Mäktigt, så mäktigt. Frankfurt är en stad i Malmös storlek, men med en skyline som snarare liknar Manhattans. Mainhattan kallas också bankdistriktet, beläget mitt i stadskärnan, där alla större europeiska banker har kontor. Och mitt i allt ligger Europeiska centralbankens euroskrapa. Frankfurt är Europas ekonomiska huvudstad. Med i den europeiska krisen kanske vi även borde benämna den som Europas politiska huvudstad. Det är härifrån Trojkan – Europeiska centralbanken, Internationella valutafonden och Europeiska unionen – skickar ut sina styrdirektiv om åtstramningar och krispolitik. Det är från dessa glastorn de nyliberala teknokraterna blickar ut över Europa. Deras Europa från ovan.

Revoltvågen mot krispolitik och åtstramningar svepte över världen 2011, fick ut människomassor på gatorna och svepte bort diktatorer. De spanska Indignados och amerikanska Occupy-rörelsen ockuperade torg, satte upp tältläger och började samla ett socialt alternativ och försöka artikulera ett motstånd, förankrat i kvartersorganisering, antivräkningskommittéer och generalstrejker. Rörelsen har bitit sig fast, förankrats. Dess lokalitet, trögrörlighet och vardagsförankring har varit dess styrka. Men dess förmåga att nätverka och kommunicera på ett internationellt och europeiskt plan har än så länge varit begränsad – förutom genom kampernas tydligaste symboler (tältlägren, stormötena, slagorden, aktionsdagarna).

En allians av vänsterorganisationer, med Interventionistische Linke i spetsen, kallade till en internationell samling den 16-19 maj. Uppmaningen var att blockera ECB och bankdistriktet, Blockupy Frankfurt, och visa att grekerna, spanjorerna, italienarna och de andra europeerna som kämpade lokalt inte stod ensamma. Att sända en tydlig signal mitt inifrån Tyskland, från det europeiska kapitalets huvudstad, mitt ifrån bestens hjärta – att teknokraternas krispolitik inte var oomstridd ens i deras egna högborg. Vi i Förbundet Allt åt alla hörsammade kallelsen och mobiliserade till protesterna.

Tajmingen i protesten förstärktes även av de nationella och regionala val som hölls i Europa veckorna innan, där medborgarna i land efter land (Grekland, Frankrike, Tyskland, Italien) straffade de politiska partier som hölls ansvariga för krispolitiken. Blockaden av Frankfurt kunde inte genomförts i ett mer laddat läge. Så de lokala myndigheterna tog till extraordinära metoder för att stoppa oss.

Den kristdemokratiska överborgmästaren Petra Roth hade nyligen förlorat regionalvalen, men kommer inte lämna över makten i staden förrän i juni. Så detta var hennes sista åtgärd vid makten. Hon hade dessutom stöd i ryggen inte bara av tyska staten, utan även den lokala borgarklassen. Den 31 mars hade nämligen en autonom svartablocketdemonstration med 6 000 deltagare hållits i staden, som efter polisangrepp hade övergått i kravaller och flera lyxbutiker i stan hade fått sina skyltfönster krossade – vilket resulterade i en stor medial hets mot de autonoma.

Roth och polismyndigheten såg därför till att förbjuda alla offentliga aktiviteter under Blockupy-dagarna. Inga folksamlingar fler än fyra personer skulle tillåtas, större samlingar än så skulle räknas som olaglig demonstration. Till och med Blockupys tältläger och rejvfest förbjöds. Till och med demonstrationen mot demonstrationsförbudet förbjöds. Först i delstatens högsta domstol gavs ett (!) arrangemang tillstånd: den stora lördagsdemonstrationen. Runt 5000 poliser var hela tiden i tjänst under Blockupydagarna, sammanlagt var ca 15 000 utkommenderade. Tunnelbanestationerna i centrum stängdes av, hela bankkvarteret spärrades av med kravallstaket och piketbussar. Europeiska centralbanken förvandlades till ett fort. All bankpersonal gavs ledigt och stan stannade helt upp. Occupy Frankfurts tältläger, som pågått i ett halvår utanför ECBs huvudkontor, stormades och tömdes på folk.

Som motiv för de särskilda åtgärderna angavs att i tyska statens avtal med EU om att husera ECB i Frankfurt ingick att staten skulle garantera att vissa essentiella funktioner skulle upprätthållas så ECBs verksamhet där skulle vara möjlig. De hänvisade därigenom till att skyddet av ECB var en fråga om internationell lag, inte tysk – och krävde därför att få gå utanför den tyska författningens rättigheter.

Det var alltså en redan nedstängd stad som alla vi tillresta europeiska aktivister mötte när vi kom till Frankfurt på onsdagkvällen och torsdagmorgonen. All Blockupys infrastruktur hade slagits sönder eller förbjudits, ett femtiotal föredrag, möten och workshops fick ställas in. Det var oklart var vi skulle

sova eller samlas. Men steg för steg organiserades allt upp igen. På torsdagmorgonensamlades vi med ca 200 aktivister till ett stormöte på universitetscampuset i Bockenheim. Vi fick höra att bussarna från Rom,Hamburg och Berlin var stoppade och genomsöktes. Alla aktivister i bussarna identifierades, filmades, vissa togs in på polisstationer och några av bussarna eskorterades tillbaka till sina städer av polisen. På Paulsplatz samlades 1500 personer, mycket Frankfurtbor, medlemmar från facket Ver.di och vänsterpartiet Die Linke, i en spontan manifestation mot demonstrationsförbudet. De höll upp tyska konstitutionen mot polisen, den konstituerade makten blev därigenom konstituerande igen – när dessa frankfurtbor tog sin självklara rätt att samlas på gatorna. Vi beslöt oss att ansluta oss till deras manifestation, men hann gå tio meter från universitetet innan polisen säckade in oss. Vi hade förklarats vara en ”olaglig demonstration”. Därefter fick vi sitta på gatan i den stekheta solen i tre timmar innan vi togs in till polisstationen och föstes in i stålburar – 30-40 personer i varje. Samma sak skedde med alla andra samlingar på stan. Varje folksamling inringades av poliser och bussades till häkte. Sedan gavs vi alla invidiuellt ett tillträdesförbud mot att vistas i Frankfurts innerstad de närmaste dagarna.Några av oss blev tillsammans med många andra stoppade i bussarna på vägen in till Frankfurt. Utan misstanke om brott genomsöktes fordon, packningar och människor. Mängder av föremål beslagtogs, framför allt tälten vi skulle bo i. Detta skedde dock godtyckligt, några fick behålla tält, men blev av med byxor, andra blev av med kepsar och solglasögon. Efter flera timmar i polisens checkpoint utfärdades ovan nämnda generella förbud mot att vistas i Frankfurt till samtliga stoppade utan att de styrkte beslutet med annat än att vi ”misstänks planera att delta i olagliga demonstrationer”.

Totalt under dessa dagar delades 1430 sådana tillträdesförbud ut till personer som omhändertagits – trots att ingen är brottsmisstänkt och inga förundersökningar inletts.

På fredagen, dagen då bankkvarteren skulle blockeras, hade polisen satt upp checkpoints vid centralstationen och alla större vägar. Återigen greps folksamlingar på fler än fem personer och bussades iväg. Ändå lyckades mängder av aktivister samlas runt avspärrningarna. Det blev en katt-och-råtta-lek hela dagen. Ett slagord spred sig som en löpeld, alla skanderade det sjungandes mot polisen. ”Ihr habt euch selbst blockiert”, ni har blockerat allt själva. Bankkvarteren stod ju helt still, all verksamhet låg ju helt nere i tre dagar. Utan att vi ens behövde blockera dem.

Vi var många som inte lät oss begränsas av polisens illegitima tillträdesförbud, på fredagen greps vi för att ha brutit mot det grundlösa tillträdesförbudet. Under nio timmar blev vi förhörda, tvingade att klä av oss nakna och fick sitta i en kall cell med knäckebröd och vatten. Allt utan att en enda gång få veta vilket brott vi var gripna för. När vi släpptes fick vi nya grundlösa platsförbud för att skrämma oss att inte delta i den stora demonstrationen på lördagen.

Repressionen var tänkt att knäcka motståndet, att få oss att vilja ge upp, inte våga oss in i innerstan, att undvika den stora demonstrationen och göra våra röster hörda. Det misslyckades fundamentalt, från statens sida. Det fina med olydnadsaktioner är ju att de räknar in polisens agerande och repressionen i aktionen, gör den till en del av händelsen. Syftet med att offentligt utmana en lag, regel eller norm är ju att påvisa skillnaden mellan en legitim handling och statens våldsamma reaktion. En olydnadsaktion som inte väcker en reaktion har misslyckats. I den bemärkelsen var Blockupy Frankfurt en framgång. Den bild som förmedlades och sändes ut globalt var på en europeisk rörelse som fredligt samlades och utmanade bankkvarteren, och en stat som reagerade i panik och desperation, upphävandes alla medborgliga rättigheter för att garantera finanselitens intressen.

De ville skrämma oss. Men vi blev inte rädda. 30 000 personer samlades på lördagen i en bred och massiv manifestation mot krispolitiken. Polisen försökte vid upprepade tillfällen provocera fram bråk men misslyckades. Vi kunde tåga rakt in i bankkvarteren och visa upp ett annat Europa, ett Europa beståendes av sociala rörelser, konstruerat underifrån.

Det nätverk som bildades under Blockupydagarna kommer att fortsätta hålla kontakten. Ett framtida möte är inplanerat till hösten i Spanien. Vi i Förbundet Allt åt alla kommer givetvis att delta.