Kategorier
Allmänt

Sjukvårdskrisens skurkar del 1: Jan Eriksson

Sjukvårdskrisens skurkar I förra Virvelvindsbladet (#33) skrev vi om ”Sjukvårdkrisens skurkar”: Sjukhuschefen Jan Eriksson,  Regionsdirektören Jonas Rastad och Regionsstyrelsens ordf. Pia Kinhult. I den här serien har vi tittat närmare på just sjukhuschefen Jan Eriksson. Hotfulla mail Sedan den här serie gjordes så har  Jan Eriksson insett att personalen på SUS vill ta ut sin lagstadgade […]

Sjukvårdskrisens skurkar

I förra Virvelvindsbladet (#33) skrev vi om ”Sjukvårdkrisens skurkar”: Sjukhuschefen Jan Eriksson,  Regionsdirektören Jonas Rastad och Regionsstyrelsens ordf. Pia Kinhult.

I den här serien har vi tittat närmare på just sjukhuschefen Jan Eriksson.

Hotfulla mail

Sedan den här serie gjordes så har  Jan Eriksson insett att personalen på SUS vill ta ut sin lagstadgade semester i sommar. Vilket innebar att det ”plötsligt” saknades minst 100 sjuksköterskor. Vad blev då Jan Erikssons lösning?  Att rekrytera flera sjuksköterskor? Att höja lönerna? Att återställa dom tjänster som försvunnit under anställningsstoppet? Nä, Jan Erikssons lösning blev att skicka ut hotfulla mail till de anställda om att det eventuellt kunde bli avbrutna semestrar och beordrad övertid. Eller för att använda Jan Erikssons egna ord jobba ”extra pass”.

Arbetsmiljöverkets kritik

I  januari 2013 kritiserade Arbetsmiljöverket sjukvårdsledningen på Skånes Universitetssjukhus för att stressen var omänsklig för personalen på  Akutmottagning i Lund. Bland annat sa Arbetsmiljöverket att: ”Hade det varit ett företag hade vi övervägt att stänga det.” Jan Eriksson och den övriga  sjukvårdsledningens svar den första kritiken från Arbetsmiljöverket var att starta ett  två veckors ”flödesprojekt”. Projektet gick ut på att man skulle öka ”genomströmningen” och ta bort ”flaskhalsar” – det vill säga skriva ut patienter snabbare. Jan Eriksson menade att akuten i Lund i sig var en så kallad ”flaskhals”. Detta är en terminologi som Jan Eriksson hämtat från den japanska bilindustrins LEAN production. Problemet med patientsäkerheten och den höga stressen för sjukvårdspersonalen på SUS hade alltså inte med överbeläggningen, de indragna vårdplatserna eller personalnedskärningarna att göra – det var att personalen inte jobba snabbt nog. I april 2013 skickade Arbetsmiljöverket en utförligare rapport om arbetssituationen för vårdpersonalen på akuten.  Vad svarade då Jan Erikssons på den rapporten? Jo, att till skillnad från hans eget “flaskhals”-projekt, så var Arbetsmiljöverks kritik  “flummig”. Regionstyrelsens ordf. Pia Kinhult besvarade i sin tur kritiken i en intervju med SVT. Det först hon sa var at hon hade fullt förtroende för Jan Eriksson, när SVT fortsatte att ställa frågor om personalnedskärningarna valde hon att helt lämna intervjun.

Från Sahlgrenska till SUS

Jan Eriksson tillträdde i maj 2012. Innan dess arbetade han som sjukhusdirektör på Sahlgrenska i Göteborg. Utöver att göra sig ovän med stora delar sjukvårdspersonalen på Sahlgrenska så drev Eriksson också ett större nedskärningsprojekt, som kulminerade i personalnedskärningar på uppemot 1000 tjänster 2011. En ganska speciell detalj personalnedskärningar på Sahlgrenska var att Jan hade räknat ut ett ratio för personaltätheten kontra patienter – hur lite personal det  skulle krävas per patient – oavsett vilket vårdbehov som patienten sökte  för. Samma siffra lär Jan ha tagit med sig till SUS, men när han började utvärdera personalbehovet på vissa avd. i Lund kom det fram att  siffran redan var lägre i Lund  än den hade varit i de hårdaste  besparingstiderna på Sahlgrenska. En av annan av Jans första prioriteringar som ny sjukhuschef på SUS var att betala en konsultbyrån 1 miljon kr för utvärdera styrelsens sammansättning. Det var för övrigt samma konsultbyrå som utvärderade akutens ”flödesprojekt” under februari 2013. Jan har sedan han tillträdde hela tiden sagt till medierna att sjukhuset inte behöver mer personalresurser – utan att personalen måste arbeta effektivare.

Han är inte ensam

Läser man den här serien eller texten kan man få intryck av att vi anser att Jan Eriksson skulle vara en särskilt ”ond” eller bedräglig chef som ha ren illvilja driver nedskärningarna. Tyvärr är det inte så enkelt.  Det verkar nämligen se ut på samma sätt på andra ställen runt om i Skåne, Sverige och i andra delar av Europa. I stora delar av världen står den offentliga sektorn i skottgluggen för nedskärningar och privatiseringar.  Det beror på den nyliberala vågen av skattesänkningar, nedskärningar, privatiseringar, Lean production och ”New public management”. Där görs allt till salu,  alla verksamheter ska vara vinstdrivande eller  marknadsanpassade och varje verksamhet ska ”bära sina egna  kostnader.” Detta tänker de ska gälla oavsett vad verksamheten verkligen kostar, eller vilka  vårdbehov verkligen patienter har. Vad som dock är synonymt för alla dessa nedskärnings- och privatiseringstorpeder är att de företräder ett klassintresse – ett klassintresse som inte är vårt. Där vårdpersonal ska arbeta hårdare, med allt lägre betalt, med kortare semestrar och sämre anställningstrygghet för att ”öka produktiviteten” eller ”effektiviteten”. Och där lösningen på kriser som t.ex. sjukvårdskrisen i Skåne eller finanskrisen i södra Europa, ska lösas med uppsägningar eller anställningsstopp.

Men vi är många fler

SUS (tidigare USiL och MAS) har nästan alltid varit kantat av konflikter – mellan ledningen och dom som direkt utfört vårdarbetet. Konflikter om löner, stress, resurser, arbetsmiljö och patientsäkerhet. Vad som dock hänt de senaste åren är att när sjukhusledningen och regionsledningen dragit åt tumskruvarna med alla nedskärningarna, så har konflikten skärpts. Ledningen har mötts av en våg av motstånd från vårdpersonalen och en uppretad och mobiliserad allmänhet. Det bästa exemplet är när BIVA-sjuksköterskorna hotade med massuppsägning under våren 2013 eftersom sjukvårdsledningen försökte tvinga på dom ett sämre avtal. Ett annat är när sjuksköterskestudenterna över hela Sverige gick ihop och började driva ”24 000 kr-upproret”. Vi har inte bara kunnat följa rapporteringen i tidningarna, utan också dagligen via t.ex. facebooksidor som ”Stöd våra sjuksköterskor” och facebookgrupper som ”Rädda Universitetssjukhuset i Lund”. Där vårdpersonal direkt rapporterat om vad som händer på sina avdelningar och tillsammans kunnat sammanlänka sina respektive erfarenheter, situationer och konflikter. Även de som inte jobbar i vården har fått en direkt inblick i hur motståndet organiserats och spridits, och det råder ingen som helst tvekan att de smidiga sätt att samordna kampen som vårdare själva skapat är ett effektivt vapen vi inte har sett det sista av. Av detta måste man dra slutsatsen att motstånd lönar sig! Att när vårdpersonal enar sig som kollektiv och tar strid, med stöd av en mobiliserad allmänhet – då kan man vinna!

Kampen om vården är något som vi tror många människor kan, och bör inspireras av. Tillsammans är det inte mycket vi inte kan åstadkomma.

Virvelvinden, Allt åt Alla Lund, juni 2013

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *