I avsnittet ”Attacken mot civilsamhället” av podden Apans Anatomi beskriver civilsamhällesforskaren Anna Ardin och antifascisten Mathias Wåg hur civilsamhället och folkrörelserna under lång tid har varit under attack från staten, ända sen den första Reinfeldt-regeringen. Enligt de två poddarna har det officiella narrativet i Sverige tidigare varit att folkrörelserna – exempelvis kvinnorörelsen, rörelsen för folkbildningen och frikyrkorörelserna – var de som drev fram den demokratiska utvecklingen. Men det narrativet har definierats om, demokratin kommer inte längre underifrån från folkrörelserna, utan ovanifrån, från staten. Demokrati är inte längre ett ideal att sträva efter, utan ett system som staten kontrollerar. När man pratar om den svenska demokratin så talar man idag om statsapparaten. Slutligen menar de att istället för att vara en motor för demokrati så ses folkrörelserna idag som ett hot mot den. Klimat- och fredsrörelserna beskrivs som samhällsfaror, pengar dras in för att knäcka små tidningar och etniska föreningar, och banden med fredsrörelsen kapas.

Jag har personligen upplevt en liknande utveckling på universiteten. Ett universitet är inte längre en plats för studenter att bli självständiga, kritiskt tänkande, demokratiska medborgare, utan en institution som ska producera lydiga arbetare. I en tidigare text skrev jag hur byggandet av det 10:e huset till Ångströmslaboratoriet, ett campus för teknik- och naturvetenskapsstudenter på Uppsala Universitet, förstörde navet för många studenters gemenskap. Hus 10 ersatte en äldre universitetsbyggnad utan att ta i hänsyn till de faktiska funktioner byggnaden fyllde för studenterna.

Inför flytten från den gamla byggnaden till det nya hus 10 satt jag i styrelsen för Uppsala Datavetare, föreningen som ska representera studenterna som pluggar datavetenskap. Styrelserna för alla föreningar som påverkades blev tillfrågade av universitetet om våra eventuella önskemål. Redan då visste vi att flytten skulle innebära att vi inte längre skulle få bedriva våran ideellt drivna kioskverksamhet, [1] men trots det var det inte någon som ifrågasatte. I ett försök att rädda vår kiosk försökte vi i Uppsala Datavetare prata med någon från studentkåren UTN som representerar alla teknik- eller naturvetenskapsstudenter, men de visste inte riktigt hur man skulle driva frågan. Majoriteten av besluten kring hus 10 fick vi inte ens ha någon åsikt om, och både kårens och universitetets byråkrati var avskräckande och det var svårt att veta var man skulle rikta klagomål. Det var med viss uppgivenhet som vi gav upp på kioskverksamheten, men vi trodde i alla fall att vi skulle få ett rum som vi skulle kunna fortsätta bygga gemenskap kring. Jag slutade engagera mig i styrelsen innan hus 10 invigdes, men för min efterträdare kom det som en chock när planerna för huset ändrades av universitetet utan att ta hänsyn till den lilla feedback vi hade fått ge. När byggnaden väl var klar och redo för inflytt fick vi reda på att rummen för våra studentföreningar inte längre fanns i hus 10, utan i några hus som låg en bit bort från Ångström, tillräckligt långt bort för att de enda som i praktiken gick dit var respektive förenings styrelse. Detta innebar slutet på en gemenskap och kultur med anor årtionden bakåt i tiden.

Det är förstås universitetet som är skurken i den här berättelsen, men ett stort ansvar ligger också i studenternas oförmåga eller ovilja att göra motstånd. Universitetet fattade unilaterala beslut, och vi bara lade oss. UTNs centrala uppgift är att ”säkerställa att studenternas röster och åsikter hörs och tas på allvar av universitetets olika organ”, men i praktiken är det nog få inom kåren som vet vilka röster och åsikter som förs fram av kåren, eller om de togs på allvar. [2] Det kanske var så att någon i kåren klagade i något mötesrum någonstans, men det är inget vi märkte av.

En artikel som har hjälpt mig förstå de här händelserna är “Don’t run for executive board” av Roger Williams. Williams skriver utifrån ett fackligt perspektiv och den centrala tesen i texten är att styrelsen som organisationsform passiviserar medlemmar i ett fack. En styrelse är en liten grupp människor som känner varandra och som tar de avgörande besluten och innehar kunskapen om vad som sker. Dessutom innebär styrelsearbete redan mycket administrativt arbete, och att kommunicera med medlemmar man representerar är ett extraarbete som bara gör det svårare. För medlemmar innebär det att man har dålig insyn i vilket arbete som bedrivs i facket, som man ändå inte har något inflytande över. För styrelsemedlemmarna innebär det att man är upptagen med att upprätthålla kontakterna inom styrelsen samt till arbetsköparen, men inte till medlemmarna man säger sig representera. Man blir mer upptagen av att ha en god relation med arbetsköparen än att se till att medlemmarna får bättre villkor. En styrelse passiviserar alltså medlemmarna samtidigt som det uppmanar styrelsen att agera i sitt eget intresse istället för medlemmarnas.

Jag tror alla medlemmar i UTN kan känna igen sig i det här i relation till både UTNs styrelse och fullmäktige, det högsta beslutande organet. Som vanlig ledamot i fullmäktige lade jag ner majoriteten av min tid på att läsa motioner, vilket var extremt tråkigt och gav mig ingen motivation att försöka få medlemmarna att engagera sig i den trista informationen. Istället lade jag ner tillräckligt med energi för att känna att jag hade någorlunda bra koll på vad som skulle ske på nästa möte, utan att förankra några beslut hos medlemmarna jag skulle representera. Jag har ingen anledning att tro att min situation var unik eller sällsynt. Om jag har rätt i det så har de flesta medlemmar inte en aning om vad som händer i UTN. Som demokratisk institution fungerar fullmäktige alltså dåligt.

Lyckligtvis så fick vi i år se ett tydligt exempel på hur studenter kan organisera ett motstånd. Det skedde utan en styrelse eller någon annan formell inre grupp som hade större beslutsfattande befogenheter. Besluten togs i allmänna möten där alla deltagande var inbjudna. För att få specifika saker gjorda delegerades ansvar och uppgifter ut av mötena, men besluten togs gemensamt. Jag pratar förstås om solidaritetslägren för Palestina i hela Sverige, men mer specifikt det som var i Uppsala och som jag deltog i. Med lägret exploderade engagemanget med många fler aktiva deltagare. Det var inte bara en form av protest, det var också ett direktdemokratiskt styrt litet samhälle. Tillsammans lagade vi mat och löste alla logistiska problem. Vi ordnade egna utbildningar i form av studiecirklar, workshops och filmvisningar. Vi bjöd in historiker, poeter och författare så att vi kunde få ta del av deras kunskap och erfarenheter. Självklart planerade vi även nya sätt att protestera och informera om situationen i de ockuperade områdena. Tillsammans skapade vi en plats för politisk organisering och protest, men också för gemenskap och studentledd utbildning — något som universitetet uppenbarligen inte värdesätter. Det var en plats där demokrati kunde frodas när den annars kvävs i resten av samhället.

En stor anledning till att våra protester kunde få så stort genomslag tror jag beror på strukturen på organisationen. Det var inte en engagerad kärngrupp som tog beslut och dirigerade hur resten skulle agera. Folk som ville vara med uppmanades vara med där de kunde, och vara med i beslutsfattningen. Det gjorde att man fick en känsla av autonomi, och folk kom med olika varierade förslag och var beredda att bidra med det de kunde. När universitetet lade döva örat till kändes det orättvist, men inte uppgivet. Istället för att känna att det inte finns någonstans att klaga till kunde man i lägret direkt hitta likasinnade som man tillsammans kunde protestera med. Det fanns en säkerhet i att man inte var ensam, och det kändes självklart att göra motstånd mot orättvisor. Därför kunde vi göra oss omöjliga att ignorera och tvinga fram ett svar från ett universitet som annars är van vid att köra över sina studenter. Strukturen där gräsrötterna är de som tar besluten istället för styrelsen gör det mer självklart att vara aktiv och organisera ett motstånd.

Lägret visar på potentialen i Uppsalastudenternas organiserande, men det finns andra källor att hämta inspiration för hur ett studentfack ska organiseras. I Quebec lyckades studenterna få igång en generalstrejk som mobiliserade uppemot 250 000 studenter, eller hälften av alla studenter i Quebec. Likt lägret här i Uppsala styrdes det direktdemokratiskt, men de var mer strukturerade och skrev ner sina lärdomar för andra att lära sig av. Ett vanligt argument mot direktdemokrati är att det bara fungerar i små skalor, och att man därför behöver ha representativ demokrati för att slippa ha stora omröstningar om varenda liten fråga. Studentfacket i Quebec använde något som brukar kallas federalism för att skala upp direktdemokrati till större organisationer. Kort sagt skulle det kunna fungera ungefär så här i UTN. Studenter från ett visst program organiseras i en sektionsförening, som styrs av en generalförsamling där alla studenter i den sektionen har rösträtt. Det är här alla beslut tas som rör studenterna för den här sektionen. För att genomföra saker som att hantera sektionens materiel eller utföra ett projekt kan ansvar för de specifika uppgifterna delegeras ut så att församlingen inte behöver ta beslut om det. En del frågor kommer att röra en större grupp, exempelvis alla som pluggar på ett specifikt campus. Istället för att ha ett möte med alla på det campuset ordnas ett mindre möte med delegater från respektive sektions möte. Skillnaden mellan en delegat och en representant ligger i vilken auktoritet de har. En representant har stor frihet att fatta egna beslut, men en delegat kan endast fatta de beslut dess församling har beslutat hen kan ta. Om församlingen är missnöjd med delegaten kan den avsättas med omedelbar effekt. Det sätter den direktdemokratiska församlingen i kontroll utan att varje medlem behöver delta i mötet. Delegaterna i det här mötet skulle kunna skicka egna delegater till andra möten ifall det krävs samordning med en ännu större grupp, exempelvis alla naturvetarstudenter. Detta går att skala upp igen för frågor som rör alla studenter i Uppsala, och återigen till alla studenter i Sverige.

Det var inte förrän efter att vi datavetare hade förlorat som vi insåg att vår gemenskap var under attack. Fler konflikter kommer infinna sig, och om vi inte är förberedda kommer vi återigen ge walkover utan att ens försöka göra något åt det. Vi studenter har gemensamma intressen som är värda att kämpa för. För dyra studentbostäder. Vakter som hotar med hundar när man pluggar sent på campus. Kurslitteratur som är för dyr. Platser att vara på som inte bara är till för att plugga. Nedskärningar till högskolor. Vad vi behöver är ett riktigt studentfack. Inte en kår som passiviserar oss, delar på oss genom byråkrati, som gör oss ointresserade av våra egna intressen och får oss att ge upp innan vi ens försökt. Nej, vad vi behöver är ett studentfack som förenar oss och som är organiserat från botten upp på direktdemokratiska principer. Ett fack som inte nöjer sig med att klaga, utan också har makten att tvinga fram förändring själv.

Källor:

[1] Högskolerestauranger måste ju få ha exklusiv rätt att sälja mat på campus!

[2] Internet archive, Studiebevakning

2024-10-18