Under de senaste åren har en märklig situation gjort sig allt mer tydlig: sakta men säkert har de digitala plattformar som vi under de senaste 15 åren kommit att bero på gjorts oanvändbara. Det började med Facebook. Plattformen, som en gång var ett värdefullt verktyg för att hålla kontakten med vänner och få koll på viktiga händelser, började fylla sin feed med reklam och märkliga videor utformade för att fånga användarens uppmärksamhet. Sedan skedde samma sak med Instagram (som ägs av Facebooks ägarbolag Meta), och nu under de senaste månaderna även X (tidigare känt som Twitter).

Dynamiken där företag aktivt försämrar sina tjänster för användaren syns inte bara bland de sociala medierna, utan också på andra typer av plattformar. På Spotify fylls listorna av industriellt producerad (och i allt högre grad AI-genererad) musik, och företaget lanserade just en funktion som låter musikproducenter betala extra för att exponeras i flödet. Samtidigt i gigekonomin höjer plattformar som Foodora den andel de tar av restaurangernas vinst (något som driver upp priserna på restaurangmat för alla, oavsett om du köper den från en gigapp eller inte). Och Slack, som används för att samordna föreningar och företag, la för ett tag sedan en betalvägg på allt material äldre än tre månader för gratisanvändare.

Teknikjournalisten Cory Doctorow kallar det ”enshittification”, ett begrepp som fått ett antal olika översättningar på svenska men som jag själv valt att översätta till sugifiering. Detta därför att de stora kapitalistiska plattformarna verkligen suger. Och de gör det på inte mindre än tre olika sätt.

Först suger plattformarna in dig. De gör det först genom att erbjuda en bra deal: en hög lön för gigjobbaren, en möjlighet till ersättning för den osignade musikern, eller en gratisplats att annonsera aktiviteter och demonstrationer på för den ideella föreningen. Men när de når en kritisk massa behöver de inte en bra deal längre. De suger in användare enbart genom sin gravitationskraft – genom att vara platsen där alla är.

Det för oss till det andra sättet plattformarna suger: de suger ut dig. När en plattform nått det stadium där deras storlek är tillräcklig i sig själv för att locka till sig och hålla fast användare är den redo för nästa fas. Den sänker lönen för gigjobbaren (och arvodet för restaurangen), den tvingar musikern att betala för att synas, och den tvingar den som vill nå ut med sitt evenemang att köpa en annons.

Och så slutligen anländer vi på steg tre, där plattformarna, rätt och slätt, suger. Vad som en gång drog dig dit finns inte kvar, eller är i bästa fall gömt under lager efter lager av skit.

Hur hamnade vi här? Vi behöver en snabb resa genom det moderna internets historia, från ett radikalt verktyg till en pengamaskin för Silicon Valleys oligarker.

Men först en kort kommentar. När det radikala internet diskuteras görs det ofta inom ett vänstermelankoliskt ramverk, där utgångspunkten är att vi talar om en historisk förlust – en svunnen rörelse, som aldrig kan komma tillbaka. Det är sant att vi inte kan förvänta oss att 00-talets rörelse återuppstår, med torrents och allt. Att försöka frammana det igen genom att plocka fram en viss estetik ur historiens utklädnadslåda är lika lönlöst som att försöka väcka liv i fackföreningsrörelsen genom att ta på sig en nopprig gubbkeps.

Men det betyder inte att det begär, det längtan – det sug – som utgjorde det radikala internets motor försvunnit. Tvärtom vill jag visa att suget efter det gemensamma löper som en röd tråd genom hela internets historia, inklusive plattformskapitalismens decennium. Utan det begäret hade sugifieringen av nätet inte varit möjlig till att börja med! Samtidigt är det är också det som i slutändan kan leda oss mot ett annat sätt att vara online.

Internets bortglömda potential

I början av 2000-talet hade internet ännu inte funnit sin kapitalistiska form. Nätet var förstås fullt av människor som försökte göra sig en hacka på den framväxande digitala världen, men det var också fullt av gemenskaper utanför det direkta vinstintressets sfär.

Men det fanns också en del av internet som direkt utmanade kapitalismens logik: fildelningen. Tekniken hade i ett trollslag skapat förutsättningarna för någonting som hade ett enormt värde för samhället i stort: möjligheten att nästan helt gratis reproducera och sprida musik, filmer och böcker. Det enorma sug som utlöstes efter fri tillgång till vår gemensamma kultur tog skepnaden av en sorts decentraliserad folkrörelse, som fick en särskilt stark genomslagskraft bland ungdomar. Piratpartiet lyckades artikulera vissa av rörelsens krav, och lyckades rida på vågen hela vägen in i Europaparlamentet år 2009.

Men vad som var värdefullt för samhället visade sig vara inkompatibelt med vad som hade ett värde för de stora företagen. Fildelningens pionjärer fick snabbt aktörer med enorma resurser efter sig, och staten slöt upp på deras sida genom att upprätthålla immaterialrätten. Krisen 2007–2008 sammanföll med början på det radikala internets fall.

Nollränteregimen

Att det radikala internet besegrades med repression från stat, polis och rättsväsende är sant. Men det är samtidigt bara en del av historien.

Det som tog udden av det radikala internet var nämligen inte kapitalets piska, utan dess morot: att den lyckades hägna in suget efter det gemensamma. I spåren av finanskrisen växte en ny generation av företag fram: Google, Facebook, Amazon, för att nämna några. Dessa företag hade inte bara stora ekonomiska muskler, utan erbjöd också tjänster gratis. Sök efter vilken information du vill! Håll kontakten med dina gamla vänner! Hitta nya kunder för ditt förlags böcker!

Att inspirationen kom från det radikala internet var ibland övertydligt: mycket av musiken på Spotify kom från början direkt från Pirate Bay. Och precis som på Pirate Bay kunde Spotify-användaren lyssna på musik helt gratis – men nu utan det överhängande hotet om en saftig bot i brevlådan efter att ha laddat ner senaste avsnittet av Lost. Men till och med bortsett från de juridiska aspekterna var Spotify helt enkelt snabbare, snyggare och bekvämare.

Att företagen kunde erbjuda allt gratis berodde på de makroekonomiska förhållandena under tidsperioden, där räntorna låg nära noll. I stället för att samlas på hög flödade kapital in i de nya plattformsföretagen, som satsade på tillväxt i stället för vinst. Och vilket sätt är bättre att växa än att erbjuda gratis saker? En ny typ av kapitalist gjorde entré: den autokratiska pojkkejsaren i t-shirt och sneakers, som föredrar att ”röra sig snabbt och krossa saker” framför att se förmögenheten växa från elfenbenstornet.

Och trots att det fanns mycket att klaga på är det ett faktum att de flesta av oss gillade att använda plattformarna under 10-talet. Under ett och ett halvt decennium verkade vad som var värdefullt för kapitalet på många plan kompatibelt med vad som var värdefullt för samhället. Kapitalets sug efter att investeras matchades med samhällets sug efter att ta del av vår gemensamma samhälleliga rikedom, och plattformsföretagen lyckades hägna in kraften.

Sugifieringen tar vid

Vissa verkar ha trott att nollräntan skulle vara för evigt. Så var inte fallet. Inflationen efter coronapandemin och Rysslands invasion av Ukraina fick centralbankerna att höja räntorna. Och med mer försiktiga investerare förutsätts nu företagen börja leverera vinster. Att suga in nedprioriteras alltså på bekostnad av att suga ut.

Vi är, på sätt och vis, tillbaka på ruta ett. Vad som är värdefullt för kapitalet står än en gång i motsättning mot vad som är värdefullt för oss som samhälle. För många av dem som läser det här är plattformen X, tidigare Twitter, kanske det mest tydliga exemplet. Elon Musks jakt på ekonomisk lönsamhet har förvandlat vad som en gång var en mötesplats till en mardrömslik samling porrbottar, Bitcoinbedragare och rasister som piskar upp följare och motståndare för att generera klick och visningar.

Men att gapet vidgas mellan kapitalets värde och samhällets värde innebär också någonting mer: att internets radikala potential har givits utrymme att återuppstå. Inte bara som ett ideologiskt projekt, utan som en folkrörelse – som ett sug efter en annan värld. Undantagstillståndet har lyfts: än en gång inser vi att den form av värde som kapitalismen vilar på inte nödvändigtvis är särskilt värdefull för oss som människor, och för vårt samhälle i sin helhet.

Var står vi i dag?

Internet befinner sig i ett interregnum. Det gamla är utan tvekan döende, och det nya verkar ännu inte vara på väg att födas. Men vad som är tydligt är att sugifieringen av plattformarna återigen gett upphov till ett vardagligt medvetande om diskrepansen mellan de två formerna av värde: kapitalets och samhällets.

Nu splittras vi på olika plattformar: Mastodon, Bluesky, X. Ingen av dem är perfekt; ingen är heller helt värdelös. Men kanske borde vi först och främst se vad som nu pågår som en mellanlandning i väntan på att något verkligt ska hända.

Och det händer saker. Runt omkring mig har människor lämnat plattformskapitalismens dominerande känsloläge – en sorts ironisk apati och resignation – och återigen börjat intressera sig för den radikala potentialen i vår samvaro på internet. Det inkluderar ett större intresse för hur vi kan bygga digitala infrastrukturer med inbyggda skydd mot kapitalet och marknadens dynamik.

Suget efter det gemensamma är för viktigt för att lämnas i pojkkejsarnas händer. Det radikala internet kanske fortfarande inte är här i full skala, men fröna till någonting nytt har definitivt börjat gro.

2023/10