Partipolitiken i Sverige har lämnat arbetarklassen bakom sig. Arbetarklassen som var den dominanta maktfaktor alla Sveriges partier behövde förhålla sig till under 1900-talet är nu under 2000-talet på utelistan. Åtminstone om man lyssnar till partipolitiken och hur stora delar av mediesverige rapporterar om samhället. Men stämmer den här verklighetsbeskrivningen? Har arbetarklassen försvunnit eller är det något annat i görningen? Det är vad sociologen Johan Alfonsson går till botten med i sin nya bok Vad hände med arbetarklassen? utgiven av Arkiv förlag och tankesmedjan Katalys.

Vem är arbetarklass?

Vilka som räknas till arbetarklassen får stora konsekvenser för svaret på frågan om vad som hänt med arbetarklassen. Därför spenderar Alfonsson bokens första kapitel med att väga för och nackdelar med olika definitioner av klass. Den definition han landar i och som sen blir vägledande för argumentationen i följande kapitel låter såhär:

“I det kapitalistiska produktionssättet sker produktion och konsumtion inom ramen av en profitdriven kapitalistisk marknad. På denna marknad lever en grupp av att köpa arbetskraft och en annan av att sälja arbetskraft. Den grupp som lever av att sälja sin arbetskraft är löntagare. Inom löntagargruppen finns skillnader som härrör från kapitalismens marknadslogik. De som har en bättre marknadsposition och vars arbetskraft har ett högre värde tillhör medelklassen och de som har en sämre marknadsposition och vars arbetskraft har ett lågt värde tillhör arbetarklassen.” (Alfonsson 2025, s. 41f).

Denna klassdefinition bygger även på vad Alfonsson kallar individuella och kollektiva maktmedel. Medelklassen definieras av att ha större individuella maktresurser på arbetsmarknaden. Arbetarklassen har inte samma position på arbetsmarknaden och är därför i större grad beroende av kollektiva maktresurser, såsom kollektiva förhandlingar med hot om strejk, för att driva upp sina löner och förbättra sina arbetsvillkor. Hur arbete värderas på marknaden handlar inte om vilka arbeten som är mer eller mindre viktiga för samhället i stort. Istället är det en kombination av tillgång, efterfrågan och den mängd resurser (i form av utbildning, infrastruktur, utrustning m.m.) som krävs för att reproducera arbetet som bestämmer arbetets värde och i förlängningen om det tillhör arbetarklassen eller medelklassen.

Med denna definition hamnar yrken som inte kräver någon eftergymnasial utbildning såsom städare eller industriarbetare i den okvalificerade arbetarklassen. Yrken som kräver särskilda färdigheter som man kan få genom till exempel lärlingsutbildning definieras som kvalificerad arbetarklass. Yrken som kräver tre års högskoleutbildning såsom sjuksköterskor och lärare hamnar i medelklassen. Slutligen placeras läkare, ekonomer, forskare och andra med högre befattning i den övre medelklassen. Det ska sägas att Alfonsson själv påtalar att klass inte definieras av utbildning, även om det generellt är så att medelklassen har högre utbildning än arbetarklassen. “Av detta skäl bör fokus i en klassanalys inte ligga på individens utbildning och färdigheter utan på yrket och den genomsnittliga utbildningsnivå eller de färdigheter som yrket kräver.” Jag skulle gärna sett att Alfonsson diskuterade fenomenet med utbildningsinflation, att det potentiella marknadsvärdet av en högskoleexamen har genomgått en stor förändring i Sverige och vad det har för påverkan på den definition av klass som han presenterar. Det uppstår även en könsuppdelning av den här definitionen där flera manligt dominerade yrken hamnar i den kvalificerade arbetarklassen och flera kvinnodominerade yrken hamnar i medelklassen.

Alfonssons klassdefinition fungerar för bokens syfte att kvantitativt studera vad som hänt med arbetarklassen även om den inte fångar alla aspekter av vad klass är. Ur ett politiskt perspektiv kan jag ifrågasätta vad man vinner på att kalla en sjuksköterska medelklass och att kalla en hantverkare med lärlingsutbildning kvalificerad arbetarklass. Ur perspektivet att de båda är löntagare som behöver sälja sitt arbete har de mer gemensamt än vad som skiljer dem åt. Men problemet med gränsdragningen mellan arbetarklass och medelklass kommer kanske snarare ur Alfonssons kvantitativa metod och ansatsen att vilja studera hur situationen på arbetsmarknaden förändrats över tid för olika löntagargrupper. På det stora hela finns det trots allt tydliga skillnader mellan grupperna Alfonsson kallar kvalificerad arbetarklass och medelklass. Den kvalificerade arbetarklassen har till exempel högre andel visstidsanställningar än medelklassen, de har haft sämre löneutveckling de senaste 20 åren och har en lägre medellivslängd. Det är inte irrelevant att lyfta fram hur olika segment av den stora gruppen löntagare skiljer sig från varandra och har olika förutsättningar på arbetsmarknaden. Men för de yrken som hamnar i gränslandet för dessa uppdelningar blir kategoriseringen lätt godtycklig. Det är inte unikt för Alfonssons definition av klass utan ett inneboende problem i att försöka definiera vem som är eller inte är arbetarklass. I ett senare avsnitt av boken redogör Alfonsson för att lärare och sjuksköterskor under 2010-talet haft en bättre löneutveckling än arbetarklassen. Men anledning till detta tillskrivs det effektiva användandet av kollektiva maktresurser genom facklig och utomfacklig organisering. Det var alltså inte främst deras individuella maktresurser som ledde till förbättrade arbetsförhållanden.

Arbetarklassen – 2000-talets losers

I kapitlen som följer visar Alfonsson hur arbetarklassen gått från samhällets mitt till dess periferi. Om man bara lyssnar på media och politiker kan det verka som att arbetarklassen försvunnit. Istället framstår det i detta narrativ som att medelklassen helt tagit över och att det knappt finns några arbetare kvar i Sverige.

Men det stämmer förstås inte. Med utgångspunkt i den klassdefinition jag sammanfattade här ovanför visar Alfonsson att arbetarklassen förvisso har blivit mindre under de senaste tio åren men att dess storlek ändå är ungefär densamma som medelklassen. 2022 var andelen löntagare i den samlade arbetarklassen 48,8 procent medan den samlade medelklassen utgjorde 51,2 procent (exklusive arbetslösa och företagare). I jämförelse var 56,5 procent arbetarklass 2015 och 43,5 procent medelklass. Så det har definitivt skett en förändring i klassammansättningen, men inte på ett sätt som speglar narrativet om en arbetarklass som försvunnit.

Vad som däremot hänt och som Alfonsson visar empiriskt är att de han beskriver som okvalificerad och kvalificerad arbetarklass fått det betydligt sämre under de senaste tio till tjugo åren i förhållande till andra löntagare. De har haft sämre löneutveckling, de har fått otryggare anställningar, deras levnadsomkostnader har ökat lavinartat och deras hälsa är sämre än medelklassens. Listan fortsätter. Arbetarklassen är 2000-talets politiska förlorare. Men Alfonssons poäng är inte att få det att framstå som att medelklassen har vunnit på arbetarklassens bekostnad. Medelklassen har bara inte haft det lika jävligt som arbetarna (nu pratar jag inte om den övre medelklassen). De faktiska vinnarna är föga förvånande arbetsköparna och kapitalisterna. Deras förmögenheter har bara vuxit och vuxit när arbetarklassen fått det sämre och sämre.

Kollektiv och strukturell makt

Alfonsson lägger med rätta en stor del av skulden på Socialdemokraterna. Partiet som grundades på premissen att tjäna arbetarklassens intressen har idag övergett dem. Detta då partiet under årtionden varit med och drivit en politik som urholkat arbetarklassens maktresurser. Möjligheterna att använda sina kollektiva maktresurser har blivit mindre genom en försämrad strejkrätt bland annat. Men även de strukturella maktresurserna i bemärkelsen av regleringar som kontrollerar marknadens makt har luckrats upp.

Teorin om kollektiv och strukturell makt hämtar Alfonsson från den svenska sociologen Walter Korpi. Med hjälp av den här teorin för Alfonsson ett resonemang om hur arbetarklassen kan bygga och utöva makt kollektivt och hur de kan förändra samhället strukturellt för att skydda sig från den fria marknadens våld.

När Socialdemokraterna övergett arbetarklassen så har arbetarna i stadig takt även övergett Socialdemokraterna. Under 1980- och början av 1990-talet röstade nästan 70 procent av arbetarklassen på sossarna, 2022 hamnade samma siffra på 35 procent. Samtidigt har medelklassens stöd för Socialdemokraterna legat relativt stilla mellan 20-30 procent under årens gång. Som de flesta säkert vet har stora delar av arbetarklassen inte gått och blivit vänsterpartister heller, utan det är Sverigedemokraterna som förra valet fick 30 procent av arbetarnas röster. SD:s framgångar handlar till viss del om att de lyckats förstärka narrativet om att “etablissemanget” har övergett den vita arbetarklassen. De har byggt en politik som göder ett ressentiment hos vissa segment av den vita manliga arbetarklassen, men utan att faktiskt erbjuda dessa väljare några lösningar bortom rasism och tomma löften. Sammanfattningsvis finns idag inte något parti i Sverige som lyckas samla arbetarklassen och på allvar kan driva politik som förbättrar deras situation.

Alfonsson avslutar ändå boken på en något hoppfull not. Det finns möjligheter för arbetarklassen att organisera sig och bygga upp strukturell makt igen. En strategiskt viktig fråga som han pekar ut är frågan om en generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön för alla löntagare. Här håller jag helt med honom. Det finns ett tydligt momentum i frågan om kortare arbetstid som den breda arbetarrörelsen inte har råd att försumma.

En fråga jag däremot inte får svar på i boken handlar om arbetarpartiet. Vad är dess roll egentligen idag? Behövs ett parti fortfarande för att bygga makt eller finns andra vägar att välja som är bättre lämpade för att flytta fram arbetarnas positioner, bemöta klimatkrisen och störta kapitalismen?

En klass utan parti

En snackis senaste åren har varit Vincent Bevins bok If we burn – The mass protest decade and the missing revolution (Wildfire, 2023). Den följer senaste årtiondets massprotester jorden över och drar slutsatser om att händelser likt arabiska våren lett till bakslag för progressiva rörelser då dessa saknat centraliserad organisering – de har saknat ett parti. Detta tangerar vad Alfonsson menar med att arbetarklassen i Sverige förlorat verktyg för att bygga strukturell makt när man förlorat arbetarpartiet.

Men parallellt med detta finns en politisk tradition inom arbetarrörelsen som går stick i stäv med dessa slutsatser. Mathias Wåg har skrivit en längre text om detta på sin blogg med titeln “Ett parti av en ny typ – Sociala masskamper utan masspartier” där han visar vad den autonoma marxismen från efterkrigstidens Italien kan lära oss om en arbetarklass som agerar utan ett parti:

”Operaisterna kring [tidningen] Classe Operaia valde därför att lägga sitt fokus på de vilda arbetarkamperna utanför fackföreningarna. De valde att undersöka klasspraktiker som arbetarrörelsen och dess partier förkastade som spontana, apolitiska, asociala och destruktiva – vilda strejker, maskning, absentism, arbetsvägran, samarbetsvägran och arbetarkravaller. Snarare än att lyfta den skötsamma arbetaren i fackföreningsrörelsen riktade operaisterna blicken mot de oorganiserade migrantarbetarna från Syditalien som kommit till fabrikerna i nord. En ny arbetartyp, beskriven av Tronti som ”rude razza pagana” (en rå hednisk sort).”

Det finns här en viktig lärdom för vilka arbetarklasskamper vi bör fokusera på i Sverige idag. När Socialdemokraterna svänger höger ut och anammar mer och mer av SD:s politik behövs en arbetarklass som utmanar det som tidigare var dess egna institutioner. Det behövs en klass som tvingar sig fram, en olydig klass som inte längre tänker acceptera förra seklets spelregler utan istället omdefinierar vad det är att organisera sig mot kapitalet, marknaden och makten.

Vi är redan i startgroparna för den här organiseringen och den har en enorm potential – särskilt om vi ser det här som en mångfacetterad politisk rörelse som trots sin spretighet ändå håller ihop. Det är vilda strejker på pendeltågen. Det är organisering av migrantarbetare. Det är antifascistisk vägran i vardagen mot angiveri. Det är en outtröttlig kamp mot folkmordet i Palestina. Det är kamper i vardagen för billigare kollektivtrafik som bygger nya konstellationer för motstånd. Det är klimataktivism som stänger ner produktionen och cirkulationen genom att aktualisera en gammal sanning – vi måste förändra samhället i grunden.

– 2026-01-28