Innan den senaste månadens omskakande händelser deltog Allt åt alla Malmö i manifestationen ”Rör inte vårt studiemedel”, som skedde 27/2 utanför Moderaternas Kansli på Lilla Torg, och anordnades av Ockupera Universitet Skåne.

Regeringen kom sedan efter stora protester dra tillbaka sitt förslag.

Här är vårat tal från manifestationen. För en kämpande studentrörelse!

Hej.

Jag är aktiv i Förbundet Allt åt Alla i Malmö, och är en av alla de i min generation som har skyfflats runt i Sverige på jakt efter arbete, kärlek, studier. Efter tio år av osäkra, kortsiktiga och slitsamma anställningar, som i långa perioder präglats av att pengarna aldrig räcker, har jag nu börjat på studera.

En högre utbildning tillgänglig för alla, oavsett klassbakgrund är en av historiens största civilatoriska landvinningar. Studiemedel ger en trygghet och en fast grund, utan extra stress. Utan att behöva söka extra jobb, jobb som oftast inte finns. Har man erfarenhet av pengabrist är skräcken här för att skuldsätta sig väldigt närvarande… och avskräckande.

Man lägger alltså ett förslag med större lånedel, så att det ska framstå som en fråga om personlig investering. Men det här handlar inte om den enskilde studenten, utan om hela samhället. När jag läste på nätet om det här förslaget läste jag även att system liknande det svenska förutom funnits i USA och på andra ställen i Europa. Där har utvecklingen gått som följande.

”1. Lånedelen av studiemedlen utökas med små steg tills det att bidraget avskaffas.

2. Någonstans där på vägen införs små ansökningsavgifter, för att antagningssystemet ska bli mer effektivt och förhindra ’okynnesansökningar’.

3. Antalet veckor med studiemedel förkortas.

4. Små symboliska studieavgifter tas ut, ’men det kommer ha liten effekt på den breddade rekryteringen eftersom lånen är förmånliga’.

5. Högre studieavgifter tas på ämnen som ’inte ger anställningsbarhet’.

6. 20 år senare motsvarar studieavgifterna hela kostnaden för utbildning. Systemet påstås fortfarande vara jämlikt eftersom underrepresenterade studenter som är duktiga kan få några av de få stipendium och ’förmånliga lån’ som ges.

7. Lånen och stipendierna som gavs till underrepresenterade studenter ges numera ut av företag och privata organisationer. De ’statliga’ lånen ges ut av ett företag som tjänar på studenternas lån och villkoren är bedrövliga.”

Det här är inte paranoia. Detta är en utveckling som är inbyggd i vårt samhälle, i den permanenta krisen som vi lever i. Som den store svenske poeten Doulas Léon sa: ”Vi har en regim i det här landet som inte vill oss väl”. Politikerna och deras företagarvänner bör inte beskrivas som ansvarstagande, men som gräshoppsvärmar, som rånarband som slaktar och plundrar den rikedom som vi har skapat genom generationer.

De går hårt åt skola, äldrevård, sjukvård… men högskola och universitet är mer känsligt. Här börjar de mer försiktigt. För att det är en sån uppenbar spottloska i ansiktet, för att det handlar om så explicit klasshat. ”Håll er utanför universiteten. Du ska slita och dö precis som dina föräldrar, oavsett vad för talanger och vad för drömmar du har.”

Och så får de skriva vår historia och beskriva och tolka samhället ifred.

Som sagt, det här handlar inte bara om studentens plånbok, men hela samhället. Därför är det viktigt att vi säger ifrån nu, att motståndet börjar nu. Och att vi gör det tillsammans. Att vi gör det för att alla våra vänner ska ha förutsättningar för att studera, och för hur stort våra barn och småsyskon ska få lov att drömma.