Uttalande från Förbundet Allt åt alla Stockholm:

1.

På morgonen den 19 november slog Nationella insatsstyrkan och Säkerhetspolisen till i ett koordinerat tillslag i Stockholm och Mälardalen mot 13 olika adresser. Den koordinerade insatsen, kallad Projekt Eskil, är ett samarbete mellan utredningar i Västerås och Stockholm gällande ett 30-tal mindre brott – främst skadegörelse – i Sörmland och Västmanland. Samarbetet har framför allt inriktats på oroligheter i samband med Svenskarnas partis demonstrationer i Eskilstuna 1 maj och i Stockholm 14 september samt en vitmaktspelning i Kolsva i september.

Allt detta låter så dramatiskt. ”Gryningsräd”, ”extremvåldet”, ”beslagtagna stridspetsar” och ”material till brandbomber”. Men bakom scenografin och de dramatiska rubikerna visar det sig mest finnas en vattnig soppa. På de tretton adresserna togs tio personer in till förhör. Av dessa är sju misstänkta för brott men bara en av dem häktades. Under tiden har polisen fått göra kompletterande husrannsakningar. Tillslagen verkar mest ha syftat till att samla in information, inte vara resultatet av en gedigen utredning eller välgrundade misstankar. De flesta brottsmisstankarna mot de släppta är redan avskrivna. Det hindrade inte polisen från att medialt slå på stora trumman och påstå att de gjort vapenbeslag. Och som vanligt ”hittar” de material ”som kan användas för att framställa brandbomber”. Material som man kan hitta i vilket hus som helst – rotar man bara runt tillräckligt kan man finna tomflaskor, bensin, tändvätska och trasor. Men det är tacksamt att visa upp för media. ”Vi har förhindrat attentat”, hävdar polisen – utan att specificera mot vad. Göteborgsposten spekulerar ännu längre: ”Vad skulle kunna hända om SDU bestämmer sig för att hålla sommarläger på en ö i Mälaren? Skulle någon bokstavstrogen ‘revolutionär’ frestas till explosiv motaktion?”

De borgerliga ledarskribenterna har släppt alla tyglar och drevet kunde rulla igång. Notiser på nazistsidor som Realisten plockades upp av Rapport och nu skulle även vänsterpartister som ”lajkat” Revolutionära fronten på Facebook ställas till svars. Tyckare tävlade om vem som tydligast kunde ta avstånd från ”extremvåldet”. Högern har länge letat efter ett ”vänsterhat” som de kan ställa mot det massiva hat och hot på nätet som riktats mot feminister och vänsterskribenter. Här fick de vatten på sin kvarn. ”Kålsuparteorin stämmer!”

2.

I det här högt uppskruvade tonläget, bland de högljudda ropen som kräver avståndstagande från det ena eller det andra, hatanklagelser åt höger och vänster, missar man lätt helhetsbilden. Vi i Allt åt alla Stockholm väljer hellre att backa några steg och försöka se Projekt Eskil, tillslagen mot ”vänsterrevolutionärer” och avståndstagarhetsen i ett större sammanhang. Vad är det som står på spel? Varför nu?

Det är ingen slump att Säkerhetspolisen valde att genomföra ”Projekt Eskil” mot ”vänsterextremt våld” just nu. Snarare handlar det om en oerhörd tajmning. Tillslaget kunde inte kommit lämpligare för demokratiminister Birgitta Ohlssons satsning mot ”våldsbejakande radikalisering”, som de här veckorna går in i sitt slutskede. Den 9 juli startades arbetet med en ”Handlingsplan för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism”. Nu ska resultaten presenteras och åtgärdsplanerna läggas fram. Projektens slutresultat presenteras på seminariet ”Ett effektivare förebyggande av våldsbejakande extremism” idag den 25 november, och den 13 december ska projektet vara avslutat. Som ”representanter för det civila samhället” sitter naziavhopparen Robert Örell, samt journalisterna Dilsa Demirbag-Sten, Anna-Lena Lodenius, Magnus Sandelin och Daniel Poohl. Dessa har deltagit i att göra en rad rapporter åt olika myndigheter under året.

Det finns många märkligheter i hur projektet har utformats; frånvaron av forskning inom projektets ramar, hur journalister satts in som experter, rapporterna skapat ett självrefererande system, projektets ideologiska grund i ”totalitarism- och radikaliseringsteorierna” och hur det genomförts på både EU- och Sverigenivå samtidigt. Till exempel har journalisten Anna-Lena Lodenius fått skriva delar av rapporterna om avhoppare (sk exitverksamhet), Säpo och BRÅs gemensamma rapport om ”våldsbejakande extremism” och rapporten om kommunala initaitiv mot radikalisering. I rapporterna – som formellt är från Fryshuset, Säpo, Brottsförebyggande Rådet och Sveriges kommuner och landsting – refereras det till Anna-Lena Lodenius egna böcker i de informationsmässiga passagerna om vad den våldsamma extremismen är. Birgitta Ohlsson är ansvarig för att implementera detta på ett europeiskt plan och har bildat Radicalisation Awareness Network, som arbetar med European Network of Experts on Radicalisation, där terrorismexperten Magnus Ranstorp sitter. Ranstorp definierar på EU-nivå vad som räknas som radikalisering, för att regeringen sedan gett samma Ranstorp i uppdrag att använda dem i exempelvis Rosengårdsrapporten.

Birgitta Ohlssons ”civila samhällsexperter” står helt utanför den forskning som bedrivs om just radikalisering, samhällsprotester och högerextremism i Sverige. I deras utredningar har inte forskningen konsulterats eller refererats till, trots att det finns en rik sådan i Sverige. Som exempel kan nämnas sociologerna Magnus Wennerhag (”Aktivister”) och Adrienne Sörbom (”Från apati till aktivism – medborgerliga identiteter och reaktioner på det politiska”) om aktivism, Diana Mulinari (”Våldets topografier”), lundahistorikerna Andres Brink Pinto och Johan Pries om antifascism (”Trettionde november”) och Umeåstatsvetaren Jan Jämte om den antirasistiska rörelsen i Sverige (”Antirasismens många ansikten”).

Ohlssons projekt om ”våldsbejakande radikalisering” vilar istället på tre analysben: totalitarism, värderingskrisen och radikalisering. Totalitarismteorin, eller teorin om hur ”de motsatta extremismerna möts”, förutsätter att olika fenomen som högerextremism, vänsterradikalitet och jihadism/extrem islamism kan reduceras till en gemensam kärna – våldet. Därigenom skalas alla speciella kännetecken bort, kvar blir en analys av ”unga arga män” som tar till våld och ”sätter sig över lagen” utifrån vad ”de själva tycker sig ha rätt till”. EU-direktiven att klumpa samman forskning som bedrivits på högerextremism, religionshistorisk forskning på olika former av politisk islamism och forskning på sociala protester har mött protester. I Tyskland har den långvariga forskning som bedrivits på högerextremism varnat för att omställningen till totalitarismforskning riskerar att bromsa all den kompetens som finns för att utreda rötterna till antisemitism, homofobi och kvinnohat – eftersom de faller utanför totalitarismteorins kärna, de gemensamma dragen i våldsutövningen. På samma sätt kritiserade, inom Birgitta Ohlssonprojektets ramar, Statens mediaråd i sin rapport ”Våldsbejakande och antidemokratiska budskap” användbarheten i att jämställa strömningar utifrån presumptivt våldsanvändande, eftersom rörelsernas målsättning (avskaffande av demokrati vs direktdemokrati) och metoder (terror eller olydnad) skiljde sig åt. Vänstern gick inte att pressa in i samma fålla som högerextremismen.
Andra benet är Birgitta Ohlssons egna bidrag genom sin teori om att Europa genomgår en ”värderingskris”, som den ekonomiska krisen bara är ett symptom på. Genom att förse Europa med en gemensam ”värdegrund” ska den europeiska krisen lösas. Sociala proteströrelser mot krisen, ökad homofobi, jihadistiska terrordåd och ökat stöd för högerpopulistiska partier ses bara som tecken på denna värderingskris. ”Extrema grupperingar” blir betraktade som externa krafter som försöker undergräva den europeiska värdegemenskapen, genom aktivitet och propaganda, och måste isoleras och hindras från att sprida sitt budskap. Annars störtas Europa djupare in i ekonomisk kris och social oro.

Det tredje benet är analysen om ”radikalisering”. Tanken är att ingripa preventivt mot de extrema grupperingarna genom att identifiera de personer som är på väg att hamna i dessa rörelser och genom en rad samhällsinsatser ingripa på tidigt stadium. Skolan, socialtjänsten, fritidsassistenter, folkrörelser, polis och säkerhetspolis ska under olika led i denna radikalisering ingripa för att fånga upp dessa ”ungdomar på glid”.

Kombineras de här benen får man grunden för den handlingsplan som Ohlssons expertnätverk föreslår. Genom att på ett tidigt stadium isolera och utestänga miljöer och organisationer som kan ge upphov till en radikalisering – självstyrande aktivisthus, förortsrörelser, hiphopscenen, källarmoskéer – ska det ”vatten” som en radikalisering kan ske i torkas ut. Dessa miljöer undergräver ”värdegrunden” och orsakar den kris i vilken en radikalisering kan äga rum. Det är dessa miljöer som ”extremistgrupper” kan gömma sig i eller fiska sympatisörer ur. Målet är alltså inte fler riktade åtgärder mot de mest extrema organisationerna och grupperingarna, utan snarare att dra en kraftig demarkationslinje i samhället mellan ”det etablerade samhället” och ”våldsbejakande extremister”, där det inte finns något utrymme för en gråzon eller mellanrum.

Det blir inte tydligare än i Polisens Metodhandbok för samverkan mot social oro. Där talar man konsekvent om så kallade goda och onda krafter. Goda är de som främjar ordning, de onda motsatsen. Denna klara åtskillnad existerar inte i verkligheten, men polisen ska arbeta aktivt för att sudda ut gråzoner och forcera in alla grupper under någon av kategorierna. Exempel på hur det kan gå till såg vi i behandlingen av Megafonen under upploppen kring Husby i våras. Med sitt sociala engagemang kunde Megafonen mycket väl ha betraktats som en ”god kraft”. Men eftersom de samtidigt kritiserade ordningsmakten och vägrade ta avstånd från upploppsmakarna blev deras roll ambivalent och polisen valde därför att försöka isolera dem som onda. Vad man i praktiken gjorde var att angripa, ljuga om och misstänkliggöra Megafonen. Bland annat hävdades det i media att de låg bakom upploppen (SR.se 130522). Detta för att ställa krav på resten av civilsamhället att ta avstånd från dem.

3.

Vad är då problemet? Jo, att de flesta sociala rörelser, självorganiserade mötesplatser, proteströrelser, förortsorganisationer etc. existerar just i denna gråzon. Det är våra organisationer som organiserar olydnadsaktioner mot nazistmarscher, kämpar mot hyreshöjningar, organiserar läxläsning i förorter, driver självorganiserade kulturhus, arrangerar seminarier, gömmer flyktingar, sätter oss i vägen för vägmaskiner och provborrningar, protesterar mot REVA-rasprofilering, arbetar på tjejjourer – det är oss alla som Birgitta Ohlssons åtgärdspaket riktar sig mot. Det är denna breda miljö av självständig organisering utanför parti och etablissemang som ses som problem.

Det är i det ljuset vi ska se de spektakulära insatserna i Projekt Eskil, angreppen mot Kulturhuset i Jönköping, avståndstagarkraven på ledarsidorna, granskningarna av Megafonens verksamhet, kraven på att den antirasistiska rörelsen ska stänga ute ”våldsförespråkare” och Vänsterpartiets uteslutande av ”extremistkramare”. Det är ett angrepp på all form av social autonomi och självständig organisering.
Kajsa Ekis Ekman formulerade det träffande i DN redan för fyra år sedan:

”Följer man de senaste tio årens politiska debatter märker man ett återkommande tema: kravet på att vänstern ska ta avstånd från något. Det kan vara stalinism, Saddam, butiksbränder eller som i dagarna, antisemitism och våld. […] Det går alltid till på samma sätt: en vänsterrörelse kopplas ihop med något förkastligt – guilt by association – och sedan tvingas alla inom vänstern ta avstånd, för det man inte tar avstånd från är man. […] Den naive tror kanske att det räcker med att gå ut och ta avstånd, så är allt ur världen. Men kruxet är att det aldrig räcker med en ursäkt. Skuggan avtar inte när man förklarar att allt är ett missförstånd och att man inte alls är terrorist/manshatare/antisemit. Tvärtom: man måste be om ursäkt hela tiden, man ska vara ständigt upptagen med att be om ursäkt. Och effekten av det är att vänsterns frågor hela tiden hamnar i skymundan av skuggorna.” (Kajsa Ekis Ekman: ”Klokvänster, tokvänster? Viktiga frågor hamnar i skuggan.” DN 090330)

Vi kan inte buga oss fram till kommunismen. Bara kämpa oss dit. Genom att vägra låta andra sätta våra agendor, definiera våra projekt eller angripa våra breda miljöer. Vare sig angreppet kommer från fascister, säkerhetspolisen, borgerliga ledarskribenter eller liberala expertutredningar.

/ Förbundet Allt åt alla Stockholm

Den 8 december anordnar Allt åt alla en antifascistisk föredrags- och kafekväll på Kafe44. Allt överskott går till stödarbetet för de gripna antifascisterna. Programmet kommer snart.

Bilden är tagen från en grekisk solidaritetsmanifestation.