Kategorier
Allmänt Stockholm

Femfrontskrig mot nyfascismen

 

Knivhuggen i ryggarna på våra kamrater i Malmö är inte enbart ett fysiskt angrepp på lokala antirasister och feminister. De svartklädda och maskerade nazister som stormade Linje17 mot rasisms manifestation är inte ensamma i sitt angrepp på den lokala stadsorganiseringen i Kärrtorp. Attackerna är större än så. Hotet från nyfascismen ligger inte enbart i gatuvåldet, utan i den bredare reaktion som dessa angrepp kommer att ingå i. Då attackerna görs till redskap för mäktigare krafter att slå mot vänstern, får små våldsamma högersekter ett oproportionerligt stort handlingsutrymme att påverka samhällsutvecklingen. Gatuvåldet utgör bara en liten komponent i ett frontalangrepp på många nivåer.

Utifrån Kärrtorp och Möllevången går det att identifiera fem parallella nivåer av angrepp mot vänstern. Fem nivåer som hämtar kraft ur varandra och samverkar. Ett antifascistiskt försvar och en offensiv vänsterpolitik måste kunna svara på alla plan samtidigt. Och varje nivå kräver olika taktiker och metoder. Detta är utmaningen för oss: att kunna föra ett femfrontskrig efter nazistattacker som den vi råkade ut för efter 8 mars.

1. Gatufascismen

Den första nivån är det fysiska angreppet från nynazistiska våldsgrupper. De försöker genom små nattliga aktioner injaga fruktan och skapa rädsla i vänsterns strukturer. Vi ska känna oss osäkra inför att röra oss i staden och våra förorter, vara rädda när vi lämnar våra lokaler på kvällarna och titta oss en extra gång genom fönstret innan vi går hemifrån. Det kräver inte mycket resurser för att terrorisera stadsdelar eller utsätta lokaler för påfrestning. En liten dedikerad grupp slagskämpar kan lätt få även en massdemonstration att skingras genom att angripa med brutalitet, sammanhållning och överraskning. Sådana attacker har varit fascismens kännetecken ända sedan 1920-talet och de syftar till att slå sönder strukturer och sammanhang där vänstern (i dess breda bemärkelse, som emancipativa rörelser och sociala kamper) blir kollektiv. Terrorns syfte är att atomisera och splittra, göra oss isolerade och utelämnade. I brist på mötesplatser, torg, kvarter, strukturer och lokaler kan vi inte vara en rörelse, eller ens en klass, utan blir till ensamma individer.

Därför är antifascism självförsvar. Men vilken form av självförsvar? Specialiserade antifascistiska aktionsgrupper kan svara med samma mynt och skapa samma osäkerhet i extremhögerns strukturer – men de aktionerna kommer inte återskapa den gemenskapsförlust eller återupprätta en trygghet och självtillit i våra strukturer. Därför är de breda manifestationerna, både snabba spontana och stora massdemonstrationerna, så viktiga för oss. Då kommer vi återigen tillsammans och bryter isoleringen. Varje antifascistisk samling, kulturfestival, minnesstund, social aktivitet eller manifestation hjälper oss att återknyta till varandra och känna styrkan i vår mångfald. De antifascistiska manifestationerna är därför en nödvändighet och ska inte tolkas som några symboliska feelgood-jippon. De kan förvisso inte ersätta organisering i vår vardag, men de är livsnödvändiga för oss efter varje angrepp.

2. Nätmobben

Den andra nivån av attack sätts in direkt efter den första. Denna nivå handlar om hela den propagandaapparat dagens extremhöger byggt upp, främst via sociala alternativmedia. Direkt efter angreppen börjar de pumpa ut sin version av händelserna för att rama in och tolka det som skett. Artiklarna på extremhögerns sidor, från Realisten och Nordfront över till Fria Tider, Nya Tider, Exponerat, Dispatch International och Flashbacks underforum, använder sig av historierevisionismens metoder – överflyttade från förintelseförnekelse till att sättas in mot nutida händelserna. Om det finns en svag punkt i de angripnas berättelse byggs hela angreppet kring den: så blev vittnesuppgifter om att ett 20-tal personer setts springa mot knivnazisterna i Malmö ett bevis för att mordförsöket i själva verket var en vänsterattack. De undergräver offren genom karaktärsmord. De utsattas vittnesmål döms ut som partiska och avfärdas, oberoende vittnen tillskrivs politiska åsikter och avfärdas och medias granskningar tillskrivs en politisk agenda och avfärdas. Den person som hamnade i koma efter mordförsöken i Malmö fick sin Facebooksida genomkammad efter citat som kunde användas mot honom för att ”bevisa” att han själv var våldsverkare. Ett foto på Ta natten tillbaka-demonstrationens affisch användes som ”bevis” på att feminister inte är fredliga. En länk på Linje17s hemsida till organisationen Forix ”bevisade” att de var en frontorganisation för Muslimska brödraskapet. Genom lösryckta citat, halmgubbar, antydningar, överdrifter och halvsanningar kan en annan bild målas upp som stämmer in i en övergripande konspirativ berättelse om mainstreammedias maskopi med en ”våldsvänster” riktad mot ”vanliga svenskar”. Den högerextrema attacken slutar därför inte med en aktion – aktionen är dess startpunkt.

Utspelen inriktas framför allt mot att undergräva legitimiteten i de breda manifestationerna. De förklarar att det verkliga problemet är denna antirasistiska samhällsreaktion, på grund av de ”krafter” som finns bakom dem, verkar i dess ”skugga” – de antirasistiska protesterna blir ett större samhällshot än det nazistvåld de reagerar mot. Det vi såg efter mordförsöken i Malmö var hur enkelt nazisternas rapportering kan få fäste i etablerad media. Därför är det viktigt att efter attackerna snabbt samla in vittnesuppgifter och annat material som visar vad som verkligen hände. Information som vi internt inom vänstern tar för självklar kan mycket väl vara okänd för journalister. Vi står alltså inför den otacksamma uppgiften att efter att själva ha blivit angripna göra journalisternas jobb för att få en objektiv nyhetsrapportering. I detta spelar både pr-arbete och våra egna informationskanaler en viktig roll. Annars riskerar vi en situation där poliser och nazister bestämmer bilden av attackerna.

3. Gudfadern i Riksdagen

Här tar det tredje angreppet vid. På den tredje nivån verkar Sverigedemokraterna. Formellt tar de avstånd från våld och nazism. Men de kan aldrig nämna extremhögern i en enda mening utan att avsluta med att det är ”extremvänstern som är det egentliga problemet”. Sverigedemokraterna är blinda på höger öga och tiger om det högerextrema våldet – och börjar först yttra sig när det sker antirasistiska motreaktioner, genom att kritisera dessa. De använder gärna sig själva som slagträ, säger att de gärna skulle delta i manifestationerna om de var ”konsekventa och fördömde allt politiskt våld och extremism”. Nazismens särart förringas, istället används den urvattnade kålsuparteorin för att Sverigedemokraterna ska kunna rentvå sig själva – utan att tappa sin målgrupp. Återigen är måltavlan vänstern, att slå fast att de antirasistiska manifestationerna är de verkliga intoleranta tillställningarna. Det bidrar aktivit till att bagatellisera och avpolitisera de högerextrema våldsdåden, från Peter Mangs seriemord och Anders Breiviks massmord till Svenska motståndsrörelsens och Svenskarnas partis attacker. Dessa våldsdåd är gjorda av ”psykiskt sjuka individer” eller skedde som ”svar på vänstervåld”. Sverigedemokraterna försöker i varenda diskussion därför göra ett lappkast och rikta om strålkastarna mot vänstern som problemet och hotet.

4. Kålsuparliberalerna

Sverigedemokraterna är inte ensamma i denna manöver. Här sker den fjärde nivån av angrepp – även den riktad mot de antirasistiska manifestationerna. Denna nivå handlar om den offentliga debatten på de borgerliga ledarsidorna. Efter både Kärrtorp och Malmö ägnades stor ledarplats åt att marknadsföra kålsuparteorin och ställa krav på arrangörerna att hålla de antirasistiska manifestationerna ”opolitiska” och isolera den radikala vänstern ifrån dem. På så vis försöker de mästrande sätta upp ramarna för hur ett antirasistiskt arbete ska få bedrivas, avgränsa vilka som får ingå och smeta ner vänstern med extremismstämpeln. Även på denna nivå får alltså de nazistiska våldsdåden, efter det pliktskyldiga fördömandet, fungera som en anledning att angripa vänstern. Det verkliga syftet med de liberala ledarartiklarna och kålsuparteorin är att skapa en uppdelning mellan ”goda” och ”onda” antirasister, en splittring in i de antirasistiska manifestationerna. Varje organisatör ska avkrävas förklaringar och tvingas till avståndstaganden. När antirasistiska organisationer vägrar spela med i detta spel riktas elden mot den etablerade partivänstern för att den ska lämna besmittade” sammankomster, manifestationer och antirasistiska forum.

De tidigare nivåerna lägger grunden för denna. Men här handlar det om ett mer utpräglat åsiktskrig. För att bemöta det måste vi undergräva deras argument. Men lika viktigt är det att vi har en förankring i lokala antirasistiska arbeten – där kan vi bygga en organisatorisk bas som gör det omöjligt att exkludera oss.

5. Avståndstagarvänstern

Detta leder oss till den femte nivån. Med dessa krav från borgerligt håll på den antirasistiska rörelsen faller delar av partivänstern i den fälla som gillrats för dem. De försöker förekomma kritiken genom själv vara först och mest högljutt fördöma, utesluta eller utestänga. Detta kräver att de tar initiativ och skaffar sig hegemoni över den antirasistiska rörelsen, för att ha möjlighet att avgöra vilka som får ingå och vilka som ska uteslutas. Men de stora manifestationer som nu hållits, från REVA-protesterna och manifestationerna mot SD:s inträde i Riksdagen till dagens massmöten efter nynazisternas gatuaktioner i Umeå, Kärrtorp och Malmö, har inte organiserats av partivänstern. Detta förstärker deras ängslighet och de vet inte vilket ben de ska stå på: om de ska ansluta sig till manifestationerna för att inte lämnas utanför en massrörelse eller om de ska föregå den borgerliga kritiken genom att vara först i sina avståndstaganden och inleda utrensningar. Ofta spelar de med i det borgerliga projektet att skapa den falska uppdelningen av goda/onda antirasister. Samtidigt har de radikala antifascisterna oftast inte förstått hur de själva används som slagträ av borgerliga politiker mot partivänstern och bortsett från det skruvstäd partivänstern placerats i.

Varje nazistiskt angrepp har följs av attacker på de fyra andra nivåerna – samtliga riktas mot den antirasistiska rörelsen. Vi får därför inte stirra oss  blinda på nazistvåldet, utan måste se hur våldsdåden blir en kugge i  ett större maskineri som sätts i verket för att skada vänstern. Att som efter Kärrtorp och Möllevången  fokusera allt för mycket på att nazisterna bemöttes fysiskt kan i  värsta fall innebära att vi står försvarslösa mot attacker på andra  plan. Antifascistisk kamp kräver att vi verkar på samtliga  nivåer. Och även om alla kräver sin speciella taktik måste vi ha en  strategi som svarar mot hur de interagerar med varandra. Vårt slagfält är ett femfrontskrig.

/ Förbundet Allt åt alla Stockholm

Kategorier
Stockholm

Bejaka radikaliseringen! Om repressionen mot Revolutionära fronten

Uttalande från Förbundet Allt åt alla Stockholm:

1.

På morgonen den 19 november slog Nationella insatsstyrkan och Säkerhetspolisen till i ett koordinerat tillslag i Stockholm och Mälardalen mot 13 olika adresser. Den koordinerade insatsen, kallad Projekt Eskil, är ett samarbete mellan utredningar i Västerås och Stockholm gällande ett 30-tal mindre brott – främst skadegörelse – i Sörmland och Västmanland. Samarbetet har framför allt inriktats på oroligheter i samband med Svenskarnas partis demonstrationer i Eskilstuna 1 maj och i Stockholm 14 september samt en vitmaktspelning i Kolsva i september.

Allt detta låter så dramatiskt. ”Gryningsräd”, ”extremvåldet”, ”beslagtagna stridspetsar” och ”material till brandbomber”. Men bakom scenografin och de dramatiska rubikerna visar det sig mest finnas en vattnig soppa. På de tretton adresserna togs tio personer in till förhör. Av dessa är sju misstänkta för brott men bara en av dem häktades. Under tiden har polisen fått göra kompletterande husrannsakningar. Tillslagen verkar mest ha syftat till att samla in information, inte vara resultatet av en gedigen utredning eller välgrundade misstankar. De flesta brottsmisstankarna mot de släppta är redan avskrivna. Det hindrade inte polisen från att medialt slå på stora trumman och påstå att de gjort vapenbeslag. Och som vanligt ”hittar” de material ”som kan användas för att framställa brandbomber”. Material som man kan hitta i vilket hus som helst – rotar man bara runt tillräckligt kan man finna tomflaskor, bensin, tändvätska och trasor. Men det är tacksamt att visa upp för media. ”Vi har förhindrat attentat”, hävdar polisen – utan att specificera mot vad. Göteborgsposten spekulerar ännu längre: ”Vad skulle kunna hända om SDU bestämmer sig för att hålla sommarläger på en ö i Mälaren? Skulle någon bokstavstrogen ‘revolutionär’ frestas till explosiv motaktion?”

De borgerliga ledarskribenterna har släppt alla tyglar och drevet kunde rulla igång. Notiser på nazistsidor som Realisten plockades upp av Rapport och nu skulle även vänsterpartister som ”lajkat” Revolutionära fronten på Facebook ställas till svars. Tyckare tävlade om vem som tydligast kunde ta avstånd från ”extremvåldet”. Högern har länge letat efter ett ”vänsterhat” som de kan ställa mot det massiva hat och hot på nätet som riktats mot feminister och vänsterskribenter. Här fick de vatten på sin kvarn. ”Kålsuparteorin stämmer!”

2.

I det här högt uppskruvade tonläget, bland de högljudda ropen som kräver avståndstagande från det ena eller det andra, hatanklagelser åt höger och vänster, missar man lätt helhetsbilden. Vi i Allt åt alla Stockholm väljer hellre att backa några steg och försöka se Projekt Eskil, tillslagen mot ”vänsterrevolutionärer” och avståndstagarhetsen i ett större sammanhang. Vad är det som står på spel? Varför nu?

Det är ingen slump att Säkerhetspolisen valde att genomföra ”Projekt Eskil” mot ”vänsterextremt våld” just nu. Snarare handlar det om en oerhörd tajmning. Tillslaget kunde inte kommit lämpligare för demokratiminister Birgitta Ohlssons satsning mot ”våldsbejakande radikalisering”, som de här veckorna går in i sitt slutskede. Den 9 juli startades arbetet med en ”Handlingsplan för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism”. Nu ska resultaten presenteras och åtgärdsplanerna läggas fram. Projektens slutresultat presenteras på seminariet ”Ett effektivare förebyggande av våldsbejakande extremism” idag den 25 november, och den 13 december ska projektet vara avslutat. Som ”representanter för det civila samhället” sitter naziavhopparen Robert Örell, samt journalisterna Dilsa Demirbag-Sten, Anna-Lena Lodenius, Magnus Sandelin och Daniel Poohl. Dessa har deltagit i att göra en rad rapporter åt olika myndigheter under året.

Det finns många märkligheter i hur projektet har utformats; frånvaron av forskning inom projektets ramar, hur journalister satts in som experter, rapporterna skapat ett självrefererande system, projektets ideologiska grund i ”totalitarism- och radikaliseringsteorierna” och hur det genomförts på både EU- och Sverigenivå samtidigt. Till exempel har journalisten Anna-Lena Lodenius fått skriva delar av rapporterna om avhoppare (sk exitverksamhet), Säpo och BRÅs gemensamma rapport om ”våldsbejakande extremism” och rapporten om kommunala initaitiv mot radikalisering. I rapporterna – som formellt är från Fryshuset, Säpo, Brottsförebyggande Rådet och Sveriges kommuner och landsting – refereras det till Anna-Lena Lodenius egna böcker i de informationsmässiga passagerna om vad den våldsamma extremismen är. Birgitta Ohlsson är ansvarig för att implementera detta på ett europeiskt plan och har bildat Radicalisation Awareness Network, som arbetar med European Network of Experts on Radicalisation, där terrorismexperten Magnus Ranstorp sitter. Ranstorp definierar på EU-nivå vad som räknas som radikalisering, för att regeringen sedan gett samma Ranstorp i uppdrag att använda dem i exempelvis Rosengårdsrapporten.

Birgitta Ohlssons ”civila samhällsexperter” står helt utanför den forskning som bedrivs om just radikalisering, samhällsprotester och högerextremism i Sverige. I deras utredningar har inte forskningen konsulterats eller refererats till, trots att det finns en rik sådan i Sverige. Som exempel kan nämnas sociologerna Magnus Wennerhag (”Aktivister”) och Adrienne Sörbom (”Från apati till aktivism – medborgerliga identiteter och reaktioner på det politiska”) om aktivism, Diana Mulinari (”Våldets topografier”), lundahistorikerna Andres Brink Pinto och Johan Pries om antifascism (”Trettionde november”) och Umeåstatsvetaren Jan Jämte om den antirasistiska rörelsen i Sverige (”Antirasismens många ansikten”).

Ohlssons projekt om ”våldsbejakande radikalisering” vilar istället på tre analysben: totalitarism, värderingskrisen och radikalisering. Totalitarismteorin, eller teorin om hur ”de motsatta extremismerna möts”, förutsätter att olika fenomen som högerextremism, vänsterradikalitet och jihadism/extrem islamism kan reduceras till en gemensam kärna – våldet. Därigenom skalas alla speciella kännetecken bort, kvar blir en analys av ”unga arga män” som tar till våld och ”sätter sig över lagen” utifrån vad ”de själva tycker sig ha rätt till”. EU-direktiven att klumpa samman forskning som bedrivits på högerextremism, religionshistorisk forskning på olika former av politisk islamism och forskning på sociala protester har mött protester. I Tyskland har den långvariga forskning som bedrivits på högerextremism varnat för att omställningen till totalitarismforskning riskerar att bromsa all den kompetens som finns för att utreda rötterna till antisemitism, homofobi och kvinnohat – eftersom de faller utanför totalitarismteorins kärna, de gemensamma dragen i våldsutövningen. På samma sätt kritiserade, inom Birgitta Ohlssonprojektets ramar, Statens mediaråd i sin rapport ”Våldsbejakande och antidemokratiska budskap” användbarheten i att jämställa strömningar utifrån presumptivt våldsanvändande, eftersom rörelsernas målsättning (avskaffande av demokrati vs direktdemokrati) och metoder (terror eller olydnad) skiljde sig åt. Vänstern gick inte att pressa in i samma fålla som högerextremismen.
Andra benet är Birgitta Ohlssons egna bidrag genom sin teori om att Europa genomgår en ”värderingskris”, som den ekonomiska krisen bara är ett symptom på. Genom att förse Europa med en gemensam ”värdegrund” ska den europeiska krisen lösas. Sociala proteströrelser mot krisen, ökad homofobi, jihadistiska terrordåd och ökat stöd för högerpopulistiska partier ses bara som tecken på denna värderingskris. ”Extrema grupperingar” blir betraktade som externa krafter som försöker undergräva den europeiska värdegemenskapen, genom aktivitet och propaganda, och måste isoleras och hindras från att sprida sitt budskap. Annars störtas Europa djupare in i ekonomisk kris och social oro.

Det tredje benet är analysen om ”radikalisering”. Tanken är att ingripa preventivt mot de extrema grupperingarna genom att identifiera de personer som är på väg att hamna i dessa rörelser och genom en rad samhällsinsatser ingripa på tidigt stadium. Skolan, socialtjänsten, fritidsassistenter, folkrörelser, polis och säkerhetspolis ska under olika led i denna radikalisering ingripa för att fånga upp dessa ”ungdomar på glid”.

Kombineras de här benen får man grunden för den handlingsplan som Ohlssons expertnätverk föreslår. Genom att på ett tidigt stadium isolera och utestänga miljöer och organisationer som kan ge upphov till en radikalisering – självstyrande aktivisthus, förortsrörelser, hiphopscenen, källarmoskéer – ska det ”vatten” som en radikalisering kan ske i torkas ut. Dessa miljöer undergräver ”värdegrunden” och orsakar den kris i vilken en radikalisering kan äga rum. Det är dessa miljöer som ”extremistgrupper” kan gömma sig i eller fiska sympatisörer ur. Målet är alltså inte fler riktade åtgärder mot de mest extrema organisationerna och grupperingarna, utan snarare att dra en kraftig demarkationslinje i samhället mellan ”det etablerade samhället” och ”våldsbejakande extremister”, där det inte finns något utrymme för en gråzon eller mellanrum.

Det blir inte tydligare än i Polisens Metodhandbok för samverkan mot social oro. Där talar man konsekvent om så kallade goda och onda krafter. Goda är de som främjar ordning, de onda motsatsen. Denna klara åtskillnad existerar inte i verkligheten, men polisen ska arbeta aktivt för att sudda ut gråzoner och forcera in alla grupper under någon av kategorierna. Exempel på hur det kan gå till såg vi i behandlingen av Megafonen under upploppen kring Husby i våras. Med sitt sociala engagemang kunde Megafonen mycket väl ha betraktats som en ”god kraft”. Men eftersom de samtidigt kritiserade ordningsmakten och vägrade ta avstånd från upploppsmakarna blev deras roll ambivalent och polisen valde därför att försöka isolera dem som onda. Vad man i praktiken gjorde var att angripa, ljuga om och misstänkliggöra Megafonen. Bland annat hävdades det i media att de låg bakom upploppen (SR.se 130522). Detta för att ställa krav på resten av civilsamhället att ta avstånd från dem.

3.

Vad är då problemet? Jo, att de flesta sociala rörelser, självorganiserade mötesplatser, proteströrelser, förortsorganisationer etc. existerar just i denna gråzon. Det är våra organisationer som organiserar olydnadsaktioner mot nazistmarscher, kämpar mot hyreshöjningar, organiserar läxläsning i förorter, driver självorganiserade kulturhus, arrangerar seminarier, gömmer flyktingar, sätter oss i vägen för vägmaskiner och provborrningar, protesterar mot REVA-rasprofilering, arbetar på tjejjourer – det är oss alla som Birgitta Ohlssons åtgärdspaket riktar sig mot. Det är denna breda miljö av självständig organisering utanför parti och etablissemang som ses som problem.

Det är i det ljuset vi ska se de spektakulära insatserna i Projekt Eskil, angreppen mot Kulturhuset i Jönköping, avståndstagarkraven på ledarsidorna, granskningarna av Megafonens verksamhet, kraven på att den antirasistiska rörelsen ska stänga ute ”våldsförespråkare” och Vänsterpartiets uteslutande av ”extremistkramare”. Det är ett angrepp på all form av social autonomi och självständig organisering.
Kajsa Ekis Ekman formulerade det träffande i DN redan för fyra år sedan:

”Följer man de senaste tio årens politiska debatter märker man ett återkommande tema: kravet på att vänstern ska ta avstånd från något. Det kan vara stalinism, Saddam, butiksbränder eller som i dagarna, antisemitism och våld. […] Det går alltid till på samma sätt: en vänsterrörelse kopplas ihop med något förkastligt – guilt by association – och sedan tvingas alla inom vänstern ta avstånd, för det man inte tar avstånd från är man. […] Den naive tror kanske att det räcker med att gå ut och ta avstånd, så är allt ur världen. Men kruxet är att det aldrig räcker med en ursäkt. Skuggan avtar inte när man förklarar att allt är ett missförstånd och att man inte alls är terrorist/manshatare/antisemit. Tvärtom: man måste be om ursäkt hela tiden, man ska vara ständigt upptagen med att be om ursäkt. Och effekten av det är att vänsterns frågor hela tiden hamnar i skymundan av skuggorna.” (Kajsa Ekis Ekman: ”Klokvänster, tokvänster? Viktiga frågor hamnar i skuggan.” DN 090330)

Vi kan inte buga oss fram till kommunismen. Bara kämpa oss dit. Genom att vägra låta andra sätta våra agendor, definiera våra projekt eller angripa våra breda miljöer. Vare sig angreppet kommer från fascister, säkerhetspolisen, borgerliga ledarskribenter eller liberala expertutredningar.

/ Förbundet Allt åt alla Stockholm

Den 8 december anordnar Allt åt alla en antifascistisk föredrags- och kafekväll på Kafe44. Allt överskott går till stödarbetet för de gripna antifascisterna. Programmet kommer snart.

Bilden är tagen från en grekisk solidaritetsmanifestation.

 

Kategorier
Allmänt

Vi ställer oss stolta i vägen för fascisterna

Den fjärde augusti samlas fascistiska English Defence League i Stockholm för att försöka hetsa fram en islamofob mobb-stämning i Pride-firandets skugga. Samtidigt som stora delar av Pride-ledningen tvekar i att tydligt ta avstånd från dessa grupper, angrips vänsterradikaler i allmänhet och queer-rörelsen i synnerhet för att de vågar säga ifrån. På flera ledarsidor har vi kunnat se hur denna typ av ställningstagande och debatt om rätten att delta i Pride-firandet utmålats som odemokratisk och hotfull.

Inget kunde vara längre från sanningen. Vad som har hänt under de senaste åren är att en stark kritik vuxit fram mot Prides alltmer kommersiella och apolitiska attityd. Tidigare år har diskussionen rört problemen med att organisationer och institutioner som fyller en konservativ och repressiv samhällsfunktion – som ofta slår hårt och omedelbart mot HBTQ-personer – har tillåtits delta. Idag är det istället fascister, samma politiska rörelse som i stora delar av världen angriper HBTQ-personer fysiskt varje dag, som tillåts dra nytta av Prides tradition av kamp för frigörelse.

Diskussionen om vilka organisationer som får dra nytta av traditionen av en progressiv kamp för sexuell frigörelse har nu i sin tur blivit måltavla för liberala anklagelser om att vara exkluderande och inte respektera individens rätt att uttrycka sin sexuella läggning. De liberala angreppen missar helt syftet med kritiken av Prides utveckling, som aldrig har handlat om hur individerna som deltar i firandet uttrycker sin sexualitet. Tvärt om är det hur dessa grupper agerar som organisationer, och vilka konsekvenser det får för samhället i allmänhet och HBTQ-personer i synnerhet, som måste vara utgångspunkten för frågan om rätten att delta i Pride.

Det är Migrationsverket som på löpande band utvisar människor, inte sällan asylsökande HBTQ-personer, till krigshärdar, svält och förföljelser som är problemet. Det är Kristdemokraternas moralkonservativa agerande i riksdagen kring människors rätt till sin kropp och sexualitet som är problemet. Det är det islamofobt fascistiska EDLs användande av HBTQ-rörelsen som ett slagträ i försök att provocera fram etniska motsättningar, konflikter som i första hand drabbar HBTQ-personer i de minoriteter som EDL angriper, som är problemet (en cynism som bevisats med all tydlighet i East End Pride då EDL-aktivister infiltrerade marschen och därmed tvingade den att ställa in). Det är dessa verkliga problem vi måste förhålla oss till. Det är detta som Stockholm Pride inte kan undvika att ta ställning till.

För att vara övertydliga. Alla homosexuella socionomer på Migrationsverket har rätt att vara stolta över sin läggning, men inte sitt arbete när de skickar HBTQ-personer till förföljelser i deras hemländer. Alla kristdemokrater som tvekar på att komma ut ska våga trotsa partiets traditioner, men bör skämmas över sitt partis genuspolitik. Alla fascistiska transor har rätt till stöd om de vill byta namn, kläder eller kroppsliga attribut, men de har ingen som helst rätt att sprida sin propaganda på våra gator utan motstånd. Människornas rätt till sina begär och sexualitet är absolut. Rätten att få föra fram vilken agenda som helst i vilket sammanhang som helst är det inte. Och vi hoppas att det inte bara är vi som underkänner Migrationsverkets, de högerkonservativas och, inte minst, fascisternas rätt att profitera på Pride.

Av denna typ av anledningar kommer medlemmar i Förbundet Allt åt allas olika lokalgrupper samlas på lördag och hjälpa ”StoppaEDL.org” att motarbeta English Defence Leagues försök till kraftsamling i Stockholm. Vi hoppas att fler, från Pride som samhället i stort, sluter upp mot fascisterna.

Ingen plattform för fascismen!

Förbundet Allt åt alla Lunds Medlemsmöte 31 juli 2012