Kategorier
Allmänt

Vad kan vi förvänta oss av 2014?

Sedan ett par år tillbaka genomförs i Umeå en omfattande stadsomvandling. Det märks i förändringen av stadens ytliga, bildliga karaktär. Hus byts ut mot nyare hus, lägre blir högre, sten blir glas och metall. Men det är också något mycket mer komplicerat: en förändring av själva förutsättningarna för de som lever sina liv här. Både konkret genom att mötesplatser och ideella kulturlokaler läggs i ruiner, och mer abstrakt genom att fastighetsvärden trissas upp och gör butikslokaler, hyresrätter och bostadsrätter dyrare.

Detta är vad vi kanske inte lägger märke till med blotta ögat. Att en mindre näringskraftig butik här och där plötsligt är borta, utbytt mot en större likriktad kedja. Att hyresgästerna i de få hyreshus som överhuvudtaget finns kvar är en lite mer likartad skara än de var för fem eller tio år sedan. Att de ideella föreningarna inom kultur, politik och social verksamhet sakta bytts ut mot mer näringsinriktad kontorsverksamhet.

De med låga inkomster trängs längre och längre ut i periferierna, vi får en mer segregerad stad. När vi väl ser helheten av en sådan förändring är den redan ett faktum, betydligt svårare att motverka.

Faktum är att nästan all kritisk forskning och teori om städer som genomfört denna typ av stadsomvandling pekar ut samma problem. Ökade klassklyftor, ökad segregation. Ju fattigare du är, desto hårdare drabbas du. Detta är viktigt eftersom det visar hur det som på ytan ser ut som en intressekonflikt mellan kulturliv och näringsliv i själva verket är en betydligt större klasskonflikt om staden som sådan. De som kämpar för att bevara en smal musikscen som Verket i centrum, en teaterscen för amatörer som Saga, eller ett bibliotek på stans mest attraktiva tomt – dessa kämpar också för att rikta stadsutvecklingen åt ett helt annat håll; ett som främjar helt andra intressen.

Det är förstås i någon mån sant som de ständigt säger, att ”städer konkurrerar med varandra” om resurser, invånare, ekonomiska investeringar och turister. Detta betyder emellertid inte att den nyliberala, privatiseringsbejakande formel som använts här i Umeå det senaste decenniet är den enda vägen. Vi säger detta eftersom det är viktigt att förstå att våra politiker inte blott förvaltar staden utifrån någon slags naturlag, utan bedriver en i hög grad ideologisk stadspolitik av exakt samma sort som motiverar privatiseringar av välfärd som skola, vård och omsorg. En politik där den röda tråden genom alla beslut med koppling till stadens planering och utveckling är att överföra makt och resurser till privata intressen i allmänhet, och fastighetsägare i synnerhet. Vi ser det i de nya översiktsplanerna som reglerar formen för stadsutvecklingen, vi ser det i beslut att bilda gemensamma institutioner som VisitUmeå där planering sker mellan kommun och näringsliv i intim samverkan, vi ser det i stora byggprojekt som Kulturväven där kommunen aktivt överför skattemedel till en privat aktör som i förlängningen tar ut denna i vinst. Vi ser det också i riktningsbeslut som säger att kommunen inte ska äga fastigheter som inte innehåller ”kärnverksamhet”.

Vi kallar detta för en fråntagandets politik, eftersom det är precis vad det är. En överföring av platser, makt och ekonomiska resurser från en offentlig eller till och med gemensam sfär, till privata intressen. En politik som gynnar de rikaste, på bekostnad av medborgarna i allmänhet, och de fattigaste i synnerhet.

Det gemensammas politik
Låt oss vara tydliga här. Vi erkänner kampen om staden som en konflikt mellan motsatta intressen. Det som är bra för Umeå är nödvändigtvis varken kort- eller långsiktigt bra för Balticgruppen, och vice versa – trots att detta påstående nötts in i vårt medvetande de senaste åren. En kapitalägare måste till syvende og sist tjäna pengar. När en fastighetsägare gör detta genom att höja hyrorna på våra lägenheter är detta en förlust för hyresgästen. När handlare tjänar på att tvinga fram en rivning av en offentlig mötesplats för att den är en ”stoppkloss för handeln” är detta en förlust för de som på olika vis använder denna plats av olika anledningar. När näringslivet tvingar bort ett stadsbibliotek från stadens mest attraktiva tomt är detta en förlust för de som främst kommer låna böcker utifrån premissen att biblioteket ligger på en plats de automatiskt passerar i stress på väg från jobb till kollektivtrafik. När ideella kulturföreningars lokaler rivs för att lämna plats åt hotellbyggen är det en förlust för alla de som använder dessa lokaler, men också för en långt bredare skara som i vågor trängs längre och längre ut i stadens periferier när fastighetspriserna stiger. När tidigare demokratiska processer flyttas över till samverkansprojekt utan offentlig insyn i och med ägandeformerna, är detta en förlust för alla umebors möjlighet att styra staden i en riktning som tillgodoser deras behov och begär. De politiker som idag styr, från vänster till höger, företräder de rikas intresse i denna intressekonflikt. Det är den konkreta innebörden av de senaste decenniernas politik, och det måste man kunna stå till svars för.

När vi riktar kritik mot denna utveckling kallar de oss ”dödgrävare” och ”bakåtsträvare”. Dom sätter ord i våra munnar och säger att vi vill att tiden ska stanna upp, att staden ska konserveras i dess nuvarande form. Ingenting är mer förljuget! Vi vill ha en mer demokratisk stad, en utveckling som utgår från att de som bor här har ett verkligt inflytande att forma sin närmiljö efter sina behov och begär – sina önskemål och drömmar. En stad som utraderar klassklyftor istället för att utvidga desamma.

Vi förstår också att en sådan utveckling bara kan skapas genom att gå i konflikt med den ordning som idag leder i rak motsatt riktning; som gynnar de vars intressen är motsatta våra.

I Spanien ljöd ett slagord över torgen efter den ekonomiska krisens utbrott: ”Democracia real ya!” – verklig demokrati nu. Där, precis som på så många andra platser i världen, vände sig människor mot den fråntagande politikens projekt för att söka nya vägar. Först ockuperade man torgen och skapade folkförsamlingar. Idag har man flyttat vidare ut i bostadsområden och kvarter där ett myller av grupper experimenterar med nya sätt att leva tillsammans, tillgodose sina behov, ta kollektiva beslut och göra motstånd mot ökande ojämlikhet. Vi behöver inte invänta en situation av akut nöd för att finna beröringspunkter i de senaste årens globala protester. Istället ska vi låta oss inspireras, och göra Umeå till ett socialt laboratorium för verklig demokrati, jämlikhet och växande gemenskap!

Kategorier
Allmänt

Att gemensamt bygga ett apberg i staden

Längs gågatan kommer tvåtusen umebor gående i antifascistisk solidaritet och med facklor i händerna. När de når fram till Rådhustorget ställer de sig, i vanlig ordning, framför den plats där torget möter Rådhusesplanaden. Här, på den jordplätt som idag markerar var det rivna Apberget en gång stod, har någon eller några byggt en egen kopia av den traditionella talarstolen – upplyft i höjd på staplar av lastpallar.
I bakgrunden av det snart folkfyllda torget, nedanför kulturhuvudstadens glashus, står kommunens tillfälliga ersättningsscen bortglömd i det mörka, kalla regnet.

Under den knappa timmen där på torget i lördags genomfördes en dubbeltydig manifestation om rätten till staden. Å ena sidan den solidaritetsvilja som formellt samlat oss där – mot fascisters ökande försök att genom hot och våld ta gaturummet i anspråk för att skapa otrygghet och minska vissa gruppers och individers rörelseutrymme i staden. Å andra sidan denna rent praktiska markering mot hur gemensamma platser tas ifrån oss genom en politik som undertrycker vissa intressen till förmån för andra.

Apberget har sedan läckan om den stundande och sedermera genomförda rivningen, kommit att bli en symbol över en politisk ordning där medborgarnas intressen i staden allt mer sätts på undantag. Som vi tidigare beskrivit handlar inte konflikten i huvudsak om platsen i sig – utan i högre grad om de bristande demokratiska processerna i planeringen kring den stadsomvandling som pågår. I avsaknaden av verkliga dialoger och inflytande från de som faktiskt använder dessa platser, har politiker och tjänstemän med tydlighet missbedömt platsens betydelse för vissa umebor.

Mycket har sagts och skrivits under de månader som nu passerat sedan grävskoporna skyfflade bort stenar och talarstol från platsen. Tjänstemän och politiker har avslöjats med lögner om både det ena och det andra under debattens gång, men har trots detta lyckats klamra sig fast vid sina positioner. Dessa debatter är uppenbarligen viktiga, men det som hände i lördags är kanske än viktigare.

Att ta sig rätten till staden
Kring en facebooksida, en hemsida och en twitter-hashtagg har en anonym grupp samlats under namnet #apanfattas. Metoden är lika enkel som genial: de uppmanar umebor att, precis som de gjort sedan mitten av 1980-talet, gå till den plats där Apberget låg för att tillsammans käka lunch. På detta sätt tas platsen på ett konkret sätt i anspråk för att belysa just de behov och begär som vi anser borde forma planeringen av stadsrummet. Det står i full motsättning till tanken om att skapa en mer ”attraktiv stad” genom intima samarbeten mellan kommun, handlare och fastighetsägare; om att skapa en plats där folk konsumerar så mycket som möjligt.
När man vid lördagens demonstration även åsidosatte den ordning som Umeå kommun försökt upprätta, och återskapade platsen med en tillfällig talarstol, utvidgade man detta praktiska motstånd. Apbergets funktioner skapas och återskapas, oavsett vad planerarna försöker göra med platsen. Detta är att ta sig rätten till staden, att agera efter principer om en ”urban allemansrätt” – de som använder en plats ska också ha inflytande över dess eventuella omformningar. Det behöver i slutändan inte handla om majoritetsvilja, utan om att tillgodose behov och begär även hos smala, svaga medborgarintressen och ge dessa en självklar plats i stadsrummet; att bygga en stad där så många som möjligt känner att deras specifika intressen syns och tillåts styra bredvid en mångfald andra – snarare än att ständigt underordnas krassa ekonomiska intressen.

Exemplet med cykelbron vid Strömpilen
I början av 2000-talet pågick en seglivad och tyst konflikt mellan boende i de sydöstra stadsdelarna och Umeå kommun. På Gimonäs, nere vid Kolbäcksvägen, hade en ”naturlig” gångpassage uppstått. Istället för att gå flera kilometer av omvägar bort till den enda verkliga gång- och cykelpassagen från stadsdelarna till Strömpilsplatsen, gick boende rakt över Kolbäcksvägen och järnvägen för att komma ner mittemellan Komatsu Forests fabrik och Ica Maxibyggnaden.
Umeå kommun ansåg att denna gångväg var farlig och satte sedermera upp stängsel mellan bilvägen och järnvägen för att stänga passagen och leda människorna bort till cykelvägen vid dammen.

Bilden visar med nedre pil var konflikten om passagen skedde. Den övre pilen visar var Umeå Kommun tyckte att boende skulle passera istället.

Detta skulle emellertid visa sig vara lättare sagt än gjort. Gång på gång klippte boende i området upp stängslet för att öppna passagen, och gång på gång slöt kommunen igen den. I tysthet pågick konflikten i veckor, månader, år. Boende vägrade helt enkelt att finna sig i planeringen, och tog sig rätten att omforma staden efter sina behov.

Tillslut gav Umeå kommun upp och inledde diskussionerna om en verkligt planerad genomfart för gång- och cykeltrafik på platsen. Idag går, som många av er vet, en hög och lång bro ner från Gimonäs till Strömpilen, just på denna plats. Vad som föranledde dess uppförande är emellertid sådant som sällan kommer fram i kommunala pressmeddelanden. Konflikten är ett pedagogiskt exempel på hur en sådan metod som nu används av #apanfattas kan tvinga planerare och politiker att anpassa sig efter människors behov, oavsett vilka riktlinjer som formellt styr genom till exempel översiktsplaner och andra vägledande dokument.
Egentligen ser vi detta hela tiden, i synnerhet kring dragningar av just gång- och cykelvägar. Platserna i staden är många genom åren där man först planerat en väg för att sedan finna sig i en situation där människor istället passerar över en gräsmatta eller rakt över en bilväg – för att därefter tvingas anpassa planeringen.

Låt #apanfattas bli en bred mobilisering för platsens återupprättande som social mötespunkt och demokratisk funktion i staden. Men låt även exemplet vara framträdande för hur vi ska använda stadsrummet generellt, när vi vill ta oss rätten till staden – som gemensamt borde vara vår.

Läs även Allt åt Alla Stockholms text om kvartersorganiserad antifascism, apropå lördagens demonstration, ”rätten till staden” och händelserna i Kärrtorp de senaste veckorna:
https://alltatalla.se/allmant/grannsamverkan-mot-nazism

Kategorier
Allmänt

Därför ska inga stenar flyttas

Så, vad är grejen med det där Apberget egentligen? Varför är det så viktigt att stoppa rivningen av en gammal stentrappa med glassfläckar och måsskit?

I måndags, den 8 september, läcktes nyheten att Apberget ska rivas redan kommande vecka. Tjänstemännen hade då vetat om detta i två veckor, politikerna i en, men valt att inte informera umeborna. Detta trots att den offentliga mötesplatsen är kanske Umeås lokalt mest kända landmärke – för de flesta stadens absoluta mittpunkt. Det borde inte råda något tvivel om saken, när namnet till och med användas för att representera en ”mötesplats” när Umeå under 00-talet fick ett eget internetcommunity på webbadressen apberget.se.

Så vad är anledningen till all denna hast, och till undanhållandet av information? Precis bredvid Apberget, längs med Rådhusesplanadens översta del, bygger just nu fastighetsbolaget Balticgruppen en gigantisk shoppinggalleria med tillhörande hotell och takradhus i vad som kan betraktas som Umeås första ”gated community”. Gallerian – ”Utopia” som den har kommit att döpas till – invigs i en första etapp i slutet av oktober. För att detta ska vara möjligt behöver nya rör läggas under gatan (Rådhusesplanaden) utanför, så att sprinklersystemet kan sättas i bruk. Planen från kommunens sida var enligt dom själva först att göra en provisorisk dragning runt Apberget, men detta visade sig både dyrt och tekniskt svårt. I detta läge ställs tjänstemän och politiker inför ett val: göra en ordentlig dragning runt Apberget vilket därmed innebär att gallerian får invigas senare, eller panikriva en av Umeås mest klassiska sociala mötesplatser i det offentliga. Låt oss vara tydliga med att det första alternativet aldrig funnits på kartan.

Så kan vi ännu en gång berätta historien om hur kommunen sålde ut umebornas intressen och sidosatte den demokratiska processen för att tjäna näringslivet och i förlängningen den så kallade tillväxten. Istället för att gå ut med information, hålla dialog och förankra planerna i politiskt fattade beslut tillåts tjänstemän genomföra först och fråga sen – med politikernas goda minne ska tilläggas.

Fråntagande och entreprenörskap
Vi har många gånger tidigare påtalat hur vi globalt, men även lokalt i Umeå, genomgått ett skifte från att tidigare planera utifrån medborgarnas behov, till att nu planera för understödja företag, locka nya investerare.  Det märks väl i Kulturvävenprojektet där beslut om bygge inklusive flytt av ett älskat stadsbibliotek togs utan i princip någon offentlig debatt, och där resultatet är ett massivt överförande av resurser från umeborna till privat vinst i och med att huset gemensamt ägs av Umeå Kommun och Balticgruppen.  I den planerade rivningen av Apberget märks det, som synes, minst lika väl.  Denna utveckling innebär inte bara att ”nya” resurser investeras i en sådan riktning; det innebär likväl att det vi redan har,  fråntas oss, för att skapa värde åt privata intressen.

Demokrati?
Såväl i fallet med Kulturväven, som nu med Apberget är bristen på transparens och offentlig debatt påtaglig. Den vanliga demokratiska processen där förslag läggs fram, förankras i dialog och debatt för att i slutändan beslutas i de politiska församlingarna, sätts fullständigt ur spel. Det kan tyckas bero på ansvarslösa individer, arroganta politiker – men tendensen är likadan i andra städer, ja över hela världen. När politikens främsta uppgift blir att marknadsföra staden, understödja företagande och locka nya investerare blir verkligt medborgarinflytande ett hinder – smuts på fasaden. Vi ser, inte minst med kulturhuvudstadsåret, hur behovet av en fasad av samtycke blir allt viktigare. Det är den enhetliga bilden av ett Umeå som vill mer, där alla drar åt samma håll, som ska locka kapital just till denna plats. Skiljelinjerna mellan partierna blir inte bara allt mer otydliga i och med detta; de framhäver faktiskt själva aktivt att de tar långsiktigt ansvar för den ekonomiska politiken. De kallar detta ”umeandan” – garanten för att vi, oavsett kommunstyre, får samma övergripande ekonomiska politik. Så kan även Moderater och Socialdemokrater i ansvarstagandets och tillväxtens namn sitta i Tekniska Nämnden och gemensamt blockera en öppen politisk process som inkluderar medborgarna före förändringarna genomförs.

Att rädda ett apberg
För många av oss är Apberget en social mötesplats i det offentliga rummet, kanske till och med en allmänning som gemensamt formas av de som använder den för sina behov och begär. En plats att hänga med vänner, käka mat och kolla in folk på stan. En plats att utöva demokrati, i dess verkliga bemärkelse, genom protester, minnesstunder och manifestationer. För andra är det en ful stentrappa med måsskit och intorkad mjukglass. En funktionalistisk stenkoloss. Det spelar mindre roll. Apberget, som gemensamt motstånd, är en plats som representerar en vägran mot en politik där medborgarnas intressen och behov ständigt står tillbaka, ofta fråntas, för att skapa värde åt privata företag. En plats som kan representera en verklig demokrati, i skarp kontrast till allt vanligt förekommande bristfälliga och dolda politiska processer.
En utpost som säger; det här är vår stad, det är vi som bestämmer, det är dags att ni lyssnar på oss.
Därför ska inga stenar flyttas.

Kategorier
Allmänt

Apberget rivs när ny Galleria byggs!

Detta är ett pressmeddelande från Allt åt Alla Umeå, måndag 9 september 2013.

Ikväll kommer tusentals personer samlas till en politisk manifestation vid Apberget, en älskad social mötesplats i det offentliga rummet och en scen för demokratiskt utövande. Det kommer med stor sannolikhet vara sista gången. I tystnad har nämligen Umeå kommun och Tekniska nämnden låtit Balticgruppen planera en rivning av scenen, i samband med markarbete i anslutning till den nya shoppinggallerian ”Utopia”.
Förslag som kunnat undvika en rivning av Apberget har konsekvent stötts åt sidan vilket innebär att den inom cirka en vecka kommer jämnas med marken. Denna process är ett smärtsamt tydligt exempel på privata aktörers växande inflytande över planeringen av stadsrummet, på bekostnad av umebornas möjlighet att gemensamt och demokratiskt gestalta de platser där de har sin vardag, lever sina liv. Apberget är för många en viktig social mötesplats i det offentliga rummet i en tid då dessa blir allt färre. Det är därtill en plats byggd för att ge plats åt protester och demokratiskt utövande i stadsrummet, med ett starkt värde. Bristen på offentlig debatt och försöken att dölja rivningen innan den är ett faktum är en tydlig signal till oss umebor att enskilda privata företags ekonomiska intressen väger betydligt tyngre än demokrati och umebornas behov. Det är oacceptabelt, och bör omedelbart stoppas.Kontakt: umea@alltatalla.se