Kategorier
Allmänt

De sociala kampernas Europa mot trojkans Europa

Den arabiska våren har stagnerat. Occupy och Encampadas försvunnit från torgen. Vågen av universitetsockupationer ebbat ut. Men krisprotesterna som bröt ut 2011 har inte försvunnit. De stora synliga protesterna har ersatts av en myriad initiativ, förankrade i sina kvarter och lokala orter, i ett praktiskt och konkret basarbete. De stora demokratiska folkförsamlingarna på torgen var bara ett första steg för att finna varandra.

Hur finner man varandra bortom de stora eventen, känslan av samtidighet i de stora händelserna och gatuprotesternas virala spridning över världen? Har en global kampvåg försvunnit ut i partikulära och isolerade lokala kamper? Eller söker kanske snarare de lokala kamperna bara nya former och nya kopplingar för att kommunicera med varandra och nätverka?

Den här hösten är en höst av febrila möten, där arvtagarna från de stora krismanifestationerna 2011 och konkreta projekten börjat samverka på ett europeiskt plan. Det handlar inte om ett nätverk som tar form, utan snarare en mängd forum, resor, informationsutbyten, möten och seminarier som överlappar varandra.

I somras hölls den Direktdemokratiska festivalen i Thessaloniki och AlterSummit i Aten, som följdes av ett strategimöte i Amsterdam i september. Och om några dagar hålls Blockupy Action Conference i Frankfurt och Global Uprising i Amsterdam. Här hemma i Sverige deltar flera internationella krisprojekt på Vår makt i Malmö i november.

Den 1-3 november hölls mötet Agora99 för andra gången – det här året möttes alla i Rom, förra året i Madrid. Initiativet till en agora för de 99 procenten togs ursprungligen av den spanska så kallade 15 majrörelsen, årets värd var miljön kring det sociala centret ESC och den ockuperade fabriken OfficinaZero. Till mötet kom aktivister från Italien, Spanien, Polen, Grekland, Turkiet, Tyskland, Storbritannien, Portugal, Nederländerna, Österrike, Bulgarien, Rumänien, Turkiet och Sverige. Agora99 är en bra karta över krisens olika subjekt och de faktiska kamper som pågår runt om i Europa mot trojkans kris- och åtstramningspolitik. I stormöten och sjutton olika workshops knöts kamperna samman för att utbyta erfarenheter och diskutera gemensamma projekt.

Diskussionerna delades in i tre parallella block som löpte genom mötet, på temana Demokrati, Skuld (och prekarisering) samt Rättigheter.

På temat rättigheter diskuterades olika kamper mot ”ackumulation genom fråntagande” och utplundringen av våra gemensamma resurser. Mot dessa ställdes försvaret och utökandet av våra allmänningar (commons), vår rätt till det gemensamma. Välfärden och den offentliga sektorn har blivit den centrala stridsfrågan i krisen, när staternas skuldsättning ska minskas genom privatiseringar, marknadsanpassningar och utförsäljningar. Offentlig sektor har knutits allt närmare marknadsintressen och näringslivet, vilket gör att bara ett försvar av välfärdsstaten inte längre räcker – den gemensamma välfärden måste frigöras från både marknadens och statens grepp för att inte utplundras och återställas under demokratisk kontroll. Frågan om allmänningar handlar om att undandra och återta områden som staten inte kan påföra marknadsrelationer eller öppna för vinstintressen. Trojkans direktiv och frihandelsavtalen har fråntagit staten möjligheten att ens kunna hålla den gemensamma välfärden utanför marknaden – en återgång till välfärdsstaten är därför omöjlig.

Rätten till bostad, sjukvård och utbildning har därigenom förvandlas från statsgivna rättigheter till en rätt vi måste kollektivt genomföra och säkerställa.

Under workshopen på temat ”rätten till bostad” berättade spanska Plataforma de Afectadas por la Hipoteca (PAH – http://afectadosporlahipoteca.com/), med 200 lokalavdelningar, hur de de senaste fyra åren byggt en stark rörelse mot bostadsvräkningar och den skenande bostadsskuldsättningen. PAH genomför kampanjer mot vräkningarna och får tillstånd förhandlingar med de banker som försöker sätta folk i personlig konkurs för sina bostadslån. Men de ockuperar också bostäder och ställer dem åter till de bostadslösas förfogande. Även i Italien har en ny våg av boendeockupationer följt i den ekonomiska krisens spår, framför allt bland unga studenter som haft svårt att finna bostäder på annat sätt. Genom en rad koordinationskommittéer i flera italienska städer har man kunnat samordna ockupationerna till massvågor, ”tsunami tours”, då mängder studenter parallellt gått ut och tagit hus samtidigt för att försvåra vräkningar. Bara i Rom beräknas cirka 5 000 personer idag bo i ockuperade hus.

Workshopen om universitetet och rätten till utbildning diskuterade hur Bolognaprocessen och de reformer som knutit universitetsforskningen närmare näringslivet inneburit ett mer styrt utbildningsväsende, med färre platser och färre som kan studera. Vågen av universitetsockupationer mellan 2008-2010 var en reaktion på det.

Privatiseringarna, åtstramningarna och nedskärningarna inom sjukvården har inneburit ett allvarligt hot mot folkhälsan och dessutom en allt mer pressad arbetssituation för vårdpersonal. Under workhopen på temat ”rätten till vård” presenterades de självstyrande vårdcentralerna i Thessaloniki (Solidarity Social Clinic) och Aten (Hellenikon) hur vårdpersonal själva ockuperat och återöppnat vårdcentralen för att kunna garantera vård åt de personer som fallit utanför sjukförsäkringarna (pga exempelvis arbetslöshet, fattigdom eller papperslöshet). Vårdstudenter i olika italienska universitetsstäder håller även de på att organisera ett nätverk för att upprätta självorganiserad sjukrådgivning och vårdcentraler för bland annat papperslösa eller inriktade på kvinnohälsa. Spanska kampanjen Yo Si Sanidad Universal baseras på en plattform där sjukvårdspersonal offentligt förklarar att de kommer tillämpa massolydnad och fullfölja sin läkared och behandla alla i vårdbehov, oavsett om dessa har sjukvårdsförsäkringar eller inte, papper eller inte. Kampanjen, som samlar både vårdpersonal och vanliga medborgare, riktar sig mot den nya spanska sjukvårdslagen som infördes förra året. Även i norra Europa pågår kampen på sjukhusen mot neddragna resurser och överbelastning, nätverket Interventionistische Linke berättade om deras och facket Ver.di:s deltagande i kampen på Universitetssjukhuset Charite i Berlin. I anslutning till mötet genomförde italienska nätverket ”Kvinnor i krisen” en mobil insamling i olika städer av sjukvårdsutrustning för sjukhuset Hellenikon i Aten.

Även om workshopen om migration och rätten till medborgarskap och rörelsefrihet betonade vikten av att organisera skyddsnät som inte exkluderar migranter och papperslösa. Flera olika organisationer som arbetade med informationsrådgivning och stöd åt migranter berättade om sina erfarenheter, såväl som självorganiserade migrantorganisationer som ockuperade bostäder.

Rätten till staden har blivit en gemensam paroll för de stadsrörelser som försöker föra samman bostadsfrågor, allmänningsfrågor, konflikter kring stadsomvandlingar och kampen om stadsrummet. Polska anarkistfederationen berättade om arbetet i Krakow utvecklats från torgockupationer och gemensam folkförsamling till bildandet av en självständig hyresgästförening och det gemensamma Rätten till staden-initiativet (Inicjatywa Prawo Do Miasta). Initiativet har lyckats genomdriva deltagarbudget som beslutas direktdemokratiskt i fyra av Krakows stadsdelsnämnder, ett intressant experiment att lära av. I flera städer har kulturarbetarna gått i bräschen för att skapa en stadsrörelse och gemensamma mötesplatser till försvar av allmänningarna. Kulturen är oftast det första att skäras ner i en krissituation och i en rad italienska städer har biografer och teatrar lämnats utan bidrag – vilket fått kulturarbetarna att ockupera lokalerna och driva dem vidare själva. Ett nav har den ockuperade 1600-talsteatern Valle mitt i Roms gamla stadskärna blivit. I stadsdelen San Lorenzo ockuperade lokalbefolkningen sin lokala biograf, Cinema Palazzo, för att inte falla i händer på fastighetsspekulanter som ville omvandla stället till ett (maffiakontrollerat) casino. Dessa lokaler har nu blivit öppna samlingsplatser för grannar och stadsdelsgrupper, vilket lyft frågan om kravet på boendeinflytande i sina stadsdelar och protester mot hyreshöjningar och gentrifiering. De boende i San Lorenzo öppnade även upp lokalen Communia som en plats för allmänningsprojekt och tjänster. Agora99 växlade mellan att ha stormötena på Cinema Palazzo, Communia och ockuperade fabriken OfficinaZero.

En särskild presentation på rätten till staden-workshopen hölls av initiativet No Expo från Milano, som arbetade mot världsutställningen Expo 2015. De redogjorde för hur stadsmarknadsföringen genom stora evenemang och skrytbyggen resulterade i ekonomisk korruption och spekulation, och användes för att genomföra omfattande stadsomvandlingsplaner i städerna, där områden demoleras, befolkningen tvingas bort och nya ordningsstadgar införs för de nybyggda ”ickeplatserna”. Städernas ekonomier plöjs in i att skapa en ”skyltfönsterstad” för att locka till sig investerare och stora skattemedel läggs i evenemang och mastodontprojekt, ett byggande som inte kommer de boende i staden till godo utan snarare dränerar kommunal ekonomi och lägger grunden för en lokal ekonomisk kris. Krakows kampanj mot vinter-OS drog liknande paralleller med stadsomvandlingen där.

Evenemangsekonomin har sin motsvarighet på nationell nivå i de stora infrastruktur- och gruvprojekt som staterna finansierar. Med den nya gruvboomen i finanskrisens spår har de skuldsatta nationerna öppnat upp för en resursplundring utan att något kommer samhället till godo. Rumänska (Rädda Rovia Montana) och grekiska projekt (Skouriesskogen på ön Calcidica) mot guldgruvbyggen berättade om sina erfarenheter, om de kemikalier som användes vid gruvdriften och de höga halter av arsenik som förgiftade dricksvattnet. Igenom att gruvprojekten är riksintresse har de lokala motståndsgrupperna från lokalbefolkningen bemötts med terroristlagar och hård repression. I Italien har de territoriella protesterna mot de storskaliga projekten börjat bli en gemensam sammanhållen rörelse, som besöker varandras demonstrationer och använder sig av samma retorik och symboler (No Grandi Navi i Venedig, Stop Biocidio i Campagna, No Expo i Milano, No Muos på Sicilien, No Tav utanför Turin).

Temablocket om skuld och prekarisering tog upp alla de initiativ som skett utanför traditionella fackföreningsrörelsen på arbetsmarknaden. Euromayday var för tio år sen en viktig europeisk samlingspunkt för att lyfta frågan om ”prekariatet” som ett nytt ungt rättslöst subjekt på arbetsmarknaden. Idag kan vi inte tala om prekariat som en avgränsad grupp längre, hela proletariatet idag lever prekärt. Prekarisering är snarare ett allmänt tillstånd på arbetsmarknaden, vilket lett till att initiativen som arbetar kring prekarisering också börjat närma sig de kamper som skett inom den ”traditionella” industriproduktionen och dess sidogrenar. Basfackföreningsrörelsen har framgångsrikt lyckats organisera sig i logistik- och lagersektorn, en central nod i produktionen. I flera länder drivs informationscentraler utanför facket för prekära och osäkert anställda. I Madrid finns Officina Precaria (startat av 15m-nätverket Juventud sin futuro), i Lissabon Associação de Combate à Precariedade – Precários Inflexíveis (Föreningen för att bekämpa prekarisering – Oflexibla prekära arbetare), i Rom InfoPrecaria och C.L.A.P. (Camere del Lavoro Autonomo e Precario), i Wien Precarity Office, i Berlin bedrivs ett infocenter och kampanj mot arbetsförmedlingens jobbcenter i stadsdelen Neukölln. Alla dessa infocentraler är självorganiserade mötesplatser och rådgivningscentrum för osäkra anställda, som dessutom ingriper i arbetskonflikter. Diskussionen utifrån mötet var hur man skulle kunna förena dem till en europeisk informationscentral, via en koordinerad nätsida.

Ett av de mer spännande projekten är försöken till fabriksockupationer av arbetsplatser som drabbats av ägarkonkurs eller kapitalflykt. De ockuperade fabrikerna Ri Maflow (Milano), Vio.Me (Thessaloniki) och Officine Zero (Rom, en tågverkstad för nattåg som ockuperades i februari 2012) berättade om och jämförde sina erfarenheter. De ockuperade fabrikerna har lagt om sin produktion, fungerar deltagarstyrt och börjat bygga upp egna distributionssystem med allmänningsrörelsen i staden.

Temat demokrati ramade in de två andra temana. Under punkten demokrati diskuterades mer övergripande hur en europeisk krisrörelse kunde byggas upp. Vad skiljer vår syn på Europa från EU och trojkans? Hur använder vi Europa som territorium för att samordna de lokala kamperna mot EUs krispolitik? Diskussionen låg på flera plan i de olika workshoparna.

Många som deltog drev olika kommunikationsprojekt och mediaaktivistsajter. Det diskuterades hur krisprotesterna skiljde sig från tidigare kampcykler, genom att den inte byggt upp några självständiga kommunikationsprojekt (tex globaliseringsrörelsen skapade Indymedia och Sociala forum), utan snarare använt sig av de företagsplattformar som kallas sociala media (Facebook, Twitter, Youtube, Bambuser osv). Å ena sidan har det gjort oss beroende av mediaplattformar vi inte kontrollerar själva, men å andra sidan har det gjort en massanvändning möjlig som raserat hela uppdelningen mellan ”mediaaktivister” och ”passiva följare”. Under en presentation om ”teknopolitik” presenterade deltagare från Barcelona, Pisa och Istanbul hur just masspridningarna av tweets, hashtags och länkar sett ut under de stora protestdagarna (#15m, #occupygezi #resistanbul osv), hur det blivit en spontan massrapportering med information, bilder, events och sammankomster.

Men kommunikationen och att aktiviteter ska få en viral spridning inom Europa handlar inte bara om tekniska lösningar, utan än mer om metanarrativ, berättelser och benämnande. Vilka verklighetsbeskrivningar samlas i gemensamma berättelser som sammanlänkar våra kamper, använder vi samma ord när vi benämner problemen. Situationen ser dessutom inte ut på samma sett i hela Europa, även om vi ser oss som europeiska rörelser: på mötet lyftes fram skillnaden mellan Europas centrumländer och dess olika periferier (sydeuropa, östeuropa, Baltikum).

Som ett led i att utveckla en samtidighet och lyckas presentera en bra överblick över alla kamper, nätverk och lokala motståndsrörelser diskuterades olika former av kartor och tidsaxlar som redovisade protestcyklerna i Europa. Just nu är det svårt att hitta information om vad som sker i olika länder, det finns en uppsjö sajter. Informationen som finns lagrad i Facebook och Twitter försvinner snabbt ur feeden och är svår att hitta efteråt – dessutom måste man veta vilka feeds som ska följas. En av de aktiviteter som lyftes fram under våren var att organisera en gemensam aktionsvecka i vår 2014, med start den 15 maj (den dag då de spanska protesterna bröt ut) – mot EU:s krispolitik i hela Europa, innan Europaparlamentsvalet. Samma vecka kommer även Blockupy i Tyskland att blockera ECB och trojkans Eurotower i Frankfurt för tredje året i rad.

Ett annat redskap för att skapa en gemenskap av rörelser med Europa som mark är initiativet till att starta en ”Charter for democracy / Carta per la Democrazia”, som nunnan Teresa Forcades och ekonomen Arcadi Oliveres i Katalonien tagit initiativ till. Målet är att se på hur folkrörelser i Latinamerika (Ecuador, Bolivia, Venezuela) och Island lyckades starta konstituerande processer för att lyfta rörelsernas krav. Målsättningen med den konstituerande processen är både att utöva ett tryck på politiker genom att lyfta en egen plattform med krav, men också använda dessa krav aktiverande och legitimerande, för att basera olydnads- och direkta aktioner på. Ett sådant ”frihetsbrev” är tänkt att kunna verka som en demokratiskt beslutad plattform för sociala rörelser – en egen motoffentlighet eller motkonstitution – mot de nyliberala regelverk som statsapparaterna baserar sin makt från ovan på.

Rent konkret resulterade mötet i en rad olika utbyten, samarbetsprojekt, förslag på aktionsdagar, gemensamma mobiliseringar och erfarenhetsutbyten. Mötet är bara ett på vägen, fler liknande konferenser kommer att hållas i november och ett nytt mindre gemensamt strategimöte är planerat till februari för att koordinera vårens sociala protester.

Något som var intressant som deltagare var att jämföra med Allt åt allas kongress, som hölls i Stockholm bara någon vecka innan Agora99. På Allt åt allas möte diskuterades kapitalistiska strategin om ”ackumulation genom fråntagande”, hur man skulle kunna förbinda motståndskamper mot gruvboomen, motståndet mot plundringen av allmännyttan och välfärden, protesterna mot vårdkollapsen i sjukvården, motståndet mot de stora stadsevenemangen (Umeå Kulturhuvudstad 2014) och stadsdelskamperna med varandra, som ett försvar och återtagande av allmänningarna och den gemensamma välfärden. Vi diskuterade även de osäkra anställningarna, utifrån bemanningsföretagens uppluckrande av de fasta anställningarna och synen på entreprenören som nyliberalismens ”frälsare”. Ämnen som också togs upp var valet/europaparlamentsvalet, vad som skulle ske om extremhögern skulle bli största block i Europaparlamentet och om det skulle blockera Trojkans politik, vilka som skulle framstå som opposition i det läget och hur vi skulle agera i Sverige och Europa. Vi pratade också om dess konsekvenser för migrationen och hur vi måste förbinda REVA-motstånd, asylkamp och organiseringen av papperslösa med en tydlig kritik mot Sveriges roll i uppbyggandet av Fort Europa. Vi pratade även om hur vi som förbund behövde utveckla mer centraliserade och koordinerande organisationsstrukturer för att kunna koppla samman de olika lokala kamperna vi deltar i. Vår diskussion på kongressen låg helt klart i linje med den europeiska diskussionen på Agora99.

Kategorier
Allmänt

Berättelser från vårdpersonal

Under 8 mars 2013 gick Förbundet Allt åt alla Lund (Virvelvinden) bakom nätverket Lundabor mot Nedskärningar banderoll ”Stöd vår sjukhuspersonal” i V:s  8:e mars demonstration. De senaste veckorna har fAÅA-Lund uppmärksammat vårdpersonalens klasskamp på SUS och sjukvårdskrisen i Skåne, bland annat genom att dela ut Virvelvindsbladet utanför sjukhuset men också genom att arbeta inom olika nätverk kring sjukhuset, såsom Rädda Vården och Lundabor mot Nedskärningar.

Lundabor mot Nedskärningar har de senaste veckorna arbetat med att samla ihop berättelser från vårdpersonal. Berättelser som lästes upp under 8 mars.

Här följer dom berättelser som Lundabor mot nedskärning har samlat ihop:

Sjuksköterska Lund:

”Anställningsstoppet har framförallt drabbat underskötersketjänsterna på min avdelning. Vi är flera underskötersketjänster back på vår avdelning sen de senaste månaderna. Sjukskötersketjänsterna har vi lyckats få dispens för. Dom förstår inte hur viktigt det är med undersköterskor på avdelningarna. Som sjuksköterska kan det hända att jag måste sitta flera timmar varje dag med rapporter, journaler, risk- och konsekvensanalyser, eller spendera jättemycket tid i telefon för att få tag i rätt läkare. Då är det oerhört viktigt att vi har undersköterskor ut på avdelningen som ser patienterna.

Man önskar att man hade mer tid. Att göra mer saker. Att få upp fler patienter ur sängarna. Lägga mer energi på att lyckas lista ut vad just den personen vill ha att äta. När det är riktigt hektiska dagar så handlar det bara om hålla näsan över vattenytan och bara att hålla patienterna vid liv och ge dom dom mediciner de behöver ha. Men att man inte kan göra så mycket mer. Ens stolthet i arbetet försvinner lite för att man inte känner att ”idag har vi gjort ett bra jobb”. Även om man vet att det man har gjort är det man hunnit med och kunnat. Hela januari, december och under typ hela hösten körde vi på hög varv. Då bestod rasten i att man fick trycka i sig en smörgås stående över en diskbänk.

Under de senaste månaderna har de stängt flera av avdelningar. Det generella med att de stänger ner de här avdelningarna är ju att det tjänar pengar. Men det försvinner vårdplatser. Dom patienter som borde ha legat på dom avdelningarna man stängt ner blir alltid utslussade på avdelningar där det finns plats. Dom hamnar på avdelningar där de inte ska ligga egentligen. Där personalen inte har vana eller erfarenhet att jobba med just den biten som de söker för. Och så får vi leta reda på en läkare som springer runt på tio andra avdelningar på ett arbetspass och som har femton olika patienter på olika avdelningar. Det är ju det som blir konsekvensen. Så har det varit jätte länge. Det behövs öppna fler avdelningar.  Men det knäppa är ju att de stängt ner avdelningar. Men det måste ju ingå i den här idén att man hela tiden vill maxa. Att det inte ska kunna stå vårdplatser ”tomma” utan då måste de fylls. Och då fyller vi dom med fel patienter. Och då har vi produktionen igång hela tiden. Vi gör ju verkligen vårt bästa. Vi gör ett jättebra jobb. Men det blir ju diverse problem när vi saknar rätt erfarenhet, vana eller kompetens.

Men det ligger ju helt i linje med det som Jan Eriksson gick ju ut och pratade om. Det här projektet som man genomförde i slutet av januari som skulle lösa allting. Projektet skulle löpa under två veckors tid. Och då skulle alla avdelningar hela tiden rapportera in hur många patienter de hade och vilket vårdtryck de hade. Vilket handlade om att utnyttja alla avdelningar till max. Vilket ledde till att alla patienter som kom in via akuten direkt kunde få en vårdplats direkt. Så att dom inte skulle sitta som nån ”propp” på akuten. Och det gjorde man genom att minutiöst kontrollera alla avdelningar. Det var ju det hela projektet handlade om. Det är ju ett jättekonstigt projekt egentligen för då accepterar man ju att patienter hamnar på fel avdelningar med fel medicinisk kompetens. Man kan ju inte vilja sträva efter ha en bra vård i så fall. Det kan ju inte vara syftet överhuvudtaget. Syftet är ju bara att maxa.

När Jan Eriksson tillträdde fick vi höra att han hade med sig en siffra från Göteborg på hur mycket patienter det skulle vara per personal. Och den siffran hade de använt till att spara in i Göteborg. Men när man applicerade den siffran i Lund på flera avdelningar så visade det sig att vi redan låg lägre än den siffran. Vi har alltså redan alltså fler antal patienter per personal än vad de hade i Göteborg under besparingstider. Så då satte man sig och räknade ut nya siffror som var ännu lägre. Det är mycket som talar för att det kommer tightas åt ännu mer. Siffrorna tar inte hänsyn till något. De ser bara patienter och personal. Man ser inte vilken typ av patienter det är. Man tänker inte överhuvudtaget. Man ser bara kallt på siffror. Personal kontra patienter kontra siffror. På min avdelning ska man nu bygga ut antalet vårdplatser. Men det finns inte med beräkningen alls att personalen ska ökas. Medan vi alla som jobbar inser att fler patienter inte kommer att funka om man inte ökar personalen.

***

Sjuksköterska i Stockholm:

“Jag jobbar 38.75 timmar i veckan, 3-skift. I mitten av januari beslutade medicinklinikens ledning att utöka antalet vårdplatser på den avdelning där jag jobbar med fyra. Vi fick blankt nej till att utöka bemanningen, trots att situationen på avdelningen var enormt pressad redan innan utökningen av vårdplatser.

Jag undrar hur många politiker som skulle ställa upp på de arbetsvillkor vi var tvungna att jobba under efter smärtlindring vid ett flertal tillfällen. Jag skulle gärna vilja att någon kom och berättade för hans förtvivlade fru varför jag inte kom trots att hon sagt till flera gånger. Jag kunde nämligen inte förklara, hennes blick sade allt och jag skämdes för mycket för att kunna komma med ursäkter.

Hon var tvungen att uthärda sin älskades lidande om och om igen den natten. Jag hoppas att hon om några år åter igen minns deras 40 år de fick tillsammans innan de förskräckliga dygnen kom som för alltid skiljde dem åt. Jag önskar så att någon kunde förklara för mig hur jag ska kunna bära allt detta. Att inte räcka till, att ständigt vara för sen, att inte kunna ge det som socialstyrelsen kräver av mig som legitimerad sjuksköterska. Jag slår ner blicken och skäms varje dag på jobbet. Kan någon berätta vad jag har att skämmas för? Jag jobbar många skift utan mat eller vatten, utan att sitta ner, utan att kunna gå på toaletten. Jag jobbar dygnets alla timmar och får rejäla sömnproblem som följd. Varför gör vi detta, alla vi som uthärdar?

För att vi älskar vårt jobb när det flyter, när vi har tid, när vi känner att vi har kunnat finnas där för någon i en liten liten stund av deras liv. För möten mellan människor, för medmänsklighet och värme som nästan bara uppstår i vårdande situationer och som är så oändligt dyrbara. Vad händer med vårt samhälle om vi realiserar vården, reducerar den till ett löpande band där det mänskliga mötet rationaliseras bort då den inte har ett marknadsvärde? Finns det någon som kan stoppa detta vansinne? Jag hoppas det, än så länge har jag hopp. Jag går till mitt jobb och hoppas att det snart blir bättre. Vad annat kan jag göra?”

***

Sjuksköterska i Landskrona:

 

“Idag är det 47 dagar sedan vi, personalen på Operationsenheten på Lasarettet i Landskrona, fick beskedet att Operationsenheten på Lasarettet i Landskrona skulle förlora 4000 operationer och i princip läggas ned.

Det har varit 47 dagar av smärta, av sorg, av ångest och oro. Men det har även varit 47 dagar av stolthet, av kollegial solidaritet och av kärlek till arbetskamrater och arbetsplatsen. Det har även, för min del i alla fall, varit 47 dagar av förundran och av glädje när vår kamp stöttats av så många ”utomstående”, som tröstat, som kommit med tips och idéer, men främst bara funnits där som en påminnelse om att vi är inte ensamma. För vi ÄR inte ensamma! Tillsammans kan vi få till en förändring. Tillsammans kan vi bryta maktmissbruket och slakten av den skånska sjukvården.

Den vetskapen, att vi inte är ensamma i vår kamp, har hjälpt mig många gånger när det hade varit så lätt att bara ge upp, att ge f*n i alltihop och dra till Norge och strunta i den skånska sjukvården. Men så har jag tänkt steget längre. Jag har tänkt på min älskade mamma som kanske kommer att behöva den skånska sjukvården, på mitt älskade barn som jag vill ge en trygg och säker välfärd i framtiden och jag har tänkt på alla dem som är utlämnade, som inte har den utökningen. Jag skulle gärna ha tagit några med mig den natten när en äldre kvinna bröt foten på väg till toaletten så att de kunde förklara för henne varför hon var tvungen att drabbas av detta. Hon hade ringt på klockan många gånger, hon var väldigt kissnödig, men jag var upptagen i ett annat rum och hann inte komma och ge henne det stöd hon behövde. Hon ville inte kissa på sig, men kanske är det det jag ska råda mina patienter att göra nu när jag omöjligt har tid att tillgodose allas behov.

Samma natt fick en patient i livets slutskede med svåra cancersmärtor vänta i upp till en timme panågra anhöriga, som inte kan slåss för sina rättigheter. Det finns ett ordspråk: bättre fly än illa fäkta. Men jag vill inte fly! Jag vill inte ge upp, även om det har varit nära vid ett par tillfällen. Idag kom belöningen för att jag inte har gett upp, för att jag vägrat ge upp.

Idag, 47 dagar efter beskedet att Operationsenheten på Lasarettet i Landskrona skulle förlora 4000 operationer och i princip läggas ned, kom ett nytt besked. Beskedet från Förvaltningsrätten löd enligt media: ” Förvaltningsrätten förbjuder Region Skåne att genomföra beslutet tills de överklaganden som kommit in till Förvaltningsrätten har prövats i sak”. I dagsläget har det kommit in 117 st. överklagningar till Förvaltningsrätten. Det sägs att det är enastående, fantastiskt och näst intill ett rekord.

Men jag firar inte bara Förvaltningsrättens beslut med mitt glas champagne, jag firar även att jag tror att det finns politiker i Region Skåne som inte sover lika bra som tidigare i natt, att det finns politiker i Region Skåne som frågar sig vad som egentligen hände, att det finns politiker i region Skåne som börjar inse vilken öm tå de trampade på! För jag är övertygad om att vi har gett politikerna i Region Skåne en smäll på käften i dag i och med Förvaltningsrättens beslut. Om det leder till en knockout vet jag inte, men chansen finns! Än är inte jag i alla fall uträknad och jag hoppas att vi ger Femklövern i Region Skåne en match de sent ska glömma!”

***

Sjuksköterska i Stockholmsområdet

”Dagens sjuksköterskor (även läkare, undersköterskor och annan vårdpersonal) har fått nog. Vi går redan på knäna och vi kämpar för att ge patienterna plats, ge dem vård i rätt tid, ge dem tid överhuvudtaget; alltså ge dem den omvårdnad de behöver. Vi blöder när vi inte kan garantera patientsäkerheten. Vi lider med patienterna när vårdnivån blir fel. Vi blir färre medan patienterna blir fler, äldre och sjukare. Dagens sjuksköterskor slutar på sina arbetsplatser p.g.a. usel löneutveckling på sikt och en allt sämre arbetsmiljö. Vissa slutar därför att de helt enkelt inte orkar med samvetsstressen och den svårighet det är idag att upprätthålla något slags yrkesheder. När man försöker ge allt för att bedriva god vård, men när det inte räcker. När man slagit knut på sig själv i alltför många år, men inte får gehör för det. Hur ska man dessutom kunna utvecklas i sitt yrke i en positiv riktning?

Dessutom inser nog vem som helst att sjuksköterskan inte mår bra av att arbeta på det här sättet, det går ut över både arbetsliv och privatliv. Vi är inga robotar och vi har också familjer, sjuksköterskeyrket är inget kall! Däremot så ger vi sällan upp, vi kämpar på rätt länge i motvind. Som arbetande inom sjukvården önskar jag ofta att det fanns fler beslutsfattare ovanför mig som skulle vilja granska och sätta något slags kvalitetsstämpel på sjukvården. Jag önskar också att jag fritt kunde få skriva avvikelser, alltså berättelser om situationer som jag anser vara direkt kritiska vad gäller krav på patientsäkerhet, arbetsmiljö och organisation, som jag fick adressera till vem som helst inom den organisation jag själv arbetar inom.

Men framför allt så kräver jag att min höjda röst får höras, att mina klapprande tofflor märks, att jag själv får synas och slippa bli behandlad som fullständigt anonym och utbytbar i offentlighetens ljus. Jag är en människa jag också, en vårdgivare och en vårdtagare. Och jag går inte med på att behandlas som en produkt i dagens konsumtionssamhälle. Jag talar för många när jag säger att det handlar om att säkerställa patientsäkerheten i dagens sjukvård på flera olika nivåer. Jag talar samtidigt för många när det handlar om att bry sig om de direkta vårdgivarnas säkerhet i dagens sjukvård. Det sistnämnda gäller arbetsmiljö, hälsa, stöd och status. Jag är tvärsäker när jag säger att vi gör allt vi kan idag för att hjälpa oss själva och våra behövande. Men vi behöver mer stöd. Så hjälp oss.”

 

Kategorier
Allmänt Malmö

Utökat samarbete med Avanti

Under mer än två års tid har Allt åt alla i Malmö och Lund haft kontakt med den tyska organisationen Avanti. Avanti grundades 1989 och verkar i nio tyska städer och inom nätverket Interventionistische Linke (IL). I Hamburg har Avantis verksamhet fyra kärnområden: eurokrisen, miljöpolitik, arbete inom nätverket Rätten till staden samt antifascism.

Nätverket Rätten till Staden är en stor paraplyorganisation som organiserar vitt spridda grupper och föreningar i Hamburg. Tillsammans kämpar de för rätten till staden – mot hyreshöjningar, oseriösa hyresvärdar, marknadsintressenas dominans på bostadsmarknaden liksom i stadsrummet. Nätverket har under sina första år lett till en rad framgångar, inte minst har de skapat ett ökat tryck att bygga billiga bostäder i Hamburg-regionen.

Vi har besökt Avanti i Hamburg flera gånger och delat erfarenheter, framtidsplaner, deltagit i demonstrationer mot spekulation och hyreshöjningar, aktioner mot gentrifiering i stadsdelen Schanze, stött deras strukturer under antifascistiska blockader i Hamburg och Rostock och varit med i Frankfurt på demonstrationer mot Eurokrisen. Dessutom har vi arrangerat föredrag om våra erfarenheter i klasskampen när vi besökt våra kamrater, samt bjudit in Avanti att berätta om sina perspektiv på öppna möten i Malmö och Lund.

För oss i söder som har nära till Hamburg är det naturligt att fortsätta och utveckla kontakterna. Under juli månad besökte därför en större grupp från Avanti Malmö och Lund, för ett diskussionsmöte om stadsdelsorganisering, motstånd i krisen europa och fortsatta framtida samarbeten över nationsgränserna. Utöver en mycket trevlig helg med flera sociala aktiviteter och skapandet av nya kontakter togs några beslut om att hur vi kan utveckla vårt transnationella arbete som vi hoppas ska märkas i framtiden.

 

Kategorier
Allmänt Stockholm

fAåA Sthlm: Glastorn & stålburar


Mäktigt, så mäktigt. Frankfurt är en stad i Malmös storlek, men med en skyline som snarare liknar Manhattans. Mainhattan kallas också bankdistriktet, beläget mitt i stadskärnan, där alla större europeiska banker har kontor. Och mitt i allt ligger Europeiska centralbankens euroskrapa. Frankfurt är Europas ekonomiska huvudstad. Med i den europeiska krisen kanske vi även borde benämna den som Europas politiska huvudstad. Det är härifrån Trojkan – Europeiska centralbanken, Internationella valutafonden och Europeiska unionen – skickar ut sina styrdirektiv om åtstramningar och krispolitik. Det är från dessa glastorn de nyliberala teknokraterna blickar ut över Europa. Deras Europa från ovan.

Revoltvågen mot krispolitik och åtstramningar svepte över världen 2011, fick ut människomassor på gatorna och svepte bort diktatorer. De spanska Indignados och amerikanska Occupy-rörelsen ockuperade torg, satte upp tältläger och började samla ett socialt alternativ och försöka artikulera ett motstånd, förankrat i kvartersorganisering, antivräkningskommittéer och generalstrejker. Rörelsen har bitit sig fast, förankrats. Dess lokalitet, trögrörlighet och vardagsförankring har varit dess styrka. Men dess förmåga att nätverka och kommunicera på ett internationellt och europeiskt plan har än så länge varit begränsad – förutom genom kampernas tydligaste symboler (tältlägren, stormötena, slagorden, aktionsdagarna).

En allians av vänsterorganisationer, med Interventionistische Linke i spetsen, kallade till en internationell samling den 16-19 maj. Uppmaningen var att blockera ECB och bankdistriktet, Blockupy Frankfurt, och visa att grekerna, spanjorerna, italienarna och de andra europeerna som kämpade lokalt inte stod ensamma. Att sända en tydlig signal mitt inifrån Tyskland, från det europeiska kapitalets huvudstad, mitt ifrån bestens hjärta – att teknokraternas krispolitik inte var oomstridd ens i deras egna högborg. Vi i Förbundet Allt åt alla hörsammade kallelsen och mobiliserade till protesterna.

Tajmingen i protesten förstärktes även av de nationella och regionala val som hölls i Europa veckorna innan, där medborgarna i land efter land (Grekland, Frankrike, Tyskland, Italien) straffade de politiska partier som hölls ansvariga för krispolitiken. Blockaden av Frankfurt kunde inte genomförts i ett mer laddat läge. Så de lokala myndigheterna tog till extraordinära metoder för att stoppa oss.

Den kristdemokratiska överborgmästaren Petra Roth hade nyligen förlorat regionalvalen, men kommer inte lämna över makten i staden förrän i juni. Så detta var hennes sista åtgärd vid makten. Hon hade dessutom stöd i ryggen inte bara av tyska staten, utan även den lokala borgarklassen. Den 31 mars hade nämligen en autonom svartablocketdemonstration med 6 000 deltagare hållits i staden, som efter polisangrepp hade övergått i kravaller och flera lyxbutiker i stan hade fått sina skyltfönster krossade – vilket resulterade i en stor medial hets mot de autonoma.

Roth och polismyndigheten såg därför till att förbjuda alla offentliga aktiviteter under Blockupy-dagarna. Inga folksamlingar fler än fyra personer skulle tillåtas, större samlingar än så skulle räknas som olaglig demonstration. Till och med Blockupys tältläger och rejvfest förbjöds. Till och med demonstrationen mot demonstrationsförbudet förbjöds. Först i delstatens högsta domstol gavs ett (!) arrangemang tillstånd: den stora lördagsdemonstrationen. Runt 5000 poliser var hela tiden i tjänst under Blockupydagarna, sammanlagt var ca 15 000 utkommenderade. Tunnelbanestationerna i centrum stängdes av, hela bankkvarteret spärrades av med kravallstaket och piketbussar. Europeiska centralbanken förvandlades till ett fort. All bankpersonal gavs ledigt och stan stannade helt upp. Occupy Frankfurts tältläger, som pågått i ett halvår utanför ECBs huvudkontor, stormades och tömdes på folk.

Som motiv för de särskilda åtgärderna angavs att i tyska statens avtal med EU om att husera ECB i Frankfurt ingick att staten skulle garantera att vissa essentiella funktioner skulle upprätthållas så ECBs verksamhet där skulle vara möjlig. De hänvisade därigenom till att skyddet av ECB var en fråga om internationell lag, inte tysk – och krävde därför att få gå utanför den tyska författningens rättigheter.

Det var alltså en redan nedstängd stad som alla vi tillresta europeiska aktivister mötte när vi kom till Frankfurt på onsdagkvällen och torsdagmorgonen. All Blockupys infrastruktur hade slagits sönder eller förbjudits, ett femtiotal föredrag, möten och workshops fick ställas in. Det var oklart var vi skulle

sova eller samlas. Men steg för steg organiserades allt upp igen. På torsdagmorgonensamlades vi med ca 200 aktivister till ett stormöte på universitetscampuset i Bockenheim. Vi fick höra att bussarna från Rom,Hamburg och Berlin var stoppade och genomsöktes. Alla aktivister i bussarna identifierades, filmades, vissa togs in på polisstationer och några av bussarna eskorterades tillbaka till sina städer av polisen. På Paulsplatz samlades 1500 personer, mycket Frankfurtbor, medlemmar från facket Ver.di och vänsterpartiet Die Linke, i en spontan manifestation mot demonstrationsförbudet. De höll upp tyska konstitutionen mot polisen, den konstituerade makten blev därigenom konstituerande igen – när dessa frankfurtbor tog sin självklara rätt att samlas på gatorna. Vi beslöt oss att ansluta oss till deras manifestation, men hann gå tio meter från universitetet innan polisen säckade in oss. Vi hade förklarats vara en ”olaglig demonstration”. Därefter fick vi sitta på gatan i den stekheta solen i tre timmar innan vi togs in till polisstationen och föstes in i stålburar – 30-40 personer i varje. Samma sak skedde med alla andra samlingar på stan. Varje folksamling inringades av poliser och bussades till häkte. Sedan gavs vi alla invidiuellt ett tillträdesförbud mot att vistas i Frankfurts innerstad de närmaste dagarna.Några av oss blev tillsammans med många andra stoppade i bussarna på vägen in till Frankfurt. Utan misstanke om brott genomsöktes fordon, packningar och människor. Mängder av föremål beslagtogs, framför allt tälten vi skulle bo i. Detta skedde dock godtyckligt, några fick behålla tält, men blev av med byxor, andra blev av med kepsar och solglasögon. Efter flera timmar i polisens checkpoint utfärdades ovan nämnda generella förbud mot att vistas i Frankfurt till samtliga stoppade utan att de styrkte beslutet med annat än att vi ”misstänks planera att delta i olagliga demonstrationer”.

Totalt under dessa dagar delades 1430 sådana tillträdesförbud ut till personer som omhändertagits – trots att ingen är brottsmisstänkt och inga förundersökningar inletts.

På fredagen, dagen då bankkvarteren skulle blockeras, hade polisen satt upp checkpoints vid centralstationen och alla större vägar. Återigen greps folksamlingar på fler än fem personer och bussades iväg. Ändå lyckades mängder av aktivister samlas runt avspärrningarna. Det blev en katt-och-råtta-lek hela dagen. Ett slagord spred sig som en löpeld, alla skanderade det sjungandes mot polisen. ”Ihr habt euch selbst blockiert”, ni har blockerat allt själva. Bankkvarteren stod ju helt still, all verksamhet låg ju helt nere i tre dagar. Utan att vi ens behövde blockera dem.

Vi var många som inte lät oss begränsas av polisens illegitima tillträdesförbud, på fredagen greps vi för att ha brutit mot det grundlösa tillträdesförbudet. Under nio timmar blev vi förhörda, tvingade att klä av oss nakna och fick sitta i en kall cell med knäckebröd och vatten. Allt utan att en enda gång få veta vilket brott vi var gripna för. När vi släpptes fick vi nya grundlösa platsförbud för att skrämma oss att inte delta i den stora demonstrationen på lördagen.

Repressionen var tänkt att knäcka motståndet, att få oss att vilja ge upp, inte våga oss in i innerstan, att undvika den stora demonstrationen och göra våra röster hörda. Det misslyckades fundamentalt, från statens sida. Det fina med olydnadsaktioner är ju att de räknar in polisens agerande och repressionen i aktionen, gör den till en del av händelsen. Syftet med att offentligt utmana en lag, regel eller norm är ju att påvisa skillnaden mellan en legitim handling och statens våldsamma reaktion. En olydnadsaktion som inte väcker en reaktion har misslyckats. I den bemärkelsen var Blockupy Frankfurt en framgång. Den bild som förmedlades och sändes ut globalt var på en europeisk rörelse som fredligt samlades och utmanade bankkvarteren, och en stat som reagerade i panik och desperation, upphävandes alla medborgliga rättigheter för att garantera finanselitens intressen.

De ville skrämma oss. Men vi blev inte rädda. 30 000 personer samlades på lördagen i en bred och massiv manifestation mot krispolitiken. Polisen försökte vid upprepade tillfällen provocera fram bråk men misslyckades. Vi kunde tåga rakt in i bankkvarteren och visa upp ett annat Europa, ett Europa beståendes av sociala rörelser, konstruerat underifrån.

Det nätverk som bildades under Blockupydagarna kommer att fortsätta hålla kontakten. Ett framtida möte är inplanerat till hösten i Spanien. Vi i Förbundet Allt åt alla kommer givetvis att delta.