Nationalismen, patriarkatet och allt det andra reaktionära dravlet – desperat söker den rådande ordningens försvarare klänga sig fast vid dessa tills helt nyligen giltiga, nu disintegrerande föreställningar. Man hanterar kristillståndet genom att återvända till den härskande klassens historiska ideal, rentav till ett bejakande av nyfeodala och primitiva samhällsformer och idéer.

Dessa är tider som präglas av stora risker, men också stora möjligheter. Samtidigt som mänskligheten bränner världen har de senaste århundradena utgjort början på en era där mänskligheten får en allt större kapacitet att medvetet modifiera sin egen omvärld, och därmed sin egen framtid som art. Därför befinner sig den mänskliga arten vid tröskeln till medveten evolution. Vi kan för stunden lämna människans allt större förmåga att förändra den egna kroppen åt sidan. Låt oss bara notera att kapitalismens utveckling lett till att vi idag har tillgång till instrument och kommunikationsmedel som kontinuerligt förändrar våra sinnesorgan, vår förmåga att kommunicera och därmed vår kognition.

Krig på grund av en världsordning i kris, pandemier, klimatkrisen –- flertalet av vår tids stora frågor konfronterar oss med problem som bara kan lösas i planetär skala. Vi konfronteras vidare med att biosfären, den del av Jorden där liv existerar, summan av alla ekosystem, är rubbad av en ny geologisk kraft: mänskligheten.

Vernadskij och Noosfären

Denna insikt går att bemöta på en lång rad olika sätt. En intressant uppfattning står den sovjetiske mineralogen Vernadskij för: mänsklighetens uppstigande till dominerande art innebär att biosfären omvandlas i grunden, till en noosfär, en biosfär kontrollerad av medveten mänsklig aktivitet. Enligt Vernadskij har biosfären som självreglerande system i vissa avseenden likheter med en stor levande organism. Biosfärens väg till noosfär svarar mot en längre evolutionär trend där högre och högre former av medvetande utvecklats, med det vetenskapliga tänkandet i planetär skala som högsta stadium. Materialisten Vernadskij drog inte lika långtgående eller mystiska slutsatser som sin samarbetspartner, jesuiten och paleontologen Teilhard de Chardin, om vad noosfären på sikt kan innebära. Medan Vernadskij ser det mänskliga tänkandet som i grunden sammanbundet med biosfären ser istället Teilhard de Chardin noosfären som ett nytt slags lager som innesluter vår planet, ett övergångsstadium för livet på Jorden mot ett högsta medvetande frigjort från sin materiella grund.

Vissa ser i framväxten av en global, mänsklig hjärna ett brott mot såväl naturens som Guds lagar. Man menar att människornas högfärd och arrogans kommer straffa sig genom att icke-mänskliga krafter slår tillbaka mot oss. Vidare teknologiska och sociala framsteg påstås alltid generera oöversiktliga negativa bieffekter. Detta har att göra med att det borgerliga samhället hålls samman av föreställningar om den fria individen (det vill säga i praktiken kapitalisten). Dessa föreställningar leder till att människorna under kapitalismen upplever en krock mellan sin egen fria individualitet och de sociala och teknologiska yttre krafter som kapitalismen ger upphov till. Så har den unga kapitalismens Robinson Crusoe, herre över sin egen livsmiljö, i kulturen ersatts av de tragiska och klåfingriga människor som befolkar fiktionen från Jurassic Park till Don’t Look Up. Så legitimeras vidare en politisk och existentiell fatalism som i sig utgör ett hot mot livet på Jorden.

En del tänker sig att noosfärens uppkomst möjliggör att liv kan skapas och upprätthållas utanför vår egen biosfär. Mänskligheten har under sin utveckling tagit alltmer av sin omvärld i besittning, och kanske står därför människorna nu inför att kolonisera haven och världar bortom vår egen planet. Men för Vernadskij var inte noosfären en inbjudan till flykt, utan till att tänka sig möjligheten att mänskligheten på sikt kan bemästra sin egen livsmiljö. Vernadskijs idéer kan låta antropocentriska, men i själva verket innebär de insikten att människan är helt och fullt sammankopplad med, en del av, biosfären. Vernadskijs efterföljare, exempelvis ekologen Petrasjov, ser i noosfären en möjlighet till att ekosystem ska kunna skyddas och återskapas genom att samtliga dessa systems sammankopplingar förstås och manipuleras. Genom att betrakta biosfärens pågående omvandling genom mänsklig verksamhet i dess helhet kan vi också identifiera vilka aspekter av omvandlingen som borde accelereras och vilka som borde bromsas eller rentav stoppas.

Kapitalistiska begränsningar

Under kapitalismen finns emellertid definitiva barriärer mot de vetenskapliga, teknologiska och sociala framsteg som krävs för att samhällen ska kunna uppnå ett harmoniskt förhållande till sin miljö. Den kapitalistiska vetenskapens privatiserade natur innebär massivt resursslöseri och stänger ute större delen av mänskligheten från såväl det kreativa vetenskapliga arbetet som från dess frukter. Fortfarande har stora delar av befolkningarna i de fattiga länderna inte fått vaccinera sig mot Covid-19. Miljoner människor dör varje år av bristsjukdomar som skulle vara historia om de ekonomiska och teknologiska resurserna inte var koncentrerade i ett fåtal människors händer.

Kapitalismen innebär också en separation mellan intellektuellt och fysiskt arbete. Oavsett om vi likt Bucharin förklarar den separationen som en konsekvens av arbetsdelningen,¹ eller likt Sohn-Rethel i högre grad som en konsekvens av det särskilda abstraherande tänkande som följer ur varuformen² så utgör denna separation i sig en definitiv barriär mot vetenskapliga framsteg.

Separationen mellan intellektuellt och fysiskt arbete, mellan teori och praktik fragmentiserar människorna och deras omvärld till osammanhängande delsystem och omöjliggör en högre enhet mellan dessa system. Detta förhindrar att samhällsutvecklingen och interaktionen mellan människa och natur förstås i sin totalitet. Därför är också skepsis mot medveten samhällelig planering en typisk attityd för den rådande ordningens försvarare. Men i praktiken kan inte heller det kapitalistiska samhället existera i många minuter utan ständig planering, även om denna planering sker bortom arbetarklassens kontroll. De stora företagen och de betydande forskningsinstitutionerna har å sin sida sedan länge övergett den tidiga kapitalismens hantverkarmentalitet till förmån för komplex samverkan mellan mängder av kreativa och vetenskapliga arbetare.

Så länge dessa barriärer inte undanröjs genom kapitalismens avskaffande kan inte summan av arbetarna, den kollektiva arbetaren, känna igen och medvetet kontrollera sina egna krafter. Kollektivarbetarens oorganiska extremiteter i form av infrastruktur och maskiner, den fulla kognitiva kapacitet som gömmer sig i datorer, kommunikations- och mätningsinstrument hålls fjättrade av den kapitalistiska ordningen. Den klass som tillskansat sig makten att organisera produktionen är härskande klass. Bara utifrån det antagandet kan teknologiska och sociala förhållanden förstås. Därför går ännu inte informationsmaskinen att betrakta som vår gemensamma artificiella hjärna. Istället görs den till ett instrument för övervakning och kontroll av arbetarna. Det stora systemet av maskineri framstår inte som en förlängning av de arbetandes agens utan som en aktiv främmande makt som utövas mot den enskilde arbetaren.

Maskinmänniskan, människomaskinen, kan inte förverkligas när människorna inte är herrar över sina egna resurser. Så kan inte Vernadskijs vision av noosfären besannas inom kapitalismen. Produktionssättet kan emellertid inte heller frysa de krafter som släppts lösa. Idag är profitmotivet en barriär mot ett slut på rovdriften på människa och natur såväl som mot den teknologiska och vetenskapliga utvecklingen. Därför konfronteras kapitalismen idag med sina egna gränser.

2022-06-20

1. Se exempelvis “Theory and Practice from the Standpoint of Dialectical Materialism” (1931) om förhållandet mellan praktik och teori.

2. Se Intellectual and Manual Labour: A critique of epistemology för Sohn-Rethels idéer om hur varubytet och det abstraherande tänkande detta ger upphov till avspeglas i kunskapens villkor.