Kategorier
Stockholm

Rapport från Allt åt Alla och SUF:s resa till Italien

En liten bit in på juli månad åkte delar av Allt åt Alla Sthlm och Uppsala, tillsammans med kamrater från SUF, till norra Italien. Det ursprungliga och primära syftet var att delta i den massmobilisering mot EU-toppmötet om ungdomsarbetslöshet som skulle hållas i Turin den 11e juli, till viken vi hade blivit inbjudna av italienska kamrater. Ett upprop hade tecknats av den interventionistiska vänstern i Tyskland och koalitionen av sociala center i Italien, där den gemensamma ansträngningen till en transnationell kamprörelse mot både trojkan och den nationalistiska reaktionen gavs formuleringen europakommunen.

Några veckor innan resan fick vi besked om att EU-toppmötet inte bara hade skjutits upp till hösten, utan också att det då i stället ska äga rum i Bryssel. Kanske backade Matteo Renzi och det europeiska rådet av rädsla för de massiva protester en sådan central och brännande fråga som ungdomsarbetslöshet skulle medföra – en kärnpunkt i det generaliserade prekära tillståndet. Kanske väntar de ut (eller in) en konjunktur för att kunna behandla frågan. Vi vet inte säkert, men vi insåg vikten av att börja bygga plattformar och binda kontakter inför kommande mobiliseringar. Vi ville inte låta tillfället gå oss förbi att träffa de italienska kamrater vi kanske snart kommer återse bland tusentals andra i gatans damm, under kravallpolisers blick.

Vid sidan av de solidariska skälen hade vi också blivit ombedda att tala om Sverige generellt, politiskt och ekonomiskt, och i synnerhet om vad som hänt med den svenska välfärden. Efter omfattande efterforskningar som resulterade i en över tjugo sidor lång analys kände vi oss mogna uppgiften att tala om Sveriges position i ett europeiskt sammanhang.

 

Vi höll således en presentation om vad som har hänt med den svenska välfärden och den s.k. ”svenska modellen” sedan sjuttiotalet och framåt, i Reggio Emilia den 9e juli. Vi tog upp den generella ekonomiska historien, de viktigaste händelserna som under denna tid har vridit Sverige i samma riktning som alla andra europeiska länder, mot friare marknad men ökad social kontroll, åtstramningar och prekarisering. Ur detta historiska stoff ville vi sedan visa på några generella konkreta effekter inom arbetsmarknaden, arbetarklassens position, välfärdssystemet och den politiska dynamiken, hur en fascistisk och rasistisk reaktion har uppstått, samt hur vänstern generellt men den autonoma rörelsen i synnerhet har svarat på denna situation. Deltagarna från Reggio Emilia lyssnade engagerat och ställde många frågor efter den över 2 timmar långa presentationen var över.

 

Efter att ha spenderat natten på den lokala ockupationen och sociala centret Casa Bettola i Reggio Emilia så åkte vi den 10e juli vidare till Bologna för att besöka två sociala centra. Det ena är en gammal militäranläggning, har illegal status och kallas för Làbas. Det andra, TPO, har haft illegal status, men efter långa förhandlingar med lokala myndigheter har TPO numera legal status. Làbas är stort. Anläggningen har en gigantisk innegård med grönsaksodlingar, bar och utrymmen där man kan sitta och äta, men förutom några få lokalutrymmen så är mycket av anläggningen ännu inte färdigställt. Precis intill Làbas finns ett antal ockuperade lägenheter där bland annat några av Làbas aktivister bor. TPO är också massivt, med bland annat konsertlokal, gym, radiostudio och studierum för migranter. På TPO bjuds vi på middag och diskuterar och delar erfarenheter med olika personer angående saker som nya fackliga verksamhetsformer, asylkamp och antifascism.

Efter att ha sovit i TPOs gym så begav vi oss med tåget till Venedig. Vi möts upp av två aktivister och får lämna av vår packning på Ca’ Bembo, en ockupation med en stor vacker innergård, en av de största i Venedig. Vi tar sedan båtbussen över till en av Venedigs andra öar, där vi får besöka ett kvarter med ett flertal lägenhetsockupationer där det bor främst migranter och studenter. En kvinna bjuder in oss, 13 svenskar, till sin lilla lägenhet där hon bor med sin dotter. Hon berättar om hur det är att bo där, att hon i början fick hämta vatten en bit bort från huset, och att hon rustar upp lägenheten lite i taget eftersom hon aldrig vet när hon kan bli utkastad. Det är svårt för henne att berätta. Rösten brister och hon gråter lite tillbakahållet. Innan vi går bjuder hon oss på iste i sitt kök.

Efter att vi också bjudits in till en av studenternas lägenheter så lämnar vi det vackra och fridfulla kvarteret för en annan typ av ockupation. Sale (som betyder salt) är ett gammalt saltlager som efter ockupationen gjorts om till en social och kulturell plats, en liten men viktig motståndsficka beläget på samma gata som konstakademin och ett flertal prestigefyllda konsthallar och museer. På Sale pågår en utställning som heter ”You are not welcome”, vilket syftar på de massiva kryssningsfartygen som nyligen fått tillstånd att åka rakt igenom staden. Detta förstör vattnen och havsbotten, och cementerar bilden av Venedig som ett gigantiskt museum som är till för turister men inte lokalbefolkningen. Den starkaste och mest aktiva lokala proteströrelsen är ”No Grandi Navi” (”Nej till stora kryssare”), och utställningen på Sale kan ses som en del av den rörelsen.

Efter några timmar på Ca’ Bembo och diskussioner med de lokala aktivisterna, så tar vi tåget till Padua och Sherwoodfestivalen. Sherwoodfestivalen pågår i en månad och är en festival som skapats och drivs av autonoma grupper. Olika sociala centra har sina egna tält på festivalen, där de serverar mat och distribuerar material. På Sherwoodfestivalen får vi, förutom att äta och lyssna på musik, tillfälle att träffa ännu fler aktivister från regionen.

Morgonen den 12e juli lämnar vi Padua. Vissa av oss får göra ett besök på en av de äldsta ockupationerna i Italien, Pedro, som ligger i Padua, innan hemfärden till Sverige. Några av oss åker tillbaka till Reggio Emilia för att delta i en demonstration för rätten till bostad, en högaktuell fråga i Reggio Emilia, där hela fastigheter hålls tomma för att värdet ska gå upp, medan behovet av bostäder till rimliga priser är skriande.

Söndagen den 13e lämnar vi Reggio Emilia och hela Emilia-Romagna för att spendera resten av vår vistelse i Rom. Där återbesöker vi kamrater på den ockuperade 1700-talsteatern i centrala Rom, Teatro Valle, som varit ockuperad i ungefär fyra år och har kommit att bli något av en symbol för ockupationsrörelsen och rätten till staden i Italien. Teatro Valle har inte varit tom på folk en enda gång sedan en hel massa av människor intog den. Sedan dess har man både jobbat på en fundamental implementering av allmänningsbegreppet som praktik, och experimenterat fram nya former av konstnärlig verksamhet. Detta har inneburit ett ifrågasättande av gränserna mellan beslutsfattare och utförare, och mellan konstnär och aktivist.

På senare tid har Matteo Renzi lagt in en offensiv mot ockupationsrörelsen och infört en lag som gör det möjligt att undandra el och vatten från ockuperade hus, vilket innebär att de snabbt förfaller och blir ogästvänliga. Som hade framgått samma morgon som vi återbesökte Teatro Valle så har dessutom polisen eskalerat repressionen mot rörelsen. Efter man hade vräkt aktivisterna från ockupationen Cinema Volturno så hade man inte bara bemödat sig om det vanliga, att bomma igen alla ingångar, utan man hade också slagit sönder och samman allt som hade byggts upp på platsen.

Vräkningen av Cinema Volturno blev således huvudtemat för ett stormöte mellan aktivister från de flesta sociala centra i Rom, som ägde rum framför scenen på Teatro Valle. Många har stora anledningar att oroa sig över den hårdnade tonen och de våldsammare angreppen. Det är en yttring av den klassmakt som strävar efter att inhägna, kontrollera och profitera på allt större delar av stadsrummet. Men det finns också ockupationer, sociala center, som – för sig själva – har mindre anledningar till oro eftersom relationen till närområdet är bred och stark. Dessa platser är till för lokalsamhället och har blivit mer eller mindre oumbärliga för dess sociala och kulturella liv. Förutom att tillmötesgå reella behov och utgöra rum där människor kan vara medskapare av verksamheterna och aktiviteterna i området, så växer också ett organiskt motstånd fram mot de övergripande tendenserna i staden.

Offensiven är emellertid ett slag mot hela rörelsen, och i den meningen måste oron kompletteras med en beslutsamhet i stadskampen. Mycket har vi lärt oss på vår resa, men tydligast av allt är att denna stadskamp har en karaktär som överskrider Rom och kopplas samman med såväl Bologna, Reggio Emilia, Venedig, Madrid, Athen, Barcelona, ja till och med Stockholm. Varje plats har sina särdrag vad gäller den politiska och ekonomiska situationen, den autonoma organiseringens sammansättning och styrka, men de lokala kampernas konfliktfält och de motsättningar de uttrycker – att få bo, leva och verka i det gemensamma – överskrider platsen och reser sig mot en klassmakt som utövas på europeisk nivå. Det är här vi finner hela vidden av idén med europakommunen – att vi kämpar där vi står, utan illusioner om nationell suveränitet, och med blicken på ett Europa som i nuläget förstör människor och mänskligt liv för att bereda rum för kapitalackumulation.

En annan sak som vi tar med oss från vår resa är den verkliga innebörden av beslutsamhet. Inte i meningen att dumdristigt kasta sig mot höjda batonger, utan att utforska konfliktfältet noga för att avancera kampen metodiskt och stabilt. Vi kan bli en kraft att räkna med, för vi konkurrerar inte med varandra utan använder våra särdrag, tillgångar och förmågor för solidariska syften, för byggandet av det gemensamma. Vi delar våra framgångar och misstag för en ständig kunskapsutveckling inom vår rörelse, och för detta är det ovärderligt att knyta band och skapa plattformar transnationellt, särskilt där kapitalets makt allra tydligast har etablerat sig på överstatliga nivåer.

Vi vill tacka våra nyfunna kamrater för ett varmt mottagande, för intensiva och minst sagt innehållsrika diskussioner, och ser fram emot att bredda rörelsen och tillsammans börja verka för ett Europa utan gränser och exploatering, där våra livsbehov står i centrum, där ingen privategendom står över oss och där vi själva tillsammans bestämmer över vår tillvaro.

Leve europakommunen!