Det är värt det. Det måste det vara. I sängen, huvudet snurrar. Jag är trött, uppfylld, rastlös. Grässtrån i asfalt. Känslan av att ha tagit något tillbaka – en slags värdighet. Kanske.

Ofta oroar jag mig för att inte göra tillräckligt. Men sedan ser jag mina medaktivister lugnt skicka choklad, vatten och droppar av hopp mellan varandra medan poliserna vaktar i kravallutrustning. Jag ser vissa bäras bort och jag ser andra stå bredvid och skrika you are not alone. Jag ser oss vandra tillbaka hand i hand, i sång mitt i gatan, för de kan skrämma oss men de kan inte få oss att tystna. Jag ser allt det här, och jag vet. Det är nu historia skrivs. Nu och hela tiden; varje dag, timme, sekund, minut. Det handlade aldrig om tillräckligt – det är inte över mig själv jag ska vinna. Det är inte jag som tjänar trettonsiffrigt på vapen och fossilenergi, inte heller jag som iklär mig uniform och gasmask.

Jag vill prata om vad det är att göra tillräckligt, att göra rätt. För visst finns det en tendens inom vänsterrörelsen att skuldbelägga. Att skuldbelägga alla som inte engagerar sig i den fråga som för tillfället är Den Rätta. En gång var det klimatet. Nu är det palestinsk frigörelse. Nästa år – vem vet? Jag upplever ett hårdnande samtal, där alla som inte engagerar sig i en viss fråga automatiskt står på förtryckarnas sida. Absolut – vi kan alla anses ha en skyldighet att på olika sätt motarbeta de strukturer som fördelar makt ojämnt: kapitalism, kolonialism, könsmaktsordning. Men samtidigt är det just dessa strukturer som ger oss alla skilda förutsättningar till engagemang. Det får uttalanden som att alla som inte aktivt deltar i propalestinska demonstrationer eller delar i sociala medier aktivt bidrar till folkmordet att skava. Skuldbeläggandet av alla som inte deltar på rätt sätt i Den Rätta Frågan är både okänsligt gentemot individen, och direkt kontraproduktivt. Nu pratar jag inte om de som passivt står bredvid utan att göra något alls. Men det finns personer som engagerar sig på andra sätt, eller i en annan fråga än den “just nu rätta”. De gör inte fel. De bidrar till en bättre värld på samma sätt som alla som klimatstrejkar, deltar i Mask off Maersk eller arrangerar Ta tillbaka natten. Att försöka strömlinjeforma all aktivism till att handla om en fråga gör vänsterrörelsen både förutsägbar och falsk.

Är det ett genuint engagemang om det grundas i skuldkänslor? I den yttre blickens syn på mig och mitt engagemang? Kan engagemang utifrån prestige leda till positiv förändring? Och – vad händer med de frågor som för tillfället inte är Den Rätta? För oavsett hur akut och angeläget ett problem är, är det aldrig världens enda problem, än mindre frikopplat från alla andra. Ja, Israel begår folkmord mot palestinier, och ja, vi behöver kollektivt göra motstånd mot detta. Utöver det pågår dock, enligt den ideella organisationen och koordinerande organet Genocide Watch, folkmord i bland annat Sudan, Myanmar och Turkiet. Samma organisation har även utfärdat skarpa varningar gällande stormakter som Kina och USA. Samtidigt som de glaciärer som förser miljontals människor med dricksvatten smälter, ojämlikheten ökar i Sverige och världen, och integritetsskydd på många håll får stå tillbaka för ett framväxande digitalt övervakningssamhälle.

Det blir lite mycket, när en tänker på det. För mycket att ta in och nästan oöverstigligt att slåss emot. För att vinna måste vi kämpa solidariskt, och på flera fronter. Syftet med det här är inte att be folk sluta engagera sig – tvärtom. Jag vill uppmana oss som samhälle och vänsterrörelse att skala upp och radikalisera vårt engagemang, jobba strategiskt och kompletterande. Så att vi som individer har utrymme att engagera oss i det som ger oss något tillbaka. Och, kanske viktigast av allt, göra plats för glädje och vila. 

Världen är tung, alldeles för tung för en enskild person. Det kommer inte att vara lätt. Låt oss inte göra det svårare för varandra. Vi måste ha våra kamraters ryggar. För alla de vi kämpar för, och för alla oss vi kämpar för. 

Så idag väljer jag asfalt och ockupation, för de som inte har ett val. 

Imorgon väljer jag grönska och vila, främst för att jag förtjänar det, men också för att det är en bristvara jag inte rimligtvis kan kasta bort.

Och sedan. Och alla dagar efter det. Då fortsätter vi, så länge vi kan, på de sätt vi kan, att skapa en värld vi kan och vill leva i. Tillsammans. 

Ju hårdare de griper tag i oss, desto mjukare ska vi bli. Ju argare de skriker, desto mer högljutt ska vi stå upp för våra vänner. Ju djupare ner de trycker oss, desto mer ska vi fylla våra lungor med luft och andrum, för att gång på gång flyta upp till ytan igen. Och om vägen framför oss är ostadig, vill jag hålla din hand en stund.

– 2025-04-30