Vilken position har den autonoma rörelsen idag?

Jag har svårt att säga att det finns en autonom rörelse idag. Jag vet ärligt inte om det har gjort det på länge. Den autonoma rörelsen kom ur en speciell situation: den parlamentariska vänstern lyckades inte alls fånga upp nya sociala rörelser, och inte heller verkade stå speciellt mycket på spel kring vem som bestämde parlamentariskt. Denna känsla skärptes under hela 90-talet – med Göran Persson nyliberala ”budgetsaneringar” och de stora sossefästenas nästan totala ekonomiska kollaps efter decennier av avindustrialisering. Det fanns liksom ingenstans inom det parlamentariska läget att ta vägen, varken för radikala unga rörelser eller för den allmänna känslan av att vara mot nedskärningar i sin skola eller på sin fritidsgård. Samtidigt fanns det ingen trovärdighet i att identifiera sig som vänster när varken Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna bedrev vänsterpolitik, så de autonoma lyckades fånga upp grupper som annars hade orienterat sig mot dessa sfärer.

Sedan dess har det politiska läget helt förskjutits. Många av de enfrågerörelser som var så viktiga för att ge den autonoma rörelsen energi finns i mycket mer institutionaliserade sammanhang såsom partier, ungdomsförbund och välgörenhetsorganisationer. Detta är inte något i sig dåligt. Tvärtom kan man på många sätt förstå det som segrar. Det tydligaste exemplet är antifascismen som verkligen mosade sönder en enormt stark militant naziströrelse och tvingade den att söka sig mot en mycket respektabel form – på gott och på ont.

Även att det finns en väldigt tydlig idé om att det med väldigt enkla medel skulle gå att ha en stat som fokuserar på välfärd är också nytt, jämfört med den globala nyliberal våg som helt formade världen från sent 80-tal till sent 00-tal. Inte bara Vänsterpartiet eller sossarnas vänsterfalang säger detta – som ger exempel på hur RUT och ROT skulle räcka för att totalrenovera Sverige. I en rad länder där en parlamentarisk vänster gjort framsteg har konkreta förslag för att av-nyliberalisera staten vunnit starkt folkligt stöd och haft tydliga företrädare i debatten. Detta gäller inte bara i Storbritannien med Corbyns Labour eller i USA med Sanders presidentkampanj, utan även i t.ex. Latinamerika och nya, lokala och mycket mer radikala vänsterrörelser i Barcelona, Neapel och Berlin.

Detta innebär att varken de bråkiga, unga, icke-institutionella enfrågerörelsernas som en gång gav den autonoma rörelsen kraft är lika tillgängliga som en social bas att jobba med eller rekrytera ur. Inte heller att det finns en lika tydlig skiljelinje mot den parlamentariska vänstern. Både de krafter som skapade den autonoma rörelsen och de krafter den positionerade sig som ett alternativ till ser helt annorlunda ut idag. Om det ska finnas en stark, radikal vänster måste den fråga sig vilka kulturella miljöer, sociala konflikter och politiska rörelser den kan ingripa i och rekrytera ur och hur den ska positionera sig mot fiender och konkurrenter.

Ser vi en ny vänster växa fram?

Ja, det ser ut så. Men frågan är vilken slags vänster. Det tror jag går att påverka men också kräver att släppa en del dogmer och att våga testa att jobba med grupper man kanske inte är så bekväma med. På många sätt har nyliberalerna till slut ”förlorat argumentet”, så vad som sker nu är flera olika kamper som definierar situationen. Ska de kunna återupprätta sig själv som det dominanta projektet? Vem ska ta över om de inte klarar det? Är det en vänstern som ska göra om statens sociala karaktär? Eller är det en höger på det sätt vi nu ser i t.ex. Storbritanniens pandemistödpaket som finansieras med skattehöjningar för de rika och bryter med en konservativ ortodoxi som går tillbaka till Thatcher? Så där finns ett utrymme för en parlamentarisk vänster. Det står saker på spel. Det finns grupper som det går att interagera med och finns konflikter att ingripa i.

Frågan är vad som är utrymmet för en mer radikal vänster? På många sätt rörde sig den autonoma rörelsen under 00-talet ”mot vardagen” som är en plats där det finns konflikter som är svårare för en parlamentarisk vänster att kontrollera. Här finns gott om plats att agera. Det utgör ett stort tomrum även om det inte är lika lätt att monopolisera ”anti-nedskärnings”-linjen som det var för 10 år sedan. Samtidigt är det svårt att se hur dessa frågor ska relateras till parlamentarisk politik. Varför ska någon som vill rädda sitt bibliotek ”bilda autonoma basgrupper och bygga en antiimperialistisk front i Västuropa” som det stod på den där banderollen 1994. De kanske vill organisera sig utanför det partipolitiska för att slippa interna konflikter. Det är svårt att sälja in att det ska finnas en principiell anti-parlamentarisk linje eller snacka skit om de politiker som man samtidigt försöker pressa på att genomföra något. Samma sak gäller arbetsplatskonflikter. Det finns gott om utrymme för att organisera konflikter utanför de existerande strukturerna och driva på en radikalisering – men det är svårt att se att det skulle kunna gå att väva samman en rörelse i den typen av sammanhang som konstitueras som en radikal vänster, utanför parti och fack.

Ytterligare en dimension är hur bra den autonoma rörelsen var på kultur. Det fanns ett stort mediaekosystem av fanzines, distros, bokkaféer, förlag, nyhetsbrev, magasin, distros, kulturlokaler, band, festivaler och radiostationer. Här tror jag att det finns anledning att tänka på hur man kan ingripa på platser där kulturen sker nu och på sätt som känns samtida. På många sätt var fanzinet och aktionspressmedelandet ”memes” före internets genomslag. Det var sätt att göra och skriva saker som kopplade samman folk genom upprepning och variationer. Den svenska vänstern har varit väldigt långsam här. Kanske för att vi har haft så starka rumsliga institutioner att försvara. Men kan man länka samman online och offline former av kultur på ny sätt? Kan man ”öppna” upp ”stängda” aktivistplatser och dra in folks olika projekt och identiteter i dom på samma sätt som stödfester på infoshopar gjorde en gång? Och hur knyter man det till mer handfast aktivism – något som blir mer och mer farlig och svårt att genomföra på ett bra sätt mer hypermedialiserat samhället blir?

Och hur ska man förhålla sig till online-wokeness? Det var ett stort problem i den autonoma rörelsen att det fanns folk som utnämnde sig själv till kritiker och folkdomstol inom rörelsen. Nu finns mycket av detta i mainstreamkulturen med kampanjer om att fördöma diverse folk. Går det att formulera något mer positivt eller handfast ur det snarare än krav på att enskilda personer ska avskedas från influencerkontrakt eller mediajobb? Att hitta en roll i denna politiska kulturen känns som en utmaning. Frågan är vad den är. Det är en väldigt viktig del av hur internet fungerar politiskt men också en enda stor säkerhetsventil där kamper handlar om vem ska offras och strukturer aldrig påverkas. Samtidigt så står detta i motsats till de platser där en radikal vänster verkar vara stark på internet – med hyperironi kring makthavare osv. Vi borde försöka hitta bra svar på detta och kanske har vi en bra position att hitta svar med tanke på att vi har haft närkontakt med delar av samtidens politiska kultur längre än de flesta. Så hur positionerar vi oss i relation till detta på ett strategiskt sätt där vi kan dra nytt av energin som finns samtidigt som vi kan koppla upp den mot en mer radikal och systemhotande mobilisering (eller åtminstone någon slags kollektivistisk idé om solidaritet)?

Borde vi lämna den autonoma rörelsen bakom oss?

Ja, jag tror det. Ibland är det lätt att se en sak som leder till en annan och tänka att det är samma sak. Jag minns att redan under vintern 2001-2002 pratade folk om att den autonoma rörelsen i Skåne – såsom den såg ut på 90-talet – var död. I Köpenhamn mobiliserade inte våra gamla kamrater mot sina toppmöten under samma flagg och de flesta slutade kalla sig autonoma 2002-2003 precis som italienarna lanserade ”olydighets”-konceptet ca 2000. Den rörelse som då uppstod i Sverige var egentligen inte alls samma som nådde sin höjd 2001-2002, och kunde lika gärna kallats något annat. På samma sätt var det få saker som förenade rörelsen som kom ur Ungdomshuskravallerna några år senare med den rörelse som funnits under mitten av 00-talet. Vi kunde bytt namn varje gång och kanske är att vi inte gjorde det ett tecken på att det var smart att inte göra det. Men det är inte en rimligt prioritering att fortsätta i spåren av en autonoma rörelse som försöker bära upp 90-talets mantel – nu i sin femte eller sjätte version.

Precis som vi flera gånger har tittat på terrängen och försökt bygga en rörelse av vad vi har haft måste vi nu göra samma sak. Vad den ska kallas vet jag inte men den måste vara kopplad till dagens sociala konflikter. Den måste vara relaterad till faktiska sociala baser som går att koppla upp sig mot, till kulturella uttryck som känns samtida och mot politiska formuleringar och till frågor som inte bara är begripliga utan också känns som att de har insatser för människor. Precis som tidigare kan man ta med sig fragment ur den autonoma rörelsen för att göra detta och precis som innan kan man kalla sig autonom när man gör det. Men det är den strategiska analysen av läget – och möjligheterna som finns i den – som är det centrala.