
Bostadsfrågan har alltid varit en het potatis, både i samhällsdebatten och kring köksbordet. Hur skaffar jag bostad, varför är det så dyrt och varför ser saker annorlunda ut nu än det gjorde då föräldrar och mor- & farföräldrar skaffade boende? Boken Kris i bostadsfrågan målar en bild av bostadspolitiken genom decennier. Forskarkollektivet Fundament vill kasta nytt ljus på bostadspolitiken och varför frågan har hamnat i kris.
För att förstå hur krisen i frågan har uppstått, tar författarna med oss genom bostadspolitikens historia och de olika verktyg politiken har använt. Genom att analysera politikens utveckling delar de upp bostadspolitikens perioder i olika bostadssystem. De landar i att bostadssystemet definieras som ett ”[…] sammanhängande sätt att organisera hela sektorn, med egna sätt att reglera och organisera produktionen, distributionen och konsumtionen av bostäder.” (s. 43). Med långa linjer får författarna fram hur politiken har varit det som styrt bostadsfrågans förändringar och inte marknaden eller ekonomiska förändringar i sig. De använder en supermarxistisk, men ändå ganska relevant exemplifiering, förhållandet mellan bostadens bytesvärde och bruksvärde. Det vill säga skillnaden mellan att bostadens värde förstås som ett hem för hyresgästen eller ett värde på en marknad där bostadsägaren kan tjäna pengar på sin bostad. Frågan har på så sätt pendlat mellan att vara mer eller mindre ekonomisk och mer eller mindre social. På så sätt kommer det fram hur olika politiska intressen har styrt bostadspolitiken i olika perioder och vem politiken har tjänat.
Boken ger oss en inblick i utmaningarna i samhället och hur de hänger ihop med bostadsfrågan. Analysen tydliggör vilka intressekonflikter bostadspolitiken har speglat. Genom den historiska analysen av bostadspolitiken kan vi som läsare se vilka grupper som tjänar på de olika politiska åtgärderna. De senaste åren är det fastighetsägarna och bostadsägarna som har kommit segrande ur nyliberalismens politik. Utan en kämpande och visionär hyresgästsorganisering har det varit svårt att hålla emot förändringar i lagstiftning och nedskärningar i stöd till bostadsbyggande. Det blir tydligt hur viktig sociala rörelser och hyresgäströrelsens roll är och har varit för att driva en bostadspolitik som lyfter rätten till ett hem och inte till vinst. Det blir också tydligt att vi de senaste decennierna inte har haft en rörelse med förmågan att skydda bostadssystemet mot finansiell spekulation och avreglering.
Bostadsfesten är över!
Den liberala drömmen de har sålt om att alla skulle bli välbärgade bostadsägare flyger inte längre. Skenande bostadspriser och ett marknadsbaserat bostadsbyggande gör att tröskeln för att äga sitt boende är hög och det blir svårare och svårare att komma in på bostadsmarknaden. När lönerna inte ökar lika snabbt som bostadspriserna så är det inte längre möjligt för en person med genomsnittlig lön att själv äga sitt boende. En ohållbar utveckling som boken synliggör på ett pedagogiskt sätt: “Hushåll i Sverige har i dag den näst högsta belåningsgraden i Europa, med en belåning som nu ligger på närmare 200 procent av den disponibla medelårsinkomsten.” (s. 17).
Som citatet klargör så kommer det knappast vara möjligt att på en genomsnittlig lön lyckas ta del av det som boken kallar för “bostadsfesten”. Detta system cementerar skillnaden mellan de som redan äger och de som sliter för att lyckas ta sig in. I kombination med en låg byggtakt som tjänar till hålla priserna uppe och en statlig politik i form av riksbankens investeringar i bostadsobligationer så kommer till slut fastigheterna att bara vara tomma kärl ägda av investmentbolag som står och alstrar pengar för riskkapitalister.
Nyliberalismens inflytande över bostadsmarknaden har de senaste 40 åren tjänat till att driva upp priser på både fastigheter och mark samt drivit på fastighetsspekulationer. Då avregleringen av kreditutgivandet på 1980-talet och framåt har ökat möjligheten för låntagande och frisläppt kapitalet på fastighetsmarknaden så är fastigheter idag lika med ett tryggt sparande för dem som kan spekulera. Boken poängterar den nuvarande bostadspolitikens klasskaraktär. I tidigare bostadssystem gick pengarna från statliga subventioner till allmännyttans hyresrätter. I dag går det till ROT-avdrag och ränteavdrag som gynnar överklassen och de som redan äger. Eftersom marknadsstyrning inte har minskat det statliga stödet till bostadspolitiken de senaste femtio åren, utan egentligen bara kastat om fördelningen av understöden. Författarna skriver: ”Utgifterna har bara fått en annorlunda klasskaraktär. Under de första fem åren av miljonprogrammet var utgifterna drygt 2 procent av BNP, medan motsvarande summa i dag ligger på drygt 1,6 procent, plus kreditgarantierna. Men stora delar av stödet går i dag till ägare av villor och bostadsrätter genom ROT- och ränteavdragen.” (s. 229). Bostadsfesten är över, vi kommer inte alla kunna äga vår bostad om marknaden får bestämma.
För den mer insatte läsaren är detta både välbekanta historier och ingen ny analys, men det gör den inte mindre relevant. Känslan av att bostadsfesten är över är något många unga redan känner, författarna tar denna känslan på allvar och berättar varför vi och våra föräldrar har haft olika förutsättningar för att skaffa ett boende. Detta gör de genom ett tydligt ställningstagande och bokens innehåll är begripligt och konkret. Samtidigt är den relativt kort och samlar större mängder historia och fakta i ett lättförstått språk, vilket gör den tillgänglig för en större publik.
En ny väg framåt?
Boken lovar oss inte bara en skarp analys, men också en väg framåt. De sista kapitlen går igenom en mängd olika lösningar som enskilt inte står för ett systemskifte i bostadsfrågan, men som samlat utgör en grund för något nytt. Alla åtgärder syftar till att bitvis ta bort vinstintressen ur bostadsfastigheter och byggprojekt samt stärka hyresgästernas inflytande över sina egna hem. Trots att de med eftertryck säger att en ny tid kräver nya lösningar är en del av kraven, politik som Sverige redan har haft, i det som författarna kallar det sociala välfärdssystemet.
De kommer med förslag som det råder stor enighet om bland de som är kritiska till dagens bostadspolitik såsom att ändra allbolagen och möjliggöra en bostadspolitik utan vinst och med mer politisk kontroll. Men förslagen ger oss tyvärr inte den tydliga vägen framåt som bostadspolitiken behöver. Särskilt lutar de sig mot staten för att ta över där hyresförhandlingssystemet sviktar. Vi tycker det är något naivt att tro att staten kommer säkerställa hyresgästernas rättigheter i ett läge där högern ständigt är på en avregleringsoffensiv och tal om marknadshyror förs på högerns partistämmor.
Trots den sista delen om lösningen är huvudargumentet som presenterats övertygande och välgrundat och det är en välskriven genomgång av Sveriges bostadspolitiska historia. Åtgärderna för avkommodifering av våra bostäder som presenteras i boken är bra exempel på det som vi i Allt åt alla kan mobilisera kring. En del av åtgärderna är varken nytänkande eller väldigt radikala, många av åtgärderna är en tillbakagång till det mer reglerade bostadssystem som fanns tidigare i Sverige och andra länder i det globala nord. Det ska dock sägas att det finns visionära avsnitt och förslag från boken som tjänar till att ändra vår syn på bostaden och boken är ett väldigt bra grundmaterial för kunskap i vårt arbete med Frys Hyran-kampanjen. Allt som allt rekommenderar vi studiecirklar i boken för att få en grund till att själva komma på de stora och systemförändrande lösningarna bostadspolitiken förtjänar.
Författare:
Sigrid Elise Høeg
David Jonsson
medlemmar av Malmö Allt åt alla