Kategorier
Allmänt

Vad kan vi förvänta oss av 2014?

Sedan ett par år tillbaka genomförs i Umeå en omfattande stadsomvandling. Det märks i förändringen av stadens ytliga, bildliga karaktär. Hus byts ut mot nyare hus, lägre blir högre, sten blir glas och metall. Men det är också något mycket mer komplicerat: en förändring av själva förutsättningarna för de som lever sina liv här. Både konkret genom att mötesplatser och ideella kulturlokaler läggs i ruiner, och mer abstrakt genom att fastighetsvärden trissas upp och gör butikslokaler, hyresrätter och bostadsrätter dyrare.

Detta är vad vi kanske inte lägger märke till med blotta ögat. Att en mindre näringskraftig butik här och där plötsligt är borta, utbytt mot en större likriktad kedja. Att hyresgästerna i de få hyreshus som överhuvudtaget finns kvar är en lite mer likartad skara än de var för fem eller tio år sedan. Att de ideella föreningarna inom kultur, politik och social verksamhet sakta bytts ut mot mer näringsinriktad kontorsverksamhet.

De med låga inkomster trängs längre och längre ut i periferierna, vi får en mer segregerad stad. När vi väl ser helheten av en sådan förändring är den redan ett faktum, betydligt svårare att motverka.

Faktum är att nästan all kritisk forskning och teori om städer som genomfört denna typ av stadsomvandling pekar ut samma problem. Ökade klassklyftor, ökad segregation. Ju fattigare du är, desto hårdare drabbas du. Detta är viktigt eftersom det visar hur det som på ytan ser ut som en intressekonflikt mellan kulturliv och näringsliv i själva verket är en betydligt större klasskonflikt om staden som sådan. De som kämpar för att bevara en smal musikscen som Verket i centrum, en teaterscen för amatörer som Saga, eller ett bibliotek på stans mest attraktiva tomt – dessa kämpar också för att rikta stadsutvecklingen åt ett helt annat håll; ett som främjar helt andra intressen.

Det är förstås i någon mån sant som de ständigt säger, att ”städer konkurrerar med varandra” om resurser, invånare, ekonomiska investeringar och turister. Detta betyder emellertid inte att den nyliberala, privatiseringsbejakande formel som använts här i Umeå det senaste decenniet är den enda vägen. Vi säger detta eftersom det är viktigt att förstå att våra politiker inte blott förvaltar staden utifrån någon slags naturlag, utan bedriver en i hög grad ideologisk stadspolitik av exakt samma sort som motiverar privatiseringar av välfärd som skola, vård och omsorg. En politik där den röda tråden genom alla beslut med koppling till stadens planering och utveckling är att överföra makt och resurser till privata intressen i allmänhet, och fastighetsägare i synnerhet. Vi ser det i de nya översiktsplanerna som reglerar formen för stadsutvecklingen, vi ser det i beslut att bilda gemensamma institutioner som VisitUmeå där planering sker mellan kommun och näringsliv i intim samverkan, vi ser det i stora byggprojekt som Kulturväven där kommunen aktivt överför skattemedel till en privat aktör som i förlängningen tar ut denna i vinst. Vi ser det också i riktningsbeslut som säger att kommunen inte ska äga fastigheter som inte innehåller ”kärnverksamhet”.

Vi kallar detta för en fråntagandets politik, eftersom det är precis vad det är. En överföring av platser, makt och ekonomiska resurser från en offentlig eller till och med gemensam sfär, till privata intressen. En politik som gynnar de rikaste, på bekostnad av medborgarna i allmänhet, och de fattigaste i synnerhet.

Det gemensammas politik
Låt oss vara tydliga här. Vi erkänner kampen om staden som en konflikt mellan motsatta intressen. Det som är bra för Umeå är nödvändigtvis varken kort- eller långsiktigt bra för Balticgruppen, och vice versa – trots att detta påstående nötts in i vårt medvetande de senaste åren. En kapitalägare måste till syvende og sist tjäna pengar. När en fastighetsägare gör detta genom att höja hyrorna på våra lägenheter är detta en förlust för hyresgästen. När handlare tjänar på att tvinga fram en rivning av en offentlig mötesplats för att den är en ”stoppkloss för handeln” är detta en förlust för de som på olika vis använder denna plats av olika anledningar. När näringslivet tvingar bort ett stadsbibliotek från stadens mest attraktiva tomt är detta en förlust för de som främst kommer låna böcker utifrån premissen att biblioteket ligger på en plats de automatiskt passerar i stress på väg från jobb till kollektivtrafik. När ideella kulturföreningars lokaler rivs för att lämna plats åt hotellbyggen är det en förlust för alla de som använder dessa lokaler, men också för en långt bredare skara som i vågor trängs längre och längre ut i stadens periferier när fastighetspriserna stiger. När tidigare demokratiska processer flyttas över till samverkansprojekt utan offentlig insyn i och med ägandeformerna, är detta en förlust för alla umebors möjlighet att styra staden i en riktning som tillgodoser deras behov och begär. De politiker som idag styr, från vänster till höger, företräder de rikas intresse i denna intressekonflikt. Det är den konkreta innebörden av de senaste decenniernas politik, och det måste man kunna stå till svars för.

När vi riktar kritik mot denna utveckling kallar de oss ”dödgrävare” och ”bakåtsträvare”. Dom sätter ord i våra munnar och säger att vi vill att tiden ska stanna upp, att staden ska konserveras i dess nuvarande form. Ingenting är mer förljuget! Vi vill ha en mer demokratisk stad, en utveckling som utgår från att de som bor här har ett verkligt inflytande att forma sin närmiljö efter sina behov och begär – sina önskemål och drömmar. En stad som utraderar klassklyftor istället för att utvidga desamma.

Vi förstår också att en sådan utveckling bara kan skapas genom att gå i konflikt med den ordning som idag leder i rak motsatt riktning; som gynnar de vars intressen är motsatta våra.

I Spanien ljöd ett slagord över torgen efter den ekonomiska krisens utbrott: ”Democracia real ya!” – verklig demokrati nu. Där, precis som på så många andra platser i världen, vände sig människor mot den fråntagande politikens projekt för att söka nya vägar. Först ockuperade man torgen och skapade folkförsamlingar. Idag har man flyttat vidare ut i bostadsområden och kvarter där ett myller av grupper experimenterar med nya sätt att leva tillsammans, tillgodose sina behov, ta kollektiva beslut och göra motstånd mot ökande ojämlikhet. Vi behöver inte invänta en situation av akut nöd för att finna beröringspunkter i de senaste årens globala protester. Istället ska vi låta oss inspireras, och göra Umeå till ett socialt laboratorium för verklig demokrati, jämlikhet och växande gemenskap!

Kategorier
Allmänt

Att gemensamt bygga ett apberg i staden

Längs gågatan kommer tvåtusen umebor gående i antifascistisk solidaritet och med facklor i händerna. När de når fram till Rådhustorget ställer de sig, i vanlig ordning, framför den plats där torget möter Rådhusesplanaden. Här, på den jordplätt som idag markerar var det rivna Apberget en gång stod, har någon eller några byggt en egen kopia av den traditionella talarstolen – upplyft i höjd på staplar av lastpallar.
I bakgrunden av det snart folkfyllda torget, nedanför kulturhuvudstadens glashus, står kommunens tillfälliga ersättningsscen bortglömd i det mörka, kalla regnet.

Under den knappa timmen där på torget i lördags genomfördes en dubbeltydig manifestation om rätten till staden. Å ena sidan den solidaritetsvilja som formellt samlat oss där – mot fascisters ökande försök att genom hot och våld ta gaturummet i anspråk för att skapa otrygghet och minska vissa gruppers och individers rörelseutrymme i staden. Å andra sidan denna rent praktiska markering mot hur gemensamma platser tas ifrån oss genom en politik som undertrycker vissa intressen till förmån för andra.

Apberget har sedan läckan om den stundande och sedermera genomförda rivningen, kommit att bli en symbol över en politisk ordning där medborgarnas intressen i staden allt mer sätts på undantag. Som vi tidigare beskrivit handlar inte konflikten i huvudsak om platsen i sig – utan i högre grad om de bristande demokratiska processerna i planeringen kring den stadsomvandling som pågår. I avsaknaden av verkliga dialoger och inflytande från de som faktiskt använder dessa platser, har politiker och tjänstemän med tydlighet missbedömt platsens betydelse för vissa umebor.

Mycket har sagts och skrivits under de månader som nu passerat sedan grävskoporna skyfflade bort stenar och talarstol från platsen. Tjänstemän och politiker har avslöjats med lögner om både det ena och det andra under debattens gång, men har trots detta lyckats klamra sig fast vid sina positioner. Dessa debatter är uppenbarligen viktiga, men det som hände i lördags är kanske än viktigare.

Att ta sig rätten till staden
Kring en facebooksida, en hemsida och en twitter-hashtagg har en anonym grupp samlats under namnet #apanfattas. Metoden är lika enkel som genial: de uppmanar umebor att, precis som de gjort sedan mitten av 1980-talet, gå till den plats där Apberget låg för att tillsammans käka lunch. På detta sätt tas platsen på ett konkret sätt i anspråk för att belysa just de behov och begär som vi anser borde forma planeringen av stadsrummet. Det står i full motsättning till tanken om att skapa en mer ”attraktiv stad” genom intima samarbeten mellan kommun, handlare och fastighetsägare; om att skapa en plats där folk konsumerar så mycket som möjligt.
När man vid lördagens demonstration även åsidosatte den ordning som Umeå kommun försökt upprätta, och återskapade platsen med en tillfällig talarstol, utvidgade man detta praktiska motstånd. Apbergets funktioner skapas och återskapas, oavsett vad planerarna försöker göra med platsen. Detta är att ta sig rätten till staden, att agera efter principer om en ”urban allemansrätt” – de som använder en plats ska också ha inflytande över dess eventuella omformningar. Det behöver i slutändan inte handla om majoritetsvilja, utan om att tillgodose behov och begär även hos smala, svaga medborgarintressen och ge dessa en självklar plats i stadsrummet; att bygga en stad där så många som möjligt känner att deras specifika intressen syns och tillåts styra bredvid en mångfald andra – snarare än att ständigt underordnas krassa ekonomiska intressen.

Exemplet med cykelbron vid Strömpilen
I början av 2000-talet pågick en seglivad och tyst konflikt mellan boende i de sydöstra stadsdelarna och Umeå kommun. På Gimonäs, nere vid Kolbäcksvägen, hade en ”naturlig” gångpassage uppstått. Istället för att gå flera kilometer av omvägar bort till den enda verkliga gång- och cykelpassagen från stadsdelarna till Strömpilsplatsen, gick boende rakt över Kolbäcksvägen och järnvägen för att komma ner mittemellan Komatsu Forests fabrik och Ica Maxibyggnaden.
Umeå kommun ansåg att denna gångväg var farlig och satte sedermera upp stängsel mellan bilvägen och järnvägen för att stänga passagen och leda människorna bort till cykelvägen vid dammen.

Bilden visar med nedre pil var konflikten om passagen skedde. Den övre pilen visar var Umeå Kommun tyckte att boende skulle passera istället.

Detta skulle emellertid visa sig vara lättare sagt än gjort. Gång på gång klippte boende i området upp stängslet för att öppna passagen, och gång på gång slöt kommunen igen den. I tysthet pågick konflikten i veckor, månader, år. Boende vägrade helt enkelt att finna sig i planeringen, och tog sig rätten att omforma staden efter sina behov.

Tillslut gav Umeå kommun upp och inledde diskussionerna om en verkligt planerad genomfart för gång- och cykeltrafik på platsen. Idag går, som många av er vet, en hög och lång bro ner från Gimonäs till Strömpilen, just på denna plats. Vad som föranledde dess uppförande är emellertid sådant som sällan kommer fram i kommunala pressmeddelanden. Konflikten är ett pedagogiskt exempel på hur en sådan metod som nu används av #apanfattas kan tvinga planerare och politiker att anpassa sig efter människors behov, oavsett vilka riktlinjer som formellt styr genom till exempel översiktsplaner och andra vägledande dokument.
Egentligen ser vi detta hela tiden, i synnerhet kring dragningar av just gång- och cykelvägar. Platserna i staden är många genom åren där man först planerat en väg för att sedan finna sig i en situation där människor istället passerar över en gräsmatta eller rakt över en bilväg – för att därefter tvingas anpassa planeringen.

Låt #apanfattas bli en bred mobilisering för platsens återupprättande som social mötespunkt och demokratisk funktion i staden. Men låt även exemplet vara framträdande för hur vi ska använda stadsrummet generellt, när vi vill ta oss rätten till staden – som gemensamt borde vara vår.

Läs även Allt åt Alla Stockholms text om kvartersorganiserad antifascism, apropå lördagens demonstration, ”rätten till staden” och händelserna i Kärrtorp de senaste veckorna:
https://alltatalla.se/allmant/grannsamverkan-mot-nazism

Kategorier
Allmänt

De sociala kampernas Europa mot trojkans Europa

Den arabiska våren har stagnerat. Occupy och Encampadas försvunnit från torgen. Vågen av universitetsockupationer ebbat ut. Men krisprotesterna som bröt ut 2011 har inte försvunnit. De stora synliga protesterna har ersatts av en myriad initiativ, förankrade i sina kvarter och lokala orter, i ett praktiskt och konkret basarbete. De stora demokratiska folkförsamlingarna på torgen var bara ett första steg för att finna varandra.

Hur finner man varandra bortom de stora eventen, känslan av samtidighet i de stora händelserna och gatuprotesternas virala spridning över världen? Har en global kampvåg försvunnit ut i partikulära och isolerade lokala kamper? Eller söker kanske snarare de lokala kamperna bara nya former och nya kopplingar för att kommunicera med varandra och nätverka?

Den här hösten är en höst av febrila möten, där arvtagarna från de stora krismanifestationerna 2011 och konkreta projekten börjat samverka på ett europeiskt plan. Det handlar inte om ett nätverk som tar form, utan snarare en mängd forum, resor, informationsutbyten, möten och seminarier som överlappar varandra.

I somras hölls den Direktdemokratiska festivalen i Thessaloniki och AlterSummit i Aten, som följdes av ett strategimöte i Amsterdam i september. Och om några dagar hålls Blockupy Action Conference i Frankfurt och Global Uprising i Amsterdam. Här hemma i Sverige deltar flera internationella krisprojekt på Vår makt i Malmö i november.

Den 1-3 november hölls mötet Agora99 för andra gången – det här året möttes alla i Rom, förra året i Madrid. Initiativet till en agora för de 99 procenten togs ursprungligen av den spanska så kallade 15 majrörelsen, årets värd var miljön kring det sociala centret ESC och den ockuperade fabriken OfficinaZero. Till mötet kom aktivister från Italien, Spanien, Polen, Grekland, Turkiet, Tyskland, Storbritannien, Portugal, Nederländerna, Österrike, Bulgarien, Rumänien, Turkiet och Sverige. Agora99 är en bra karta över krisens olika subjekt och de faktiska kamper som pågår runt om i Europa mot trojkans kris- och åtstramningspolitik. I stormöten och sjutton olika workshops knöts kamperna samman för att utbyta erfarenheter och diskutera gemensamma projekt.

Diskussionerna delades in i tre parallella block som löpte genom mötet, på temana Demokrati, Skuld (och prekarisering) samt Rättigheter.

På temat rättigheter diskuterades olika kamper mot ”ackumulation genom fråntagande” och utplundringen av våra gemensamma resurser. Mot dessa ställdes försvaret och utökandet av våra allmänningar (commons), vår rätt till det gemensamma. Välfärden och den offentliga sektorn har blivit den centrala stridsfrågan i krisen, när staternas skuldsättning ska minskas genom privatiseringar, marknadsanpassningar och utförsäljningar. Offentlig sektor har knutits allt närmare marknadsintressen och näringslivet, vilket gör att bara ett försvar av välfärdsstaten inte längre räcker – den gemensamma välfärden måste frigöras från både marknadens och statens grepp för att inte utplundras och återställas under demokratisk kontroll. Frågan om allmänningar handlar om att undandra och återta områden som staten inte kan påföra marknadsrelationer eller öppna för vinstintressen. Trojkans direktiv och frihandelsavtalen har fråntagit staten möjligheten att ens kunna hålla den gemensamma välfärden utanför marknaden – en återgång till välfärdsstaten är därför omöjlig.

Rätten till bostad, sjukvård och utbildning har därigenom förvandlas från statsgivna rättigheter till en rätt vi måste kollektivt genomföra och säkerställa.

Under workshopen på temat ”rätten till bostad” berättade spanska Plataforma de Afectadas por la Hipoteca (PAH – http://afectadosporlahipoteca.com/), med 200 lokalavdelningar, hur de de senaste fyra åren byggt en stark rörelse mot bostadsvräkningar och den skenande bostadsskuldsättningen. PAH genomför kampanjer mot vräkningarna och får tillstånd förhandlingar med de banker som försöker sätta folk i personlig konkurs för sina bostadslån. Men de ockuperar också bostäder och ställer dem åter till de bostadslösas förfogande. Även i Italien har en ny våg av boendeockupationer följt i den ekonomiska krisens spår, framför allt bland unga studenter som haft svårt att finna bostäder på annat sätt. Genom en rad koordinationskommittéer i flera italienska städer har man kunnat samordna ockupationerna till massvågor, ”tsunami tours”, då mängder studenter parallellt gått ut och tagit hus samtidigt för att försvåra vräkningar. Bara i Rom beräknas cirka 5 000 personer idag bo i ockuperade hus.

Workshopen om universitetet och rätten till utbildning diskuterade hur Bolognaprocessen och de reformer som knutit universitetsforskningen närmare näringslivet inneburit ett mer styrt utbildningsväsende, med färre platser och färre som kan studera. Vågen av universitetsockupationer mellan 2008-2010 var en reaktion på det.

Privatiseringarna, åtstramningarna och nedskärningarna inom sjukvården har inneburit ett allvarligt hot mot folkhälsan och dessutom en allt mer pressad arbetssituation för vårdpersonal. Under workhopen på temat ”rätten till vård” presenterades de självstyrande vårdcentralerna i Thessaloniki (Solidarity Social Clinic) och Aten (Hellenikon) hur vårdpersonal själva ockuperat och återöppnat vårdcentralen för att kunna garantera vård åt de personer som fallit utanför sjukförsäkringarna (pga exempelvis arbetslöshet, fattigdom eller papperslöshet). Vårdstudenter i olika italienska universitetsstäder håller även de på att organisera ett nätverk för att upprätta självorganiserad sjukrådgivning och vårdcentraler för bland annat papperslösa eller inriktade på kvinnohälsa. Spanska kampanjen Yo Si Sanidad Universal baseras på en plattform där sjukvårdspersonal offentligt förklarar att de kommer tillämpa massolydnad och fullfölja sin läkared och behandla alla i vårdbehov, oavsett om dessa har sjukvårdsförsäkringar eller inte, papper eller inte. Kampanjen, som samlar både vårdpersonal och vanliga medborgare, riktar sig mot den nya spanska sjukvårdslagen som infördes förra året. Även i norra Europa pågår kampen på sjukhusen mot neddragna resurser och överbelastning, nätverket Interventionistische Linke berättade om deras och facket Ver.di:s deltagande i kampen på Universitetssjukhuset Charite i Berlin. I anslutning till mötet genomförde italienska nätverket ”Kvinnor i krisen” en mobil insamling i olika städer av sjukvårdsutrustning för sjukhuset Hellenikon i Aten.

Även om workshopen om migration och rätten till medborgarskap och rörelsefrihet betonade vikten av att organisera skyddsnät som inte exkluderar migranter och papperslösa. Flera olika organisationer som arbetade med informationsrådgivning och stöd åt migranter berättade om sina erfarenheter, såväl som självorganiserade migrantorganisationer som ockuperade bostäder.

Rätten till staden har blivit en gemensam paroll för de stadsrörelser som försöker föra samman bostadsfrågor, allmänningsfrågor, konflikter kring stadsomvandlingar och kampen om stadsrummet. Polska anarkistfederationen berättade om arbetet i Krakow utvecklats från torgockupationer och gemensam folkförsamling till bildandet av en självständig hyresgästförening och det gemensamma Rätten till staden-initiativet (Inicjatywa Prawo Do Miasta). Initiativet har lyckats genomdriva deltagarbudget som beslutas direktdemokratiskt i fyra av Krakows stadsdelsnämnder, ett intressant experiment att lära av. I flera städer har kulturarbetarna gått i bräschen för att skapa en stadsrörelse och gemensamma mötesplatser till försvar av allmänningarna. Kulturen är oftast det första att skäras ner i en krissituation och i en rad italienska städer har biografer och teatrar lämnats utan bidrag – vilket fått kulturarbetarna att ockupera lokalerna och driva dem vidare själva. Ett nav har den ockuperade 1600-talsteatern Valle mitt i Roms gamla stadskärna blivit. I stadsdelen San Lorenzo ockuperade lokalbefolkningen sin lokala biograf, Cinema Palazzo, för att inte falla i händer på fastighetsspekulanter som ville omvandla stället till ett (maffiakontrollerat) casino. Dessa lokaler har nu blivit öppna samlingsplatser för grannar och stadsdelsgrupper, vilket lyft frågan om kravet på boendeinflytande i sina stadsdelar och protester mot hyreshöjningar och gentrifiering. De boende i San Lorenzo öppnade även upp lokalen Communia som en plats för allmänningsprojekt och tjänster. Agora99 växlade mellan att ha stormötena på Cinema Palazzo, Communia och ockuperade fabriken OfficinaZero.

En särskild presentation på rätten till staden-workshopen hölls av initiativet No Expo från Milano, som arbetade mot världsutställningen Expo 2015. De redogjorde för hur stadsmarknadsföringen genom stora evenemang och skrytbyggen resulterade i ekonomisk korruption och spekulation, och användes för att genomföra omfattande stadsomvandlingsplaner i städerna, där områden demoleras, befolkningen tvingas bort och nya ordningsstadgar införs för de nybyggda ”ickeplatserna”. Städernas ekonomier plöjs in i att skapa en ”skyltfönsterstad” för att locka till sig investerare och stora skattemedel läggs i evenemang och mastodontprojekt, ett byggande som inte kommer de boende i staden till godo utan snarare dränerar kommunal ekonomi och lägger grunden för en lokal ekonomisk kris. Krakows kampanj mot vinter-OS drog liknande paralleller med stadsomvandlingen där.

Evenemangsekonomin har sin motsvarighet på nationell nivå i de stora infrastruktur- och gruvprojekt som staterna finansierar. Med den nya gruvboomen i finanskrisens spår har de skuldsatta nationerna öppnat upp för en resursplundring utan att något kommer samhället till godo. Rumänska (Rädda Rovia Montana) och grekiska projekt (Skouriesskogen på ön Calcidica) mot guldgruvbyggen berättade om sina erfarenheter, om de kemikalier som användes vid gruvdriften och de höga halter av arsenik som förgiftade dricksvattnet. Igenom att gruvprojekten är riksintresse har de lokala motståndsgrupperna från lokalbefolkningen bemötts med terroristlagar och hård repression. I Italien har de territoriella protesterna mot de storskaliga projekten börjat bli en gemensam sammanhållen rörelse, som besöker varandras demonstrationer och använder sig av samma retorik och symboler (No Grandi Navi i Venedig, Stop Biocidio i Campagna, No Expo i Milano, No Muos på Sicilien, No Tav utanför Turin).

Temablocket om skuld och prekarisering tog upp alla de initiativ som skett utanför traditionella fackföreningsrörelsen på arbetsmarknaden. Euromayday var för tio år sen en viktig europeisk samlingspunkt för att lyfta frågan om ”prekariatet” som ett nytt ungt rättslöst subjekt på arbetsmarknaden. Idag kan vi inte tala om prekariat som en avgränsad grupp längre, hela proletariatet idag lever prekärt. Prekarisering är snarare ett allmänt tillstånd på arbetsmarknaden, vilket lett till att initiativen som arbetar kring prekarisering också börjat närma sig de kamper som skett inom den ”traditionella” industriproduktionen och dess sidogrenar. Basfackföreningsrörelsen har framgångsrikt lyckats organisera sig i logistik- och lagersektorn, en central nod i produktionen. I flera länder drivs informationscentraler utanför facket för prekära och osäkert anställda. I Madrid finns Officina Precaria (startat av 15m-nätverket Juventud sin futuro), i Lissabon Associação de Combate à Precariedade – Precários Inflexíveis (Föreningen för att bekämpa prekarisering – Oflexibla prekära arbetare), i Rom InfoPrecaria och C.L.A.P. (Camere del Lavoro Autonomo e Precario), i Wien Precarity Office, i Berlin bedrivs ett infocenter och kampanj mot arbetsförmedlingens jobbcenter i stadsdelen Neukölln. Alla dessa infocentraler är självorganiserade mötesplatser och rådgivningscentrum för osäkra anställda, som dessutom ingriper i arbetskonflikter. Diskussionen utifrån mötet var hur man skulle kunna förena dem till en europeisk informationscentral, via en koordinerad nätsida.

Ett av de mer spännande projekten är försöken till fabriksockupationer av arbetsplatser som drabbats av ägarkonkurs eller kapitalflykt. De ockuperade fabrikerna Ri Maflow (Milano), Vio.Me (Thessaloniki) och Officine Zero (Rom, en tågverkstad för nattåg som ockuperades i februari 2012) berättade om och jämförde sina erfarenheter. De ockuperade fabrikerna har lagt om sin produktion, fungerar deltagarstyrt och börjat bygga upp egna distributionssystem med allmänningsrörelsen i staden.

Temat demokrati ramade in de två andra temana. Under punkten demokrati diskuterades mer övergripande hur en europeisk krisrörelse kunde byggas upp. Vad skiljer vår syn på Europa från EU och trojkans? Hur använder vi Europa som territorium för att samordna de lokala kamperna mot EUs krispolitik? Diskussionen låg på flera plan i de olika workshoparna.

Många som deltog drev olika kommunikationsprojekt och mediaaktivistsajter. Det diskuterades hur krisprotesterna skiljde sig från tidigare kampcykler, genom att den inte byggt upp några självständiga kommunikationsprojekt (tex globaliseringsrörelsen skapade Indymedia och Sociala forum), utan snarare använt sig av de företagsplattformar som kallas sociala media (Facebook, Twitter, Youtube, Bambuser osv). Å ena sidan har det gjort oss beroende av mediaplattformar vi inte kontrollerar själva, men å andra sidan har det gjort en massanvändning möjlig som raserat hela uppdelningen mellan ”mediaaktivister” och ”passiva följare”. Under en presentation om ”teknopolitik” presenterade deltagare från Barcelona, Pisa och Istanbul hur just masspridningarna av tweets, hashtags och länkar sett ut under de stora protestdagarna (#15m, #occupygezi #resistanbul osv), hur det blivit en spontan massrapportering med information, bilder, events och sammankomster.

Men kommunikationen och att aktiviteter ska få en viral spridning inom Europa handlar inte bara om tekniska lösningar, utan än mer om metanarrativ, berättelser och benämnande. Vilka verklighetsbeskrivningar samlas i gemensamma berättelser som sammanlänkar våra kamper, använder vi samma ord när vi benämner problemen. Situationen ser dessutom inte ut på samma sett i hela Europa, även om vi ser oss som europeiska rörelser: på mötet lyftes fram skillnaden mellan Europas centrumländer och dess olika periferier (sydeuropa, östeuropa, Baltikum).

Som ett led i att utveckla en samtidighet och lyckas presentera en bra överblick över alla kamper, nätverk och lokala motståndsrörelser diskuterades olika former av kartor och tidsaxlar som redovisade protestcyklerna i Europa. Just nu är det svårt att hitta information om vad som sker i olika länder, det finns en uppsjö sajter. Informationen som finns lagrad i Facebook och Twitter försvinner snabbt ur feeden och är svår att hitta efteråt – dessutom måste man veta vilka feeds som ska följas. En av de aktiviteter som lyftes fram under våren var att organisera en gemensam aktionsvecka i vår 2014, med start den 15 maj (den dag då de spanska protesterna bröt ut) – mot EU:s krispolitik i hela Europa, innan Europaparlamentsvalet. Samma vecka kommer även Blockupy i Tyskland att blockera ECB och trojkans Eurotower i Frankfurt för tredje året i rad.

Ett annat redskap för att skapa en gemenskap av rörelser med Europa som mark är initiativet till att starta en ”Charter for democracy / Carta per la Democrazia”, som nunnan Teresa Forcades och ekonomen Arcadi Oliveres i Katalonien tagit initiativ till. Målet är att se på hur folkrörelser i Latinamerika (Ecuador, Bolivia, Venezuela) och Island lyckades starta konstituerande processer för att lyfta rörelsernas krav. Målsättningen med den konstituerande processen är både att utöva ett tryck på politiker genom att lyfta en egen plattform med krav, men också använda dessa krav aktiverande och legitimerande, för att basera olydnads- och direkta aktioner på. Ett sådant ”frihetsbrev” är tänkt att kunna verka som en demokratiskt beslutad plattform för sociala rörelser – en egen motoffentlighet eller motkonstitution – mot de nyliberala regelverk som statsapparaterna baserar sin makt från ovan på.

Rent konkret resulterade mötet i en rad olika utbyten, samarbetsprojekt, förslag på aktionsdagar, gemensamma mobiliseringar och erfarenhetsutbyten. Mötet är bara ett på vägen, fler liknande konferenser kommer att hållas i november och ett nytt mindre gemensamt strategimöte är planerat till februari för att koordinera vårens sociala protester.

Något som var intressant som deltagare var att jämföra med Allt åt allas kongress, som hölls i Stockholm bara någon vecka innan Agora99. På Allt åt allas möte diskuterades kapitalistiska strategin om ”ackumulation genom fråntagande”, hur man skulle kunna förbinda motståndskamper mot gruvboomen, motståndet mot plundringen av allmännyttan och välfärden, protesterna mot vårdkollapsen i sjukvården, motståndet mot de stora stadsevenemangen (Umeå Kulturhuvudstad 2014) och stadsdelskamperna med varandra, som ett försvar och återtagande av allmänningarna och den gemensamma välfärden. Vi diskuterade även de osäkra anställningarna, utifrån bemanningsföretagens uppluckrande av de fasta anställningarna och synen på entreprenören som nyliberalismens ”frälsare”. Ämnen som också togs upp var valet/europaparlamentsvalet, vad som skulle ske om extremhögern skulle bli största block i Europaparlamentet och om det skulle blockera Trojkans politik, vilka som skulle framstå som opposition i det läget och hur vi skulle agera i Sverige och Europa. Vi pratade också om dess konsekvenser för migrationen och hur vi måste förbinda REVA-motstånd, asylkamp och organiseringen av papperslösa med en tydlig kritik mot Sveriges roll i uppbyggandet av Fort Europa. Vi pratade även om hur vi som förbund behövde utveckla mer centraliserade och koordinerande organisationsstrukturer för att kunna koppla samman de olika lokala kamperna vi deltar i. Vår diskussion på kongressen låg helt klart i linje med den europeiska diskussionen på Agora99.

Kategorier
Allmänt

Umeå2014: Fråntagandets politik

En bulldozer, eller kanske en ”wrecking ball” rakt över kulturföreningarna och mötesplatserna. Det tycks vara det faktum vi ställs inför när Umeå ska skriva in sig som Europas kulturhuvudstad.

I slutet av oktober presenterade tillslut den så kallade ”vänstermajoriteten” sin budget för 2014, med prognoser för 2015 och 2016. Ett leende vänsterpartistiskt kommunalråd berättade, nu när den ekonomiska krisen är ett faktum, att man hellre ”har hål i en gata än i ett barn (1)”. För kulturnämnden blev det därmed heller inga nya pengar, trots enorma ökningar i verksamhetskostnader i och med att kulturväven ska tas i drift framåt hösten nästa år. Redan 2014 behövs 30 nya miljoner till detta projekt – kostnader som enligt Lennart Holmlund (2) väntas tas inom nuvarande kulturbudget på strax under 100 miljoner totalt. Åren efter ser det ännu värre ut, med massiva kostnadsökningar helt utan lösningar. Vi har, i kulturhuvudstadsprojektets kölvatten, sett ett dubbelt fråntagande riktat mot kulturen: dels genom att mötesplatser trängs undan när staden ska omvandlas, dels att man genom specifika projekt för över pengar från verksamheterna till privata företags vinst. Vi ser ett facit skrivas av våra värsta farhågor – ett projekt som såldes in som en kultursatsning men som i själva verket var motsatsen.

November 2013 är månaden då man kunde förväntat sig att politiker och tjänstemän skulle avgå på löpande band. Ingen kan säga att de inte visste. Tvärtom har debatten efter det under stort hemlighetsmakeri fattade beslutet att bygga väven, pekat på just dessa risker. Till och med stadsbiblioteket som tvingats flytta från utmärkta lokaler till det nya huset, har i en intern utredning med klarspråk kritiserat bristen på seriös budgetering. ”Det är en fråga för budgetarbetet inför 2014” (3), svarade de ansvariga och fastställde besluten i ytterligare några instanser som kulturnämnd och fullmäktige.

Umeås stadsomvandling, och dess grund i idén om kulturhuvudstaden och den kulturdrivna tillväxten, är ett politiskt samförståndsprojekt. Det är, helt i enighet med den tidsepok vi befinner oss inom, den långtgående strategi som Umeå har utvecklat för att skapa och cirkulera värde – ett måste inom ett produktionssätt som kräver ständig expansion. Politikerna är väl medvetna om industrins pågående automatisering, och faktumet att detta kräver ett öppnande av nya marknader – må det vara välfärden, naturresurserna eller staden. Det är därför de sväljer den amerikanska ekonomen Richard Floridas teser, som går ut på att de städer som lyckas locka ”den kreativa klassen” (konstnärer, musiker, HBTQ-personer (!) och andra kreativa grupper) når ekonomisk framgång i en värld med globaliserat kapital i ständig jakt på snabba investeringar. Hur Florida säger att detta ska gå till verkar man emellertid mindre intresserade av.

De accepterar paradoxen att denna så kallade ”tillväxt” sker genom olika former av fråntagande, och står i skarp kontrast med olika behov, just eftersom de saknar andra utvägar. Det är därför politiken också blir allt mer tandlös, samförståndsinriktad. Istället för att styra tycks politikerna i allt högre grad bara administrera en ekonomi de saknar kontroll över – som vore de tjänstemän.
Vi behöver bara kasta ett öga på ”skillnaderna” mellan vänstermajoriteten och högeroppositionens budgetar för att se hur konkret detta faktum är. Den enda parlamentariska opposition som återstår tar sig uttryck i populismen, må den som i inlandskommunerna vara en lokalpatriotisk lista eller som i Umeå ett ”yttervänsterparti”. Likväl saknar även dessa riktiga lösningar som både ger förutsättningar för något slags värdeskapande och för fördelning av dessa resurser till medborgarna.

I Umeå privatiserar man vårt stadsrum, för att för stunden hålla någon slags anständig ”välfärd” intakt. Därför är politikerna oavsett partitillhörighet idag endera tysta, eller så skyller de ifrån sig när det kulturella fråntagande på vilket man ämnar bygga sin tillväxt, synliggörs. De upplever att de, inom de ramar som de verkar, inte kunde gjort mycket annorlunda – samtidigt som de förstår konsekvenserna av denna utveckling, eller om man så vill; avveckling.

Vi ifrågasätter att detta skulle vara våra enda valmöjligheter. Tvärtom tror vi att det just på grund av detta faktum är viktigt att göra motstånd, försvara de tillgångar vi har, motverka avpolitisering och tjänstemannastyre samt skapa rörelser som är kapabla att experimentera med nya sätt att göra politik, utöva demokrati, och skapa en verkligt gemensam välfärd. Om inte nu, så när?

Läs mer om kulturväven, budgeten och kulturpolitiken:
Inge-Bert Teljedal – om kulturpolitikens styrning
Sara Meidell – Ljudet av visioner som faller

Läs mer om Umeås stadsomvandling:
I de rikas utopia
Därför ska inga stenar flyttas
”Bum proof-benches” i Kollektivtrafiken

Kategorier
Allmänt

Apberget rivs när ny Galleria byggs!

Detta är ett pressmeddelande från Allt åt Alla Umeå, måndag 9 september 2013.

Ikväll kommer tusentals personer samlas till en politisk manifestation vid Apberget, en älskad social mötesplats i det offentliga rummet och en scen för demokratiskt utövande. Det kommer med stor sannolikhet vara sista gången. I tystnad har nämligen Umeå kommun och Tekniska nämnden låtit Balticgruppen planera en rivning av scenen, i samband med markarbete i anslutning till den nya shoppinggallerian ”Utopia”.
Förslag som kunnat undvika en rivning av Apberget har konsekvent stötts åt sidan vilket innebär att den inom cirka en vecka kommer jämnas med marken. Denna process är ett smärtsamt tydligt exempel på privata aktörers växande inflytande över planeringen av stadsrummet, på bekostnad av umebornas möjlighet att gemensamt och demokratiskt gestalta de platser där de har sin vardag, lever sina liv. Apberget är för många en viktig social mötesplats i det offentliga rummet i en tid då dessa blir allt färre. Det är därtill en plats byggd för att ge plats åt protester och demokratiskt utövande i stadsrummet, med ett starkt värde. Bristen på offentlig debatt och försöken att dölja rivningen innan den är ett faktum är en tydlig signal till oss umebor att enskilda privata företags ekonomiska intressen väger betydligt tyngre än demokrati och umebornas behov. Det är oacceptabelt, och bör omedelbart stoppas.Kontakt: umea@alltatalla.se