Kategorier
Allmänt Malmö

Skapande motstånd

Det är ironiskt, tror jag. Jag vet inte var gränsen går mellan orimligt träffande slump, ironi, och cynism; jag vet att en av få befolkade platser från vilken Malmös nya skyline syns, är Norra Sorgenfri, i glipan mellan eu-migranternas självförvaltande kåkstad och stängslen runt kvarteret spårvägen. Ingenstans samma känsla av frontstage och backstage, en sällsamt synlig spänning mellan föreställning och förberedelse.

Det handlar egentligen inte om någonting nytt. Vi vet allt detta redan, eller borde i vilket fall. Nittiotalskrisen, omorienteringen, förvandlingen av Malmö från industriell till postindustriell event- och informationsekonomi; hur en allt mer spekulativ fastighetsmarknad flyttar fokus från den nuvarande befolkningen till en tilltänkt, tillfälligt inflyttad (eller inrest) elit. I spåren av denna utveckling följer försämrade sociala insatser, den successiva utträngningen av svagare befolkningsskikt, och inte minst, en förändrad stadsbild. Malmö Live och Norra Sorgenfri är båda två symboler för konflikten.

I området kring centralstationen och ut mot västra hamnen, Malmös förnämsta scenrum, bygger man över de gamla industritomterna med dyra konserthus, hotell, kontorskomplex och prestigefyllda bostäder; i östra staden, stadens baksida, lämnas liknande platser tomma i väntan på att markvärdena ska mogna. Områden stora som fotbollsplaner förblir obebyggda och inhägnade, samtidigt som behovet av billigt boende blir allt mer akut. Samtidigt: Ödetomterna bebyggs, hus och trappuppgångar ockuperas i tysthet, och torgen under trånga lägenheter fylls av liv.

Stadsrummet förändras, i utformning och bruk, när de som trängs undan tvingas improvisera för att överleva vardagen, eller för att överleva över huvud taget. Ekonomins alla uttryck utgör en inofficiell översiktsplan, eller, i linje med metaforen, en kreativ scenografi. I stadsmarknadsföringens tidsålder utgör detta förhållande en del av det kollektivt glömda. När Malmö stad diskuterar sina planer för exploatering av Norra Sorgenfri, nämner man inte med ett ord det faktum att 400 personer bor i området. I pressmaterialet används inga bilder tagna efter det att EU-migranterna flyttat in i kvarteret Brännaren; när ”allt för stort intresse” uppstod inför samrådsmötet som skulle diskutera planen, valde man att förlägga om träffen till Stadshuset, långt ifrån den berörda platsen.

Trots städernas försök till osynliggörande krävs flexibla och billiga arbetare för att upprätthålla städernas karaktär av scenrum. Dessa scenarbetare utgörs till stor del av de fattiga människor, som med EU:s goda minne och uppmuntran hetsas från land till land i jakt på småsmulor: Välfärd, bostad, social trygghet, privilegier som aldrig helt kan ordnas till de massor som inte förmår höja ett fastighetsvärde eller representera en god konsumentgrupp. De utgörs också av alla oss andra: de utflyttade glesbygdsborna, alla arbetslösa, alla vi som står till synes utan utsikter.

Det är vi som tar småjobben om nätterna, genom bakdörrarna, med ögonen fixerade på en telefon som aldrig ringer. Var står lösningen på detta problem? I bästa fall, inbillar jag mig, finns den i vår inneboende kreativa potential och i vårt skapande motstånd. Om vi kan omforma våra bostadsområden kan vi göra detsamma med våra städer. De som bygger hus kan bygga institutioner. I ett nät av relationer, byggda först på de behov ekonomin försatt oss i, därefter på den kreativa kraft som förstärks i vårt arbete, skapar vi den styrka som krävs för att utmana den politiska och ekonomiska logiken. Från en sådan position kan vi hota hela den värld som försatt oss där vi är.

Allt åt alla Malmö