År 2020 påbörjades byggandet av runt 26 000 lägenheter med hyresrätt som upplåtelseform, jämfört med ca 14 000 bostadsrätter. I Stockholm har det sedan 1990-talet funnits en egen modell för att försöka maximera viljan att bygga hos de privata byggherrarna. Grunden ligger i att exploateringsnämnden, med ansvar för stadens markinnehav, tar emot förfrågningar från privata aktörer om att bygga på stadens egen mark. Systemet kallas i all enkelhet för Stockholmsmodellen. Förutsättningen är stadens stora markinnehav, runt 70% av kommunens yta. Systemet kan liknas vid ett produktionssystem där staden tillhandahåller mark åt företag, där bolagen står för själva byggandet. Ett resultat blir att staden redan genom sitt fastighetsinnehav kan styra förutsättningarna för hur staden formas, inte bara med de andra byråkratiska former som erbjuds gängse kommun. I teorin ger marktillgångarna staden möjlighet att styra vart det ska byggas, men i realiteten bygger Stockholmsmodellen på att staden servar byggherrar med mark.
Vid förra sekelskiftet fanns en majoritet av politiker i stadsfullmäktige, framför allt liberaler och socialdemokrater, som ansåg att staden skulle äga mark för att stävja spekulation med fastigheter. Detta innebar också att de bättre kunde styra vart det byggdes och vad som byggdes. Därför köptes mark upp strategiskt, vilket idag leder till att samma mark kan användas för att driva på ett nyliberalt format för bostadsbyggande. Liknande modeller är ganska gängse i många kommuner runt om i Sverige idag. I den offentliga utredning kring systemet med privat initiativrätt (ett sätt att öka de privata aktörernas styrning av planeringsprocessen) beskrev utredarna det som att systemet i princip redan fanns på plats men utan lagstöd. Det annorlunda med Stockholm är såklart det stora markinnehavet. Det känns kanske igen; ett system som byggs upp i ett tidigt välfärdssamhälle förvandlas under nyliberalismen till ett verktyg som det offentliga kan använda för att hjälpa kapitalets ackumulation. För det är just det där – för vem byggs egentligen alla de här bostäderna?
En större byggaktör i Stockholm har identifierat sina målgrupper utifrån benämningarna business class (familjer med hög utbildning och inkomst som söker ett representativt boende) och golden age (par mellan 50-60 år som flyttar från villa till lägenheten när barnen flyttat ut). Att bygga bostäder idag är att försöka få människor som redan har bostad att flytta till en annan; för vissa grupper finns det ett överflöd av bostäder. Som följd har bostadsrätter i Stockholm börjat locka med tunnelbanekort, lounge och bilpool. För Stockholmsmodellen har utvecklats för att låta byggherrarna fastställa villkoren för byggandet. Det viktiga är att de vill bygga bostäder, inte vem de bygger bostäder för. Att resultatet har blivit att alla bygger för samma grupper (oavsett om det är hyresrätt eller bostadsrätt) spelar mindre roll. När den totala bostadskrisen, som fanns för ett antal år sen, sakta har börjat dämpas träder de tydliga förlorarna fram. En reservarmé som hålls i ovisshet kring var de ska bo och som måste gå med på allt mer desperata lösningar. För tjugo år sedan gick det kanske att tänka sig att dessa grupper var arbetslösa, flyktingar eller andra som av mer förklarliga skäl har svårt att få bostad. Idag är det i realiteten så att bostad är lika mycket en bristvara även för den med heltidsarbete, bara fel typ av heltidsarbete. Alla säger att det byggs för att vi har en bostadskris, att nya bostäder måste till, och det snabbt. Alla krav på ljusinsläpp kastas ut, alla grönytor ska bebyggas och alla barnens lekplatser rationaliseras bort: Är det byggbar yta ska den exploateras. Genom att hålla en del av befolkning i ständig bostadsbrist har politiker och byggherrar skapat det nödvändiga ideologiska ramverket för att inte bara få fortsätta bygga i enlighet med dessa premisser, allmänheten kräver också att de gör det. Skulden i bruksvärdet förstärks, då varken bostäderna eller den mark vi har att använda i städerna kommer de behövande till dels.
Stockholmsmodellens inneboende logik består av dessa tre beståndsdelar: 1) Stadens markpriser gör att privat byggande måste riktas till de rikaste segmenten för att kunna vara lönsamt; 2) varken Staden eller Kapitalet har något intresse av att producera bostäder till vanliga löntagare, då; 3) vår bostadsbrist är vad som legitimerar 1). Våra krav på ökat bostadsbyggande är inget hot mot någon, vi reproducerar ett nödvändigt narrativ. När cirkeln är sluten, P blivit P’, och skulden i bruksvärdet är större än någonsin sjösätts nya rundor av markexploatering, och processen börjar om på nytt. Det är inte tillräckligt att det byggs bostäder. Genom att Stockholm stad faktiskt äger sin mark finns förutsättningarna för en helt annan politik än den som så länge varit rådande. Vi behöver bry oss om hur marken används.
