nationen – blir allt alltmer problematiska. […] Vi vet att vi fångats mellan de här mer komplexa globala nätverken, eftersom vi känner effekterna av kommersiella ytor överallt i våra liv. Ändå har vi inget sätt att tänka på dem eller gestalta dem för vårt inre öga, oavsett hur abstrakt vi än gör det.

Sen dess har vi stått inför en värld arbetarrörelsen inte känner igen, likväl försöker den använda samma verktyg som tidigare eftersom målen fortfarande är desamma. Alla vi vet detta, vi har alla någon form av den här berättelsen i bakhuvudet. Den är sammantvinnad med förbundet Allt åt allas uppkomsthistoria, samtidigt känns det som att vi ännu inte kommit till rätta med strukturomvandlingarna. Även om vi på intet sätt sitter fast i 1970-talet så uppfattar jag en svårighet att bygga något som inte bara är nytt utan bestående. Varför? Traditionellt sett har de socialistiska organisationerna delats upp i två läger: Avantgardet och massorganisationen.

Redan vid en snabb anblick blir det uppenbart att massorganisationen är död, inte ens extremhögern klarar av att i någon större utsträckning mobilisera sina anhängare till annat än valurnan, ännu mindre socialdemokratin, som historiskt varit massorganisationens företrädare lyckas på något meningsfullt sätt få folk att engagera sig i deras rörelser och projekt.

Massorganisationen är död därför att proletariatet, de utan egendom, inte längre ser sig själv i den. Gamla tiders massorganisation liknade fabriken, och det var just därför massorna anslöt sig, därför att det fick en att känna att man kunde ta kontroll över det oformliga monster som styrde ens liv. Dagens arbetsplats ser annorlunda ut, vi jobbar i små celler, isolerade från det kollektiv vi vet att vi är en del av men inte kan se. Så länge arbetskraften är den vara som driver kapitalismen måste vår organisering till viss del likna organiseringen av arbetet för att övertala oss själva om att vi kan styra samhället.

Den traditionella arbetarrörelsen hade byggt en hel värld kring det gamla sättet att fördela arbetet i samhället: arbetarklassens legitimitet som politisk aktör och framtida härskare rotades i det produktiva arbetet, med en retorik som byggde på att “det är vi som bygger landet”. Även om det lämnade stora delar av den faktiska arbetarklassen utanför så framstår det som att ideologin var så pass stark att även de utanför det produktiva arbetet drogs in i den, men när grunden försvagades föll allt.

Det framstår ibland som att vi nått fram till den punkt där kapitalistklassen nått perfektion, Mario Tronti i Workers and Capital:

When, within capital, the single capitalist no longer exists, the capitalist class has truly reached perfection. When the capitalist is no longer distinct from capital, the class dictatorship over the workers is complete…

Men det beror bara på att vi ännu inte lyckats konstruera ett sätt att prata om våra utsugare som både är sant, greppbart och fritt från nostalgi. Förbundet Allt åt alla har en roll att spela i att konstruera ett sådant, så även etablerade partier, fack och organisationer. När vi börjar vinna kommer vi hitta vänner på de mest oväntade ställen. De nattsvarta och blodröda som i detta nu sitter och klappar sig själva på axeln för att de ”förutsett” de progressiva reformisternas förluster har missuppfattat. Det handlar om, vilket Lenin påminner oss om, att lära sig att börja om och inte ge upp, för även om vi förlorar har det aldrig varit i onödan. Vi är skyldiga de radikaler i Storbritannien och USA som gav sitt allt i Corbyn och Sanders kampanjer mycket, inte minst för att vi fått se hur fienden reagerar när vår politik börjar få fäste, men också för att ha försvagat kapitalismens ideologiska grund.

Kampanjerna har också gett oss en inblick i hur en nytt narrativ skulle kunna konstrueras. Ett ödmjukt och inte överhuvudtaget utbroderat förslag är att börja vid gemenskap och omhändertagande – som redan gjorts på sina håll – men att vidare arbeta med att rota det i vår levda verklighet, däribland vår arbetssituation.

Som jag ser vår ”historiska uppgift” är det att leda folk i att ta makten över sina liv, där vi är ett slags avantgarde som till skillnad från det leninistiska saknar en linje utöver kommunismen. Allt åt allas styrka ligger i vår oformlighet, så även vår framtid. Vi har sett hur våra fiender kastat smädelser mot oss, utan att de fastnat. Vi söker hela tiden efter maskor i kapitalismens väv, maskor som vi gör till hål… och så vidare. I kampen för att konstruera ett nytt narrativ som är starkt nog att hålla på vägen ur postmoderniteten kommer det behövas. Vi befinner oss i klassen utan att dess upplevelser, behov och krav förmedlas genom borgerliga instanser, vi känner och agerar direkt efter dem.