Vergiss meyn nicht börjar på marken. Bilden rör sig långsamt, som om det är filmat av någon som nyss vaknat. Trädens stammar, kronorna. Solen. Så småningom kojorna högt över marken, blek himmel.

Solen färgar trädens stammar gula även när polisen rusar in i bild.

Scenen är inte filmad av någon som just vaknat. Kameran har skilts från sin filmare, det är just det. Men den fortsätter filma. När polisen plockar upp kameran fortsätter den filma, personen som håller i den förstår inte hur man stänger av. När kameran placeras i en påse för bevismaterial fortsätter den filma, man hör polisens röster, rop från människor längre bort. När påsen hamnar på ett kontor fortsätter kameran filma. Det går att läsa rubriken på en rapport som ligger på skrivbordet.

Vergiss meyn nicht är en film om en skog. Det är en film om en skog, en kolgruva, en ockupation; om aktivister som ställde sig mellan skogen och kolgruvan. Det är också en film om filmaren, studenten Steffen Meyn, som inte hann filma klart.

Hambacherskogen ligger mellan Aachen och Köln i västra Tyskland. Det är en lövskog som funnits i tusentals år, med många gamla träd och skyddsvärda arter. För tillfället återstår 200 hektar, vilket bara är tio procent av skogens gamla yta. Resten har successivt och systematiskt avverkats i takt med att en av Tysklands största kolgruvor, ägd av energiföretaget RWE, expanderat och krävt allt större yta för exploatering. Företaget har ägt marken sedan 1960-talet.
I filmen får tittaren vandra på gränsen mellan skogen och utvinningsområdet, den stora gropen i marken.

Skogen har varit ockuperad av klimataktivister i olika omgångar sedan 2012, men dokumentären utspelar sig mellan 2017 och 2018, ett dramatiskt år i skogens historia. På många sätt en vändpunkt. Dokumentären, som släpptes 2023, gör inga anspråk på att vara uttömmande eller att ge en informativ överblick av alla de frågor som knyter ihop skogen, gruvan och politiken. Information som den i stycket ovan saknas. På gott och ont förutsätter skaparna att tittaren redan vet (och för en tysk publik stämmer det nog) eller kan ta reda på mycket på egen hand. Filmen kan på så sätt upplevas som något intern. Inga politiker är intervjuade, inga poliser, inga biologer. Det finns ingen berättarröst som förklarar skogens ekologiska värden, den hotade arten Bechsteins fladdermus, EU-direktiven. Ingen pratar heller om de orter som evakuerats och rivits när gropen närmat sig bebyggelse. Men detta lämnar också utrymme åt en ganska tilltalande rytm, ett effektfullt perspektiv. Det lämnar utrymme åt aktivisternas berättelser, både i och utanför skogen, uppe i trädtopparna och efter att de klättrat ner igen. Det lämnar mycket utrymme åt Steffens berättelse. Han köpte en 360-gradig kamera, fäste den på en hjälm på huvudet, anslöt sig till aktivisterna i Hambacher. Dokumentären, som färdigställdes av hans studiekamrater, skiftar mellan det Steffen filmade i skogen; tittaren följer med upp i träden, in i kojorna, över de svajande linorna högt över marken, och intervjuer med aktivister efter ockupationen, när kamerans blick inte längre också är Steffens blick.

Steffen var något av en outsider när han kom till skogen och han förstod inte riktigt de militanta metoderna, den aggressiva attityden som vissa av aktivisterna hade mot polisen. I intervjuer diskuterar andra aktivister ockupation som metod. Idén, praktiken. Att ställa sig i vägen, att använda kroppen. Riskera livet. Att det var obehagligt men effektivt. De ville rädda skogen förstås, men projektet blir också ett mål i sig. Friheten i att bli en del av något som är större än en själv. En sorts utopi, säger någon. En annan: det lockade människor som inte hade något som höll kvar dem i samhällets mitt. De som sökte svar som inte besvaras av arbete och kärnfamilj. Men det fanns element av konflikt, utbrändhet, osäkerhet, till och med våld, mellan aktivisterna i trädkojsbyarna också. Hur mycket kunde de lita på varandra?

Polisbrutalitet och fängelse var också en stor, överhängande, skräck för många, en ständig angst. En kvinna berättar om ett polisförhör när polisen tog ifrån henne bindor och tamponger. Hon blödde ner sina kläder, och polisen ville förödmjuka henne, de tog bilder på henne och hennes blod. I skogen inväntar de nästa trädfällningssäsong, att bli vräkta. De sjunger: solid as a rock, rooted as a tree, när polisen dundrar in.

I september 2018 påbörjas vräkningen, då under förevändning att trädhusen utgör en brandrisk. Senare bedömde rätten den här vräkningen som olaglig. Brandrisken var ett svepskäl. Träd fälldes, lyftkranar hämtade ner personer från kojorna, andra bars iväg. Under en tid stängs pressen ute från området. En av aktivisterna förklarar att det var ett stort problem eftersom kamerorna utgjorde en sorts försäkring; när de försvann blev poliserna våldsammare, de skar av rep som gjorde att anordningarna inte längre var säkra. Under vräkningen pågår demonstrationer på andra platser som samlar flera tusen personer. Steffen är på en av dem och filmar, men återvänder sedan till skogen, upp i träden.

Några personer sitter uppe i kojorna och ropar ner till polisen: vet ni om att detta är den varmaste september som någonsin uppmätts? Det märker ni säkert i era tunga uniformer. En annan står i ett träd där linor, brädor och rep monteras ner. Han ber dem att sluta, han säger att han inte vill dö.

I intervjuerna, när allt är över, diskuterar aktivisterna om det var värt det. Jag önskar att de inte hade fått den frågan. Det är en orättvis fråga. När ordet martyrskap nämns har jag lust att stänga av.
Någon upprepar att aktionen handlade om att leva för något mer än sig själv, att uppgå i något större. Hon förklarar att hon kan säga det för att hon klarade sig, för att hon inte skadade sig.

Kameran är på Steffens huvud, han pratar med någon, rör sig, träden, löven, solen, polisen, den kaosartade, olagliga vräkningen. Tittaren springer med honom på de smala, svajiga hängbroarna mellan kojorna, steg för steg. När han faller blir bilden svart. Kameran är sedan tillbaka där filmen började.

I början av filmen fick de intervjuade aktivisterna frågan om vad de tänker på när de hör Steffens namn, först kunde de inte riktigt svara. På slutet berättar någon att han försökt avpersonifiera historien för att inte klandra någon. Han var rädd att instrumentalisera Steffens död om han fick reda på att det var polisens fel. I stället förklarar han: om det inte gick att tjäna pengar på att förstöra miljön och utvinna kol hade skogen inte behövt försvaras. Någon annan säger: vi flyttade upp i träden för att vi hade ett mål. Man gör inget så vansinnigt om man inte har ett mål.

Vräkningen avbröts direkt efter Steffens död. 2020 pausades avverkningen av skogen. Sedan några år tillbaka pågår också en svajig utfasning av brunkol i Tyskland och staten har förhandlat med RWE om att stänga ner kolverken innan 2030.

Tills vidare: Vergiss meyn nicht. Det är mycket som inte borde glömmas. Steffen Meyn, förstås. De andra som skadade sig, de som fängslades, de som fortsatte. Skogen, människorna. Allt som ändå gick bra, nätverket av aktivism som spred sig till Europas skogar.

Inte minst bör man minnas anledningen till alltihopa: fossilkapitalets likgiltighet inför lidande och katastrof. De svarta gropar som grävs under våra fötter.