Kan du presentera dig själv och berätta om din upplevelse av att delta i de senaste demonstrationerna i Iran?

Jag är en 44-årig kvinna som bor i en stad i centrala Iran. Efter de senaste händelserna i Iran, inklusive landets ekonomiska kris, förlorade jag mitt jobb och för närvarande är jag arbetslös. Jag har deltagit i alla demonstrationer som hållits i min stad. Min 17-åriga dotter har följt med på alla utom ett fåtal som jag kände var för farliga, men hon ville följa med på alla.

Under den första veckan av demonstrationer var det främst tonåringar, särskilt flickor, och många unga vuxna som var ute på gatorna. Man kunde knappt se någon över 22 eller 23 år. Jag skulle säga att 70 % av demonstranterna var 16–18 år men senare kom även äldre generationer ut på gatorna.

Vem var ledare och organisatörer av protesterna?

Tyvärr var det inte mycket organisation. Människor demonstrerade helt spontant. När vi var på gatan var folket för rädda för att lita på varandra. Det var ett spänt läge och svårt att veta vem som var milis i civila kläder och arbetade för regimen och vem som kom ut för att faktiskt protestera. Så fort mer än fem eller sex personer var samlade eller så fort vi ropade ett slagord, attackerade de oss med batong eller tårgas.

Gällande slagord, ibland kom en modig tjej eller kvinna på en egen slogan och började skrika det och sen plockades det upp av oss andra. För det mesta upprepade vi de slagord som vi hört folk säga tidigare i Teheran eller Kurdistan.

Det fanns och finns fortfarande kallelser till protester på sociala medier som Instagram eller Twitter som någon måste ha skapat men när man kommer till den anvisade platsen kan man inte se några arrangörer.

Vilka var människorna som började ropa slagord?

De flesta av dem var tonårsflickor. Denna Z-generation är väldigt modig och orädd. Ibland fanns lite äldre människor i demonstrationerna men de deltog inte aktivt utan stannade vid sidan och hjälpte ibland ungdomar att gömma sig när säkerhetsstyrkorna attackerade. Efter ett par veckor anslöt sig även äldre generationer, främst medelålders kvinnor och unga män, i protesterna. Samtidigt har de installerat många kameror på det stora torget i staden där alla protester brukade äga rum och säkerhetsstyrkor patrullerar dem dygnet runt. Det har blivit väldigt svårt att protestera på dessa torg nu.

Det hände att jag gick runt med en grupp demonstranter i flera timmar men att vi inte kunde ropa slagord för att det fanns för många milismän i civila kläder eller för många säkerhetsstyrkor. De skulle skjuta tårgas eller plastkulor så fort en grupp på fem blev sex eller så fort någon ropade ett slagord.

Hur stor var säkerhetsstyrkorna i relation till protesterna?

Antalet människor som kom ut ur sina hus för att protestera var mycket högt men få av dem tog risken att ropa slagord. Av dem som ropade slagord var nästan alla unga flickor och kvinnor.

Kan du berätta hur du kände när du hörde nyheten om Mahsa-Jinas död?

Det var hemskt, men tyvärr var det inte förvånande. Vi har hört att sådana brutaliteter händer när man arresteras av Moralpolisen men Mahsas död blev en nyhet, det syntes i media. Mahsas familj och de två modiga kvinnliga journalister som skrev om hennes tragiska död spelade en avgörande roll för att väcka människor. Elaheh Mohamdi och Niloofar Hamedi sitter fortfarande i fängelse för att ha skrivit om Mahsas död.

Varför har just Mahsa-Jinas död väckt sådan uppmärksamhet? Varför just det här fallet?

Vi hade hört tidigare att kvinnor blir mördade av moralpolisen, men vi ville kanske inte tro på det. Men efter Mahsas död kunde vi inte längre låtsas som att vi inte visste vad som pågick. Jag tror också att det som hände på hennes begravning i hennes hemstad i Kurdistan inspirerade många kvinnor i landet. Kvinnor tog av sina sjalar i protest och hennes föräldrar höll ett inspirerande tal och berättade sanningen om orsaken till hennes död, trots alla påtryckningar från säkerhetsstyrkorna att säga att hon hade hälsoproblem. De var väldigt modiga och fick många att känna att de också ville vara modiga.

Mahsa-Jinas död var som en gnista som tände en enorm eld. Folk var frustrerade och fick nog av den obligatoriska hijaben, som fler och fler börjat ifrågasätta speciellt under de senaste åren.

Kan du berätta om dina egna skäl och motiv för att delta i protesterna?

Min främsta motivation är att jag själv är kvinna och inte vill att mina döttrar ska uppleva det jag har upplevt. Jag är en kvinna som växte upp i Iran efter den islamiska revolutionen. Jag gick i skolan, gick på universitetet, fick jobb, gifte mig… Men överallt har jag mött begränsningar, nej och stopp.

Påtvingad hijab är bara en form av diskriminering kvinnor möter. Oavsett vad jag vill göra så finns det en barriär för mig som kvinna. Studier, äktenskap, skilsmässa, vårdnad över mina barn. När jag ville studera kunde jag inte välja vad jag ville, eftersom vissa universitetsprogram endast tar in manliga studenter. Samma sak gäller rätten till skilsmässa, vårdnad om barn och så vidare.

I Iran har en man så många privilegier gentemot en kvinna och jag kan inte acceptera att min dotter trots all hennes utbildning, talang och kapacitet diskrimineras bara för att hon är tjej. Jag har upplevt orättvisor och jag vill inte att mina döttrar ska uppleva detsamma. Jag demonstrerar inte för min egen skull, jag vill göra förändringar för nästa generation. Jag försöker öka deras medvetenhet om deras rättigheter, och jag är väldigt glad att min yngre dotter är medveten om sina rättigheter och är villig att kämpa för dem.

Som kvinna, vad kämpar du för?

Jämställdhet.

Vad betyder jämställdhet för dig?

För mig betyder jämställdhet att jag har samma rättigheter som min man, min bror och min pappa. Det betyder att det ska finnas meritokrati. Ingen diskriminering på grund av ens kön. Om en kvinna är bra på ett jobb, då borde hon få det, det borde inte gå till en man bara för att han är man. Män och kvinnor borde få lika betalt för samma jobb. För ett år sedan pratade jag med en grupp kvinnliga arbetare i Iran, och dessa kvinnor har ett fysiskt krävande arbete. Fabriken de arbetar på brukade bara ha manliga arbetare, nu har de bara kvinnliga arbetare eftersom det är billigare. Dessa kvinnor gör samma arbete som män brukade göra men de får lägre lön bara för att de är kvinnor.

Om du går till arbetslöshetskontoret (motsvarande försäkringskassan och arbetsförmedlingen) och har problem med arbetsgivaren, så är det sällan ditt fall utreds om du är kvinna fastän män och kvinnor har samma rättigheter enligt lag.

Det finns inget sådant som offentlig försäkring i Iran, utan varje familjeförsörjare bör försäkra sin familj. Men när jag hade ett jobb kunde jag inte försäkra min man eller mina barn eftersom jag inte räknades som familjens försörjare (head of the household) eller mina barns vårdnadshavare. När jag klagade sa de att jag bara under ett villkor kan försäkra mina barn: bara om både min man, min mans far och hans bröder är döda, eller att de avstod lagligt från att bli mina barns vårdnadshavare.

Det betyder alltså att vårdnaden går till fadern först och sen till faderns pappa och sedan till pappans bröder, och först om det inte finns något av dessa alternativ kan modern kan få vårdnaden.

Ja.

Vad tror du är huvudproblemen i Iran, lag eller tradition?

Enligt min åsikt, om lagen ändras, kommer våra traditioner också att ändras gradvis. Om en kvinna går till domstol och lämnar in ett klagomål mot våld i hemmet och ingenting händer med maken, då vet han att han kan fortsätta med det. Medan om domstolen tar kvinnans fall på allvar så behöver den här mannen eller andra män tänka två gånger nästa gång de vill höja rösten eller handen mot kvinnan. Jag bor i en storstad, och det anses vara en mer modern del av Iran, men jag vet att kvinnornas situation i mindre städer och särskilt i mer traditionella delar av landet är mycket sämre och att män har stor kontroll över kvinnors liv.

Tror du att folkets protester har minskat eller upphört?

Nej, det tror jag inte. Kvinnor protesterar varje dag. De gör det i form av att vägra bära slöjan. De visar sina protester och hjälper samhället att ändra sin syn på kvinnor. Jag ser att många familjer har fått nya och mer öppna åsikter om kvinnors rätt till att själv välja vad hon ska ha på sig. Denna civila olydnad är också en form av protest.

Vi alla har hört de falska nyheterna att moralpolisen skulle läggas ned. Men snart fick vi veta att de kommer att finnas kvar. Vad gör moralpolisen nu? Är de fortfarande aktiva?

Jag tror att de nu (april 2023, red. anm.) tar det lugnt och försöker komma på vad de ska göra härnäst. De undviker uppenbarligen våld för tillfället. I stället försöker de övertyga kvinnor om att hijab är bra för alla i samhället. Jag såg dem duka stolar och bord och bjuda in kvinnor till att sitta och diskutera varför hijab är bra. Jag ser till och med att de erbjuder blommor och choklad. Men samtidigt vet vi att Nationalbiblioteket i Teheran avbröt medlemskapet för en grupp kvinnor för att de inte bar slöja, och jag vet att någon blev av med jobbet på grund av att hon inte bar slöja utanför arbetsplatsen. Å andra sidan finns det många vanliga människor som stödjer kvinnor som vägrar bära slöjan. Till exempel, en av mina vänner – som inte bär slöjan längre – fick en låda choklad gratis i butiken när hon handlade eftersom butiksinnehavaren var imponerad av hennes mod.

Hur ser du på framtiden för den feministiska kampen i Iran?

Jag ser en mycket positiv framtid. Du kan inte jämföra detta Iran i år med Iran förra året. Landet har förändrats mycket. De senaste protesterna väckte många frågor hos tonåringarna och fick dem att söka efter svar. Många började läsa och lära sig om intellektuella och människorättsaktivister i landet. Och det är väldigt bra. Det är en lång kamp kvar men vi har hopp.

Finns det något mer du vill lägga till?

Situationen för kvinnor i hela Mellanöstern är nästan densamma. Arabländerna behandlar inte heller kvinnor väl och vi vet alla hur det är i Afghanistan. Det är en kamp som vi alla kvinnor i Mellanöstern delar. Våra afghanska systrar – det bor runt fyra miljoner afghaner i Iran – stödde protesterna i Iran, men de kunde inte delta i protesterna på grund av extra förtryck som migranter utsätts för i Iran, men de stöttade oss och sa till oss att de står med oss. Kvinnokampen slutar inte i Iran och vi ger inte upp förrän alla är fria!